Sverigedemokraternas ursäkt till svenska judar är ”inte menad att osynliggöra annan rasism, utan att förstärka den”. Isak Gerson om varför SD aldrig kommer kunna tvätta bort antisemitismen.
Sverigedemokraterna har haft otur med en otrolig mängd enskilda incidenter, om man får tro partiets företrädares respons på vitboken som släpptes i slutet på juni.Mattias Karlsson beklagar ”vissa aktioner och saker som sas av företrädare”. Jimmie Åkesson beklagar ”uppenbar antisemitism bland enskilda sverigedemokrater” i ”partiets historia”. För Dagens ETC förklarar Karlsson att Björn Söders kommentarer om att judar aldrig kan bli svenskar bara handlar om att judar är undantagna från partiets assimileringspolitik. Trots att han frågas specifikt om det kommenterar han inte Jörgen Fogelklous eller Oscar Sjöstedts öppna antisemitism. Mönstret verkar vara att det är bara antisemitism om det gjorts av folk som lämnat partitjänsten.
Vitboken och ”ursäkten” handlar sannolikt om att möjliggöra användandet av gruppen judar som slagträ för att legitimera Sverigedemokraternas rasistiska assimilationspolitik. Man lyfter fram en minoritet för att kunna trycka ner alla andra. I kombination med de antisemitiska konspirationsteorier som partiet själva under hela sin historia bidragit till att sprida är det svårt att förvänta sig annat än att det här kommer att tydligt förvärra svenska judars utsatthet för antisemitism. Cyniskt.
Otrovärdigt avståndstagande
Situationen att judar ställs mellan staten och de av staten utsatta grupperna i samhället är inget nytt. Metoden är en röd tråd från Sion vises protokoll till SD-organet Sverige-Kuriren och fortsätter med Jörgen Fogelklous propaganda på flashback och Anna Hagwalls i riksdagen. Och med partiets nutida maktposition i riksdagen kan de nu gå från att saluföra tropen till att exploatera den själva.
När Svenska kommittén mot antisemitism meddelar att ”avståndstagande från antisemitism endast är trovärdigt om det vilar på ett principiellt avståndstagande från alla former av rasism” måste vi förstå att de inte pekar på en slarvig brist i Sverigedemokraternas ursäkter, utan en inbyggd funktion. Ursäkten är inte menad att osynliggöra annan rasism, utan att förstärka den.
Björn Söders kommentar om att judar aldrig kan bli svenskar påminner oss om det riktiga skälet till att Sverigedemokraterna aldrig kommer kunna tvätta bort antisemitismen. För att citera Svensk Judisk Vänsters David Buzaglos tal vid senaste minnesmanifestationen för Novemberpogromen: ”Vad vi verkar ha glömt är att skalan går från påtvingad assimilation till folkmord, men alla nationella projekt kräver utplåningen av etniskt eller kulturellt främmande element.” Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC kommenterar det makabra i att Åkesson i sitt tal i Almedalen lyckas kombinera sin ”ursäkt” till Sveriges judar med ett land välfylld med blod och jord-retorik.
Nationalismens fundament är antisemitiskt
När jag läser Häyrynens krönika ringer historikern Götz Alys utmärkta bok Europa mot judarna 1880–1945 i mina öron. Få har kontextualiserat Förintelsen som han. Han beskriver hur Europa under nationalismens segerrus i början av 1900-talet driver fram stora projekt för att etniskt rena städer, länder och områden. Tyskar, polacker, greker och turkar kan man (med en obeskrivbar mängd våld) fördriva till ”rätt plats”. Åkessons tjat om de svenska förfädernas historiska slit och blod som skapat en ärvd rätt till det här landet är en påminnelse om vilka som är på ”fel plats” – vilka som ska deporteras, vilka som ska tvångsassimileras och vilka som ska leva fritt.
Men judar, romer och andra minoriteter hade ingen ”rätt plats” i Europa. Vi har ingen rätt plats i nationalismen. Valet står i slutändan mellan nationalismen och oss. Därför har jag svårt att se att en sverigedemokrat kan göra något viktigare för att bekämpa antisemitism än att lämna in partiboken.