Jag har äntligen läst Bernt Hermeles ”Kommer de, så skjuter jag oss”. När jag
väl tog upp den var den omöjlig att lägga ner igen. En otroligt stark
genomgång av hur djupt rotad svensk antisemitism var i både tanke och
verksamhet långt innan men också under förintelsen. Tre saker bär jag särskilt
med mig:
1. Idén om ashkenormativity behöver ett gott mått komplexitet för att fungera i
Sverige. Även de icke-judar som hade en grundläggande respekt för sina
judiska nästa visste ofta att skilja mellan den assimilerade tyska juden och den
östeuropeiska juden. Så även med de tyska judar som kom in i svenska
samhället. (Jiddischtalare vet det, om de bara känner till det föraktfulla namnet
vi haft för tyska judar, jekes.) När vi pratar om att Gustav III började släppa in
judar i landet utan att tvinga på dem ett dop är det viktigt att veta att det
länge till skulle vara helt och hållet uteslutet för den östeuropeiske juden. Den
synen levde kvar mycket länge, både bland icke-judar och bland judiska
församlingsmedlemmar (som under en mycket lång tid bara bestod av
västeuropeiska judar). Under såväl pogromtiderna som under förintelsen
formade det svensk flyktingpolitik såväl som församlingens remisser i frågan.
Det ska såklart sägas att Sverige gjorde vad de kunde för att ställa den relativt
assimilerade västjudiska församligen mot östjudarna.
2. Bilden av den europeiska juden som huvudsakligen white passing är mycket
mer komplex än vad många tror. Såväl i bakgrundsskildringarna som löper
över flera hundra år som skildrandet av förintelsetiden refereras ständigt till
judar som asiater, som afrikaner, som svarta, med n-ordet. Vad som krävdes
för att lätta på det var förutom en förlust för den tyska nazismen en långt
gången assimilationsprocess, där judar förväntades lämna synagogan, döpas,
gifta sig med kristna, släppa alla kosherregler och de få som stannade i
synagogan förväntades släppa sina judiska språk och gå över till svenska. En
mycket stark lojalitet till den svenska nationalismen i flera generationer
behövdes. Och kanske framför allt behövdes det att man agerade på ett sätt
som bevisade att det inte fanns ett spår av lojalitet med andra judar. Och
många judar bar nog på vetskapen då som idag att för många snedsteg
åsiktsmässigt eller kulturmässigt kan leda tillbaka till att bli stämplad som en
”asiatisk inkräktare”.
3. Att Sverige aldrig var neutralt under kriget utan tyskvänligt vet nog de
flesta, men boken skildrar tydligt att det inte var ett strategiskt beslut utan
ideologiskt. Sverige var fullt av nazister och ”tyskvänner”, och kanske särskilt i
ledningen för militären, bland adel och kungahus och bland näringslivstoppar.
Även de finare universiteten dominerades av ”tyskvänlighet”, vilket vi som
varit aktiva i Uppsala Studentkår vet efter föreningens stora skamfläck
Bollhusmötet. Vad boken också visar är att mycket av den djupt rotade
antisemitism som rådde var av tyskt slag, för att den i huvudsak byggde på
judendom som etnicitet och ras, och inte judendom som Jesusfientlig religion.
Sverige (och Svenska kyrkan) var inte främmande för att nästan maskinellt
utfärda arierbevis i frågor om giftemål, anställning, styrelseposter och för
andra syften det kunde ”behövas”.