Hatar du också bankerna? Eller är du en Wallenbergsimp som nöjd lever i skräck för höjda räntor, som om det vore en naturkraft du anpassat dig till? Vill du att jag förklarar mer om varför hatet är rättfärdigat? Hur bankerna på ett förfinat sätt suger ut de pengar de kan från oss, missbrukar sin makt över oss och ändå har modet att höja avgifterna hela tiden.
Det är lätt att hata banker. Varenda konspirationsteori-jeppe kan göra det. Jag har länge varit väldigt skeptisk mot bankkritik för att de som sysslar med det utan en bredare förståelse av kapitalismen ofta glider bort från vänstern och ner i antisemitiska vaken.se-anstrukna kaninhål. Den stora skillnaden mellan bankdirektörer och fabrikörer är estetisk. Stereotypen av bankdirektören som (ofta judisk) latmask som bara tjänar pengar på att äga andras pengar är lätt att mobilisera även idioter mot. Den som öppnat en bok med vänsterteori vet dock att skillnaden mellan bankdirektören och fabrikören är minimal i det avseendet.
Det blir såklart ännu enklare av det täta samarbetet mellan stat och kapital vad gäller banker. Banker är en bransch med extremt höga ingångskostnader, och därför en extremt svår marknad att ta sig in på. Om en affärsbank ens börjar nosa på minusresultat kommer finansministern med express-voi för att informera om sitt nya räddningspaket. I en bransch där det man tjänar pengar på framför allt är risktagandet ser staten ständigt till att risken är så liten som möjligt.
Det hjälper inte heller att tänka på hur mycket mervärde som genereras av bankerna. SEB, Swedbank, Handelsbanken och Nordea redovisade för 2022 vinster på nästan 150 miljarder och delade ut över 73 miljarder i början av 2023. Det är alltså omkring femton papp i vinst per invånare och, omkring 12 kilo Bregott i månaden, för den som bekymrar sig över inflationen. Som jämförelse kan sägas att staten grundade en ”stabilitetsfond” för bankerna under krisen 2008, och pytsade in 34 miljarder kronor för att hålla dem flytande utöver andra räddningsåtgärder. När det går bra betalar vi, när det går dåligt betalar vi.
Men den här typen av frågor har jag hållit på en armslängds avstånd. Jag levde med att bankerna exploaterade oss på samma sätt som arbetsköpare och fastighetsbolag. Sedan upptäckte jag vilken vital infrastruktur bankerna har blivit. Penningtvättslagen (2017:630) var allt banker behövde för att sluta bedriva den infrastrukturen när det passar. När det passar, är framför allt när det gäller ideella föreningar.
Ideella föreningar är inte särskilt populära kunder. Det kräver lite handpåläggning för att hålla reda på behörigheter. Inget är mer avskytt inom bankvärlden än att behöva erbjuda service i utbyte mot bankavgifterna. Det finns inget tydligt personligt ansvar vid skulder. Och ingen i bankvärlden verkar veta vad fan ideella föreningar är. Visst att de aldrig engagerat sig för något bortom sin egen vinning, men jag tänker mig att någon av dem borde haft ett förtroendeuppdrag på Stockholms Nation i alla fall.
Det vi kunnat se är att bankerna slutar erbjuda tjänster så fort de får minsta lilla ursäkt. Hetskampanjen mot det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har blivit en ursäkt att sluta erbjuda banktjänster till mängder av muslimska föreningar. Även anställda på muslimska föreningar har blivit nekade banktjänster med hänvisning till sitt ”samröre” med föreningen. I tiderna av fjäskande för Erdoğan har bankerna börjat dra tillbaka banktjänster för prokurdiska föreningar. Och vi kan nog vänta oss mer. De kommer att ta varje tillfälle de får att dra tillbaka sina tjänster till föreningar med någon form av rykte.
Och det kommer att bli praktiskt för fascisterna. Orosanmälan till Socialtjänsten kan man bara göra på privatpersoner. För föreningar kommer man i stället kunna kontakta deras bankman med rykten. En bank kommer i princip alltid att tjäna mer på att dra tillbaka servicen för en liten eller mellanstor ideell förening än att ha kvar den, så de kommer att spela med.
Och med tanke på de höga kraven på att starta och driva en ny bank kommer det inte gå att starta konkurrenter. Kostnaderna för ordentliga penningtvättsutredningar, viten och rättsprocesser kommer att skrämma de mindre ”snälla” bankerna från att ta över kunderna, eftersom Penningtvättslagen är både så drakonisk och så luddig.
De strategier som finns kvar är då att sköta föreningens kassa på privat bankkonto eller kontant. Båda dessa två alternativen har Penningtvättslagen satt krokben för. Om man har penningflöden som går via ens privatekonomi löper man hela tiden risken att Skatteverket ska börja ställa frågor om dem. Än värre blir det om man behöver ta emot försörjningsstöd. Och att hantera större kontanter är en av de stora varningsflaggorna i Penningtvättslagen.
Vad ska vi då kräva, utöver det långsiktiga målet att ställa bankerna under demokratiskt ägande och kontroll? För det första att man utreder och skapar system som garanterar att föreningsfriheten upprätthålls. Utan att föreningar kan förfoga över sina egna medel finns det ingen föreningsfrihet. För det andra en skarpare insyn i bankernas verksamhet och framför allt deras vägrande av verksamhet, för att se att beslut om att neka kunder sker av rimliga skäl och utan diskriminering. För det tredje att Penningtvättslagen skrivs om på ett sätt som gör att den inte hotar föreningsfriheten. Om jag uttrycker mig dramatiskt är det för att det är det. Det är vår organiseringsförmåga som är på spel. Och vi låter bankerna spela bort den.