Är det antisemitiskt att kräva att judar lägger ifrån sig sitt religiösa praktiker majoritetssamhället inte gillar? Det menade Sartre som i sin bok Om Judefrågan från 1948 invände mot hur även förment progressiva förväntade sig att judar upplöstes i majoritetssamhället. Juden kommer att förtäras, hen har bara att välja med vilken sås att bli uppslukad med, menar han. Av antisemiten som vill upplösa juden som människa genom att döda hen och av liberalen (eller ”demokraten” som Sartre kallar den) som vill upplösa juden i människan genom assimilation. Liberalen, menar Sartre, ”erkänner varken jude, arab, svart, borgerlig eller arbetare – bara människan, och den människan är identisk i alla tider och platser”. Liberalen, oavsett om den är vänster eller höger, erkänner rättigheter för judar, som för andra etniciteter, men bara utifrån sin abstrakta idé om den generella människan. Modellen för denna generella människa är i regel hen själv Denna liberala utopi av kompakt homogenitet är antagligen illa nog för den vite mannen som behöver stå ut med den, men värre för de andra som inte får plats i den.
Denne upplysningsliberal är något av ett lyxproblem på sätt och vis. Liberalen sätter inte sina fiender i koncentrationsläger eller mördar dem i livbåtar på Medelhavet. Men om det är något senaste seklet lärt oss om antisemiten och liberalen är det att de inte är olika personer. De kan vara två sidor av samma mynt. Den europeisk-judiska ”upplysningsrörelsen”, haskolen, vandrade genom olika delar av Europa från 1700-talet till förintelsen. Den innebar fördelar för Europas judar, som sekulär utbildning, social status, bättre relationer med de oftast kristna grannarna. Men till skillnad från den kristna upplysningen var haskolen också en assimilationsrörelse. För många innebar upplysningen också konvertering och dop. För ännu fler innebar det att lämna religiöst liv och sitt modersmål jiddisch bakom sig.
Vad den kristna vändningen handlade om var primärt att släppas in i det större samhället, som ofta krävde just kristendom. En av de vanligaste antisemitiska raslagarna som under 1900-talet fanns i väldigt många europeiska länder var just så kallade numerus clausus-lagar som stängde ute judar från utbildning, för att det fanns en vida spridd idé om att judar var för välutbildade och att de därför utgjorde ett hot mot den kristna majoriteten och dess förmåga att få välbetalda jobb.
Assimilationen blev dock inte en räddning för Europas judar. Tvärtom är det viktigt att förstå att förintelsen började i den del av Europa där haskolen hade lyckats som absolut bäst. De flesta av de kända upplysningsjudar vi känner till som kommer från konverterade haskole-familjer är just tyskar, som Karl Marx och Mendelssohn-familjen. Judeförföljelser och pogromer var utan tvekan vanliga i hela Östeuropa, men det är ingen slump att det första planerade folkmordet på judar skedde i det land där liberalen hade drivit judarna som längst.
Även i Sverige, kan man se i Bernt Hermeles bok Kommer de, så skjuter jag oss: om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen, var förföljelsen av sekulära judar redan kring sekelskiftet mycket stark, och många av skildringarna blandar hot med just assimilationskrav. De judar som ville fylla någon slags perifer offentlig roll inom t.ex. politik, journalistik och näringsliv avkrävdes att äta fläsk och fira jul. Och även om de gjorde det följde hot och trakasserier. Sartre skriver om Kafkas – även han assimilerad jude – Processen och hur den fångar det judiska tillståndet. Huvudpersonen känner inte igen domarna eller advokaterna, är inte bekant med anklagelserna, men vet att han kommer bli dömd förr eller senare, vad han än gör. Må det skjutas upp en vecka, en månad, ett år – men det kommer.
Istället för att bilda politiska rättigheter utifrån en abstrakt generell idé om människan menar Sartre att lösningen för upplysningsliberalen är ”konkret liberalism”. En konkret liberalism skulle istället för att fråga ”hur kan du/din minoritet förändras för att passa vårt samhälle?”, fråga ”vilka behov har du/din minoritet för att få dina rättigheter tillgodosedda?”. De flesta anpassningar av det slaget är nämligen ganska enkla om man bara vill lösa dem. Klädkoder och bönetider på arbetsplatsen, särskilda undantag för att möjliggöra kosher- och halalslakt och schemaläggning för att möjliggöra ledighet för högtider går utan problem att lösa i de flesta fall.
Men det förutsätter att man ser på personer i minoriteter och våra traditioner som likvärdiga. Det finns en stark liberal tendens att se religioner och religiösa som något slags primitivt försteg till den upplyste västerländske medborgaren. Våra kvinnor behöver befrias från förtryck, säger man – från religiösa klädesplagg, från män som inte vill ta i hand (!). Våra barn behöver befrias från omskärelse och religiös uppfostran – förutom julen, som de ska frälsas till. Våra djur behöver befrias från halal- eller kosherslakt. Och vi alla behöver befrias från våra religiösa vidskepligheter. Men bara en något kritisk blick kan man ofta se hur den propagandan formar samhällets syn på minoriteters sätt att leva.
Varför är det då så viktigt att se andra etniska och religiösa traditioner som underlägsna? Genom att utmåla andra grupper som primitiva och underlägsna kan man se sig själv i kontrast. Ett praktiskt exempel kan man hitta hos statsvetaren Per-Anders Svärd och hans idé om djurskyddsnationalism. I sin forskning har han kunnat se att lidande hos svenska djur regelmässigt viftas bort med att vi iallafall är bättre än folk söderut, eller som förarbetena till djurskyddslagen från 1988 beskriver: “I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. ”. Djurrättsorganisationer bevisar gång på gång att det inte stämmer på landets faktiska kommersiella djurhållning, men genom att blåsa på rasistiska idéerkan man fortsätta sprida myten.
Det är klart att man som samhälle måste dra en gräns för vilka praktiker som bör vara tillåtna, men i den diskussionen måste man bära med sig den tradition av demonisering och rasistisk mytbildning som präglat synen på minoriteters seder. Att vänstern ibland kan hamna på samma sida som öppna rasister är inte en slump. Det beror på att man tagit till sig den rasistiska synen på vissa praktiker, enbart för att synen klätts i en pseudoprogressiv propagandadräkt. Att det fungerar trots de rasistiska myterna är för att den självförhärligande bilden av den progressive svensken lyckats sippra in i vårt tänkande, efter sekler av propaganda. Utan kritisk granskning låter man den vita blicken bestämma vad som är civiliserad eller upplyst och inte.
Många lever fortfarande i bilden som lutheransk propaganda byggde, av andra religioner som inte bara primitiva utan också statiska, oföränderliga och ofta bokstavstroende. Den som fördjupar sig i de senaste millennierna av judisk teologisk debatt ser att vår rättstradition formas av och förhåller sig till politisk och kulturell utveckling, samtidigt som den vid behov tar spjärn mot assimilation.
Jag kämpar för en dag när inget djur behöver låsas in eller slaktas, och ingen kvinna utsätts för våld eller förtryck, men tills dess tänker jag inte acceptera att religiösa demoniseras hårdare när det händer. Det är, till skillnad från vad propagandan försöker ituta oss, inte ett specifikt religiöst problem. Jag tänker inte acceptera ett samhälle som inte har plats för religiösa minoriteters liv och kultur. Vi behövde inte frälsas under Jesus generation, vi behövde inte frälsas av haskolen för några sekler sedan, och vi behöver inte frälsas av förment upplysta liberaler nu.