Här. För det första. Det allra viktigaste:

En blog utan kommentarsmöjlighet hör inte hemma på internet. Har du lust att uttala dig ändå, skriv en insändare till din lokaltidning.

Sedan vill jag veta hur ofta Annelie tror att heterosexuella utsätts för hatbrott på grund av sin läggning. Har hon själv utsatts för hatbrott? Någon i hennes närhet? Hur många fall är anmälda till polisen? Det är lätt att klaga när man tillhör den folkgrupp som inte förföljs.

Angående vad skattepengarna går till. Jag har fått testa mig gratis mot flera könssjukdomar. Jag har fått information från bland annat RFSLs brottsofferjour och Migrationsverket om HBT-personers situation. Jag har fått mycket info om hur man skyddar sig från sjukdomar och jag har fått ta del av massor av kultur (Men du kanske vill avskaffa statsfinansierad kultur också?). Många, många andra har fått ta del av samma sak. Jag tycker att pengarna spenderats bra.

Och det är lustigt att KD, som talar så varmt om politikens gränser, är ett av de få partier som anser sig ha rätt att reglera vilka som ska få gifta sig. Och om jag tolkat Annelies spydiga sista rader rätt, reglera vilka som ska få ingå i ett förhållande. Annelie, politikens gränser slutar här.

Text i dialogform älskar jag. Jag fick följande mail av xor häromdagen som respons till mitt inlägg om Kopimismens diversitet:

“Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.”

Vad önskar du ersätta femårsskyddet med? Jag kommenterade på din blogg och antog att du menade att upplösa copyright helt och hållet. Det du skriver om att du inte uppskattar den exakta digitala kopieringen får mig att anta att det kanske inte alls är så, utan att du snarare vill ersätta det med något annat. Kanske vill du göra det möjligt att remixa copyrightskyddade verk, och att kopior av dessa remixes ska få spridas fritt? Det är bara du som vet.

Så, hur vill du ha det? Kan du förklara mer exakt?

Personligen vill jag också att piratpartiet avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt. Jag vill inte att det ska gå att äga information, idéer eller mönster över huvud taget faktiskt. Det går emot precis allt vad jag tror på. Jag skiter i om folk får betalt eller inte. Välstånd skapas inte genom att inhägna, begränsa eller beskära något som alltid har varit fritt, för att sedan sälja ut det i portioner.

Jag ser fram emot ditt svar.

Kram kram <3

Som svar skickade jag det här:

Vi är på precis samma sida tror jag. Jag förkastar helt tanken på “Imaginary Property” (Ett smeknamn jwalck lärde mig). Jag anser att man måste få kopiera hur mycket man vill det totala överflödet av information är önskvärd. Som en kär advokat sa, “Det är som att ligga på rygg och låta stekta sparvar flyga in i munnen på dig, oavsett om du är hungrig eller inte. Sparvarna ligger också i drivor runt dig för att du ska kunna konsumera dem när du vill utan att det kräver någon som helst uppoffring från din sida. Naturligtvis inträder en viss mättnadskänsla.”. Jag tror att ur denna mättnadskänsla kan något bättre uppstå. I denna mättnadskänsla uppstår spontana reaktioner mellan information. Musikstycken som kombineras med mangavideos. Myndigheters databaser som kombineras med kartor. Parlaments omröstningsstatistik som görs till sociogram. Samtidigt uppstår också ompubliceringar av texter med små kommentarer, musikaliska covers och lustiga felstavningar.

Dessa fenomen kan ses som kopiering, men kan snarare ses som mutationer. Vissa kallar det remixande, men remixande tycker jag ger fel klang. Men det är denna operfekta kopiering som jag värderar så högt ur både estetiskt och vetenskapligt perspektiv. Och jag tror att all form av immaterialrätt står iväg för den. Från kommersiell upphovsrätt till varumärkesrätt.

Kram från laxsill <3

Kristdemokraterna visar snyggt hur immaterialrätt fungerar som vapen. Både RFSL (Kristdemokraternas nemesis) och SD (Kristdemokraternas fans) har använt termen “Verklighetens folk”® i sina kampanjer. Till och med jag har gjort det. Nu varumärkesskyddar Kristdemokraterna Verklighetens folk® för att effektivt begränsa andra organisationers rätt att använda termen i sina kampanjer.

Vad händer nu? Kommer jag någonsin få skriva om Verklighetens folk® igen? Kommer jag att behöva anpassa mig till Kristdemokraternas vidriga bild av Verklighetens folk®? Det enda vi vet är att vi nu kan vara säkra på att Verklighetens folk® inte finns mer än ett PR-trick från Kristdemokraterna, för hade Verklighetens folk® varit på riktigt hade man inte behandlat Verklighetens folk® som en handelsvara.

Tack vare Etu som drog igång det har jag varit med och skrivit ett öppet brev till SVT angående SVT Play om utvecklingen av deras nya SVT Play. Jag är inte bara mån om att SVT Play ska bygga på etiskt riktig programvara, utan också att SVT Play ska vara tillgänglig för alla.

Öppet brev till Teknikavdelningen hos SVT för SVTPlay:

Vi satt och tittade på följande sida angående SVTPlay: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=104149&a=1395800
Och har lite kommentarer om hur vi uppfattar era krav, och hur ni följer era krav, samt hur ni kan göra för att förbättra er tjänst i framtiden.

Detta är de krav som SVT tagit fram på sina framtida format:

• Tillgänglighet: Formatet ska vara en leverantörsoberoende och etablerad standard. Det ska finnas bra stöd för formatet i en rad olika, kostnadsfria mediaspelare på alla plattformar (Windows, Mac, Linux).
• Användarvänlighet: Det ska inte kräva en invecklad installationsprocedur, det ska vara enkelt för de flesta användare att komma igång.
• Skalbarhet: Formatet ska vara lämpligt för distribution av korta såväl som långa sändningar, live eller on-demand. Man ska kunna erbjuda rörligt material anpassat för konsumtion via olika typer av internetuppkoppling (analog, bredband, mobil).
• Teknisk kvalitet: Det ska se bra ut (så bra som möjligt): i mobilen, på datorskärm och på alla framtida typer av tv-skärmar.
• Kostnad: För besökaren ska det alltid finnas gratis mediaspelare som lämpar sig att spela upp formatet på alla olika plattformar. För SVT ska det inte vara särskilda kostnader inblandade i produktion och distribution av formatet jämfört med andra alternativ. Formatet ska vara licensfritt för SVT.

Dessa kraven ni lagt upp som ska följas för framtida format. Vi tänker lägga en kommentar på alla dessa. En åt gången, med utgångspunkt från hur det ser ut idag och hur det kan förbättras.

Tillgänglighet

Flash som ni använder idag är inte tillgängligt på det sättet ni beskriver det. Det finns enbart en leverantör av Flash-spelare. Den mjukvara som levereras fungerar dåligt i både Linux och Mac, detta med anledningen att Adobe (som än ensam leverantör) inte lägger energi på andra plattformar än Windows.
Vi vill lägga fram ett förslag att ni går över till den nya standarden för video på hemsidor som finns i HTML5 (se Youtube http://www.youtube.com/html5 ochhttp://www.html5video.org/demos/ ). Man kan man direkt per design bädda in videos i hemsidor och låter webbläsaren spela upp video och får optimerad uppspelning med videoacceleration på alla plattformar. Det aktuella formatet kommer vara WebM (med tillhörande kodnings och avkodningsverktyg för VP8 och Vorbis), WebM har sin officiella hemsida här: http://www.webmproject.org/

WebM kommer att kunna spelas upp i framtida versioner av webbläsarna Google Chrome, Firefox och Opera, utan insticksprogram. Efter en osäkerhet vid projektets lansering om det skulle få stöd från de två största kommersiella browser-företagen, har nu Microsoft tillkännagivit att även Internet Explorer (version 9, och antagligen även senare) kommer kunna spela formatet om WebM-kodeken har installerats på datorn. Apples Safari har utlovats kunna spela upp formatet. Adobe har tillkännagivit att även Flash Player kommer ha stöd för formatet. — Källa http://sv.wikipedia.org/wiki/WebM

Eftersom Flash inte är tillgängligt på Apples mobiltelefoner, musikspelare eller surfplatta har Flash verkligen blivit en begränsning av tillgängligheten för många. Här är ett öppet brev från Steve Jobs till Adobe om varför:http://www.apple.com/hotnews/thoughts-on-flash/

Efter senaste uppdateringen av Flash så kan inte jag se på videos hos er över huvud taget. Jag kör ett 64-bitars Linux-system. Jag körde tidigare 64-bitars Flash för Linux. Men denna finns inte längre. Så länge den fanns så fungerade Flash för mig, nu finns den inte längre.

Användarvänlighet

Flash är dåligt användarvänlighetsmässigt på flera vis. Ett fält där det är speciellt dåligt är för personer som har dålig syn så att de tvingas till att använda skärmläsare (http://en.wikipedia.org/wiki/Screen_reader ). Det blir för användarna av skärmläsare ungefär samma effekt som om man bygger en hemsida helt i bilder. De kan inte få fram innehållet, eftersom skärmläsaren inte vet hur den ska läsa upp någon text. Att försöka lösa detta i Flash är inte heller hållbart i längden.

Jag tycker inte att det är speciellt användarvänligt mot mig som är datortekniker när de i princip tar bort stöd för arkitekturen mitt operativsystem är kompilerat för, bara för att de kan. 32-bitarssystem kan knappas ses som att gå framåt i tiden, det är snarare bakåt. Jag kan inte heller göra något åt detta, då Flash är ett ofritt otillgängligt format med bara en leverantör. De fria implementationerna (Gnash, mm) är inte tillräckliga då deras utvecklare inte har samma resurser och sällan kan hinna ikapp med nya funktioner, detta är för att Adobe inte ger ut någon dokumentation över huvud taget, bortsett från för delar av swf-filformatet.

Skalbarhet

Vilka upplösningar man sänder i påverkar ju bandbreddsanvändningen mest. Man kan göra som YouTube har gjort och ge möjligheten till olika upplösningar. Det är inget stort problem tekniskt sätt. Vill man ha högre upplösning så tar det mera bandbredd. Dock så sägs WebM vara snål när det gäller bandbredd över lag. Den enkla lösningen är att skapa flera videofiler i olika upplösningar för varje videoklipp. Med tanke på att terabytehårddiskar kan köpas för under tusenlappen numera så är lagringen inte längre ett problem. SVT behöver inte heller hantera så många videoklipp att processorlast för kodantet av videon blir ett problem, det kan faktiskt göras på en ensam hemdator i en del fall (exempelvis konstant encoding av SVT:s sändningar till WebM i “normalupplösning”).

Teknisk kvalitet

Om man kodar videon rätt från en bra källa så kommer resultatet se bra ut om man har en bra mediaspelare. Hanteringen av uppspelning är något webbläsare ska styra, vilket de flesta stora webbläsare redan gör. Kvaliteten med Flash är dock ett större problem, jag vet att ni i nuvarande spelaren har lyckats relativt bra. Nu kan jag ju dock inte spela upp något alls, så jag känner att den tekniska kvaliteten har sjunkigt till mig som användare till en väldigt obefintlig nivå. WebM, som är helt fritt, ska dessutom matcha den proprietära konkurrenten h264 (som består av flera codecar) i kvalitet-per-bit, och är dessutom anpassad för streaming (företaget som skapade den, On2, har sysslat mycket med saker som videokonferenser, vilket är tekniskt sett är videostreaming). De som är insatta vet att h264:s stöd för streaming kräver många “fula hack” då det inte var vad det skapades för. Även om h264 kan ge något bättre kvalitet-per-bit så kommer kvaliteten på användarupplevelsen vara sämre. Webbläsare som Firefox kommer under sin nuvarande licensform inte kunna implementera h264 på grund av dess licens.

Kostnad

Med tanke på att Flash inte uppfyller kraven på tillgänglighet så är det ett dåligt allternativ. Det finns inga alternativa Flash-kloner som fungerar tillräckligt bra, samt att formatet inte är så pass öppet så att man kan skapa en fri Flash-klon (komplett klon, inklusive kodekar och alla avancerade funktioner), så är Adobe de enda som kan se till att det finns spelare för de OS ni säger att ni ska stödja – de tog exempelvis nyligen bort stödet för mitt OS, jag känner en ganska stor avsaknad av att inte kunna titta på SVT-Play på min primära arbetsstation.

WebM är BSD-licenserat samt DRM-fritt. Det kommer inte under några omständigheter uppkomma några kostnader för de som skapar video eller för de som tittar på video, om inte användaren väljer att köpa ett annat program för att spela upp det. Men det kommer alltid att finnas fria spelare som klarar av formatet.

Namnlista med folk som skrivit:
Elis Axelsson — http://elis.nu/
Bengt Vänerhall
Isak Gerson — http://isakgerson.se/
Med flera…

Det här är mitt bidrag till 2022.nu. Enjoy :-)

Kunskapskärlek och patent

I mitt liv har jag velat veta. Från grundskola till gymnasium frustrerades jag av begränsningarna i undervisningen. En av de vanligaste meningarna jag fick som svar på frågor från min fysiklärare var ”Det kommer jag till i Fysik B”. Jag frustrerades över att bli nekad lånekort på universitetsbiblioteket i Lund under gymnasietiden. Jag skrev artiklar i kvantmekanik till svenskkurserna och intervjuade docenter i teoretisk fysik. Det var som om förståelsen i sig gav ett egenvärde. En kick, likt den man får av att se lönen ramla in på kontot, fast ändå inte. Därför beslutade jag mig för att inte fortsätta läsa fysik på universitetsnivå – som jag hade planerat – utan istället filosofi. Den romantiska bilden av vetande och den ännu mer romantiska bilden av filosofens roll i vetandeackumuleringen som Sokrates målar upp är för mig en lika inpräglad bild som prinsessdrömmen hos en stereotypt heteronormativ flicka i förskolan.

En av de få säkrare paradigm mitt liv bygger på är därför: Jag älskar kunskap.

Därifrån är det inte så svårt att förstå hur jag sugits in i piratideologin, och som djupast i patentkritiken. Jag har efterhand hittat fler och fler argument ur andra synvinklar än mitt älskande till vetandet (bland annat efter att ha läst moralfilosofi), men hos mig själv har alltid kärleken till kunskap utgjort den innersta kärnan i min övertygelse.

Kopimismen handlar i sin grund om kunskapens frihet. Och immateriell lagstiftning (upphovsrätt, patentlagstiftning, mönsterskydd och andra lagar som reglerar ”ägande” över idéer, kunskap, information och liknande) handlar i sin grund om inlåsandet av kunskap. Man misstar sig om man tror att motsättningen mellan kopimismen och patent är en fråga om pengar. Det är egentligen mycket bredare än så. Friheten att använda gratis är en liten del av ideologin som också handlar om friheten att veta om (hur saker är uppbyggda, hur formler fungerar, hur kod är skriven), friheten att bearbeta och modifiera (här ingår allt från biomedicin och arkitektur till programkod och remixkultur) och friheten att kritisera (immateriell lagstiftning används mot såväl satir och parodi som journalistiskt uppmärksammande).

Det säger på många sätt sig själv att inlåsande genom immateriell lagstiftning hindrar kunskapsflöden. Att försöka förstå ett operativsystem eller ett klockverk utan att läsa koden eller skruva upp klockverket är som att försöka gissa sig till hur vatten kokar genom att se på en kokande kastrull vatten. Få människor skulle inse hur vätet och syret är bundet på ett sätt som gör att en ganska precis tillförsel av energi till molekylerna (preciserat till runt 100 grader i normalt tryck) skulle få dem att byta aggregationstillstånd. Ännu färre skulle gissa sig till hur matematiken bakom vattenkokandet fungerar.

Friheten att bearbeta och modifiera är minst lika viktig. Friheten är nästan vetenskapens grund. Det är svaren på alla ”What if”-frågor som driver vetenskapen framåt. Jag själv sållar mig till Fredrik Häréns kunskapsmodell som hävdar att alla idéer är en kombination av minst två tidigare idéer (och en gnutta personliga egenskaper, om man ska vara precis). Med en sådan kunskapsmodell är patent det effektivaste sättet att döda nytänkande och innovation. Om alla har ensamrätt på sina idéer, vilka idéer ska då användas för att konstruera nya idéer?

Friheten att kritisera är kanske den mest akuta rättigheten som behöver tas tillbaka om vi ska rädda vetandet från förfall. Kritik är den moderna vetenskapens grundpelare, men utanför statliga universitet är den närmast förbjuden. Så fort företag är inblandade använder de vilka medel som helst för att attackera kritiken, och då står okonventionella medel som censur genom användandet av immaterialrätt nära till hands. Men friheten att kritisera är mer än en fråga om kunskap. I frågan om rätten att kritisera blir det som tydligast hur nära besläktade kunskap och makt är. Det finns en makt i att veta att produkterna och tjänsterna man köper och nyttjar granskas. Genom att låsa in kunskap kan man aktivt hindra både konsumenter och kritiker från att ta del av den här informationen.

Jag vill istället ha ett samhälle där kunskap frigörs till människors bruk. Jag tror att ett sådant samhälle mår mycket bättre, från individnivå och uppåt. Även utanför de nationalekonomiska, moraliska och teknologiska argumenten för ett patentfritt samhälle tror jag att frigörandet kunskaper gör något med människor som är gott i sig självt. Därför tror jag också på ett samhälle där alla tillåts delta i den kunskapsackumulerande processen. Rätten att modifiera och bearbeta idéer ska inte låsas till att tillhöra de företag som valde att gå till patentverket. Rätten att testa, falsifiera och kritisera även de idéer som inte bildats på statliga universitet bör värnas.

Jag kanske är fast i min idoliserade bild av kunskap, men hade den dominerat skulle vi ha ett samhälle som genomsyrades av synen på kunskap som fri. Allt från maten vi äter på restauranger till forskningen på våra universitet hade dominerats av en önskan om delande och vidareutvecklande. Kunskap hade inte varit en vara att äga, utan en välsignelse att dela.

Som starkt övertygad kopimist är jag övertygad om att information – i synnerhet kunskap och kod – bör vara fri. Jag är en  liberal utilitarist som läser filosofi och naturvetenskap, samt är aktiv i Piratpartiet och en hel del andra  internetaktivistkluster.

Blogg Isak Gerson Twitter IsakGerson

Nu har kampanjen 2022 som Jimmy Callin håller i börjat. Från och med idag och varje dag fram till valet kommer en visionär text av en piratpartist att publiceras. Jag kommer att vara en av dem och min text kommer nog inom två veckor.

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

En reklamfilm bestående av intervjuer med pirater har satts ihop. Emil

Paulsrud har skrivit en väldigt träffsäker kritik mot den. Han verkar ha tänkt samma saker som jag tänkte när jag såg den:

“Valfilmen börjar med ett resonemang kring om inte Piratpartiet startades för att man ville ha gratis musik på internet. Gång på gång kommer resomenangen fram till att som partiledaren Rick Falkvinge menar att Piratpartiet sa redan då: “Det är större än så”.

Christian Engström fyller på med att

“Det enda man behöver för fildelning, det är en bra, fet uppkoppling så funkar fildelningen perfekt. Ingen skulle starta ett parti för det. Utan det som det handlar om är att värna rätten till ett privatliv och andra fundamentala rättigheter som är hotade nu.”

När jag hör detta undrar jag genast om vi har varit med i samma parti under hela den här tiden?”

Jag undrar samma sak. Har vi varit medlemmar i samma parti? I det parti jag vill vara medlem är integritetsfrågan en anledning bland många att montera ned det imaginära system där upphovsrätten och patentlagstiftningen ingår. Inte tvärtom.

Jag håller visserligen med Rick om att det handlar om något större än gratis musik. Det handlar om ett nytt synsätt på kopiering. Det handlar om att inse att kopiering är något gott i sig själv för alla parter. Men integritet som kärna? Det är väldigt mycket av en sidfråga för mig. Integritetsfrågan är i längden en

ideologisk återvändsgränd. Napster startades inte för att värna om integriteten. The Pirate Bay startades inte som en protest mot FRA. Emil stället två högst berättigade frågor:

“Det talas väldigt lite om de positiva effekterna av att reformera upphovsrätten för att inte bestraffa kreativitet. Spelar det egentligen någon roll att det enda sättet att hitta fildelare är att sopa hela internet efter misstänkt fildelning?

Är inte Piratpartiet för fri fildelning oavsett vilka vidriga metoder som används för att sätta dit fildelare, snarare än på grund av?”

Som tur är finns det mycket som talar för att Piratpartiet hittar tillbaka snart. Jag tror att vi kommer att komma på helt rätt väg i projektet 2022. Och jag tror att Kunskap Kommunikation Kontroll kommer att bidra till att ge oss vårt parti tillbaka. Jag kommer själv att kommentera den när min pappersbok väl kommer. Men boken går att ladda ner här.

Det finns inte en sorts feminism, det finns inte en sorts liberalism, inte en sorts vegetarianism och inte en sorts anarkism. Inte heller finns det en sorts kopimism.

Jag är nog inte den enda som förvånades när jag läste att Piratbyrån förklarade debatten om fildelning död för tre år sedan. Där de bland annat yttrade att

“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst kan organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för. Däremot är vi inte längre intresserade av att förklara varför fildelning är rätt, som om det fanns ett moraliskt val mellan kopiering eller icke-kopiering.[...]Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer.” [Mina fetstilanden]

Skiljelinjen Spotify

Texten och inställningen återkommer till mig när jag läser hur Emil Paulsrud skildrar Martin Rolinskis inställning:

“Rolinski är inte ensam om att tro att “Spotify släcker debatten om fildelning”. För mig har inte Spotify något med fildelning att göra alls. Det illustreras kanske bäst av att Rolinski har, liksom många andra, hakat upp sig på att det är tillgången som räknas:

“För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla[sic!] musik som har  gjort[sic!], få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill”

Om målet med fildelning var att få maximerad tillgång hade han haft iaf hälften rätt kanske.”

Vad jag själv tycker om Spotifys politik är inte en hemlighet. Det intressanta här är att Rolinski tycker att fildelningsdebatten “dör” när folk får sitt dagliga behov av kultur levererat till sig för ett lågt pris. Problemet är att upphovsrätten är mycket mer än så. Upphovsrätten är en stark begränsning av vår kommunikation. När vi pratar refererar vi till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Då är det bara naturligt att vi när vi skapar refererar till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Faktum är att nästan allt språk är referenser. Varje gång vi talar talar vi om något. I takt med att vi får en starkare immateriell lagstiftning blir detta “något” oftare och oftare inlåst i rättigheter förbud. Och språk är inte bara tal. Språk är också delandet av upplevelser. Dessa upplevelser håller också på att låsas in. Vad Rolinski och andra Spotifyfantaster strävar efter är att vi för en liten summa pengar ska få större bolags tillåtelse att tala om vad vi vill. Ibi Botani Kopimi formulerade det såhär:

“Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma

sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur

skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.”

Men för mig är det inte bara intressant att diskutera huruvida det finns en

faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturskapande. Jag vill också diskutera om det finns en faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturkonsumerande. En av de tre kraven för musik som ställs upp i “Det postdigitala manifestet” är just “Musik samlar skaror”. Kultur kräver skaror. När ser ett bra filmklipp vill jag genast länka vidare det. När jag är ute och vandrar i skogen måste jag ofta aktivt hindra mig själv från att försöka twittra saker jag upplever. Går det att lära sig

dansa utan att se andra dansa?

Det finns alltså en tydlig skiljelinje mellan den grupp som bara kräver fri fildelning och den grupp som vill revolutionera kulturbegreppet genom att radera skillnaden mellan kopiering och skapande.

Skiljelinjen teknologi

“Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.”

Orden kommer från den framtidsencyklopediska definitionen av kopimi som kan läsas här. I Piratbyråns valborgsmanifest snuddar man lite på det:

“Oavsett om kopieringen går i neurologiska banor, via kabel eller trådlöst, eller på plastbitar, chips eller genom konstallationer av celler.”

Jag tror inte på myten om digital kopiering som den perfekta kopieringen. Jag längtar tillbaka till återberättandets tid, där sagor patchades varje gång de återberättades. Där varje person som kopierade en bok hade möjlighet att byta ut stycken och formuleringar som han ville eftersom personen tvingades skriva om boken för hand. Visst, det var inneffektivt ur produktionssynpunkt, men jag tror att vi förlorat  i kulturell utveckling något på vägen hit, till den fullständiga kopieringen. Vi måste fråga oss, hur påverkar det kulturen att varje fil som kopieras blir en perfekt återskapad exakt likadan fil.

Häri ligger det något felaktigt i vurmandet för illegal fildelning. Att sprida vidare oförändrad smörja från upphovsrättsindustrin i Hollywood gör en medskyldig till deras mördande av kulturen. Vi behöver i min mening mer fildelning som kretsar kring att kommunicera muterade kopior. Mer kommenterade böcker, mer remixad musik, mer annorlunda låt- och videosamlingar. Mindre digitalt kopierad skit.

Här menar jag att det finns en annan viktig skiljelinje. Mellan människor som anser att exakt kopiering är bra för kulturen (och att fildelning därför borde tillåtas) och människor som anser att det är den operfekta kopieringen som kulturen behöver.

Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.

Nyheterna kring Littorin tog en spännande vändning. Jag förstår om man tycker att det är upprörande att Littorin köpt sex. Jag själv tycker inte det. Ett brott är visserligen ett brott, men i Sverige gäller fortfarande lika inför lagen.

Vad som däremot är intressant var att kvällspressen ett par dagar efter nyheterna kring Littorin gjorde löpsedlar av att han chattat med “okända kvinnor”. Jag säger det igen, internetsex är inte farligt (läs också Tsim). Jag undrar vilka som tagit skada av Littorins sexchattande (förutom hans fru, som troligen är fast i en monogam norm). Är det kvinnorna eller männen han chattat med? Well, för det första måste vi ställa oss en fråga som inte besvaras i artiklarna: Var det frivilligt?

Vi kan sluta oss till att det inte ingick våld eller tvång, för våld sker inte på internet. Maskinen som kan hugga folk genom skärmen är inte uppfunnen än. Då finns det två sannolika fall. Antingen har det skett på helt frivillig basis, varpå jag faktiskt inte kan se någon anledning att klaga. Det är väl kul att Littorin gör folk glada? Jag har ingen problem med ministrar som har sex då och då. Den andra möjligheten är att det var pengar inblandat. Littorin är rik och lär inte ha tagit betalt, alltså är den andra möjligheten att Littorin betalt för sexchattande. Det är för det första inte olagligt. Det är för det andra helt utan risk för skada, könssjukdomar eller graviditet. Det är med andra ord ingen belastning för den säljande parten än tiden det krävs för tjänsten att utföras, hur man än ser på det.

Så, vad har man uppnått? För det första att man stärkt den allmäna associationen mellan sexköp och sexchattande. För det andra att man stärkt associationen mellan sexchattande och skam. Ett steg längre ifrån sexuell frigörelse.

Läs också den som vanligt läsvärda Hanna Wagenius. Och jag erkänner. Jag har sexchattat.

Jag har upptäckt att liknelsen mellan Almedalen och ett liverollspel som Rasmus Fleischer presenterat och jag okritiskt svalt inte är tillräcklig. Jag vill istället presentera analogin att Almedalen är ett ekosystem som äger rum.

Bland djuren var den största skiljelinjen mobilitetsform. På ena sidan kräldjuren och på andra sidan de upprättstående djuren. Kräldjurens natur är en väldigt långsam och granskande natur. Kräldjuret rör sig med direkt symbios med sitt underlag och låter mediet vara en del av upplevelsen. Som ett sjätte sinne. Kräldjuret är kanske långsamt, men arbetar ordentligt. Det plockar inte bara low hanging fruit, utan arbetar mot något högre och drivs till stor del av kunskapstörst och nyfikenhet.

De upprättgående däremot, de lever efter målet. Mediet ses som något man måste lägga under sig. Utan att ständigt ses nästa delmål runt hörnet tappar den upprättstående motivationen. Kanske är det inte en slump att de upprättstående tvingats arbeta fram så bra distansseende. Det är inte blott en egenskap för dem, utan ett överlevnadskrav.

Kanske är det inte en slump att denna skiljelinje är så tydlig i Almedalen. Almedalen flockas av människor som rör sig mellan två typiska politikermodeller. Agitatorn och statsvetaren. Statsvetaren är – som andra vetenskapsmän (Med vissa undantag, genusteoretiker och humanekologer t.ex.) – typiska kräldjur. Den vetenskapsteori som länge dominerat är typiskt kräldjursaktig. Falsifikationismens uppmuntran till kopiering och mutation av experiment är typiskt kräldjursaktig. Den vill veta mer om detaljerna och möjligheterna inom ett område innan den erövrar nästa. Till skillnad från de upprättstående som ser sitt egenvärde i områdesdominansen. Detta återspeglas tydligast av att låta retorik dominera fakta och att se sanningen som sekundär.

Andra arter som skådades var fåglar, som visserligen dominerade det ensamma luftrummet men där var de relativt ensamma. En hel del s.k. “söta” djur sågs också. Djur vars överlevnad inte överhuvudtaget byggde på användandet av sin terräng, utan snarare livnärde sig på sitt utseende allena. Tydligast var kanske Alliansens oranga skyltdockor som syntes överallt där de proklamerade sin status som likriktade icketänkande kroppar.

En annan skiljelinje som dominerar hela den politiska debatten var linjen mellan parasitism och kommensalism, eller i enklare termer, köttätare och vegetarianer. Den syntes tydligast i en debatt mellan De Sju ungdomsförbunden och Ung Pirat. Vissa förbundsföreträdare (i synnerhet CUFs och Ung Vänsters) livnärde sig bara på retorik och anklaganden hela debatten. Istället för att tävla om medhåll tävlade de om att sprida ut mothugg. På andra axeln var Ung Pirats och KDUs (En kille som var betydligt kompetentare än sitt parti) företrädare som diskuterade visioner, aktioner och smarta lösningar som de ville sprida och sätta i verket. KDUs David Högberg erkände visserligen saker som grovt underminerade hans trovärdighet i informationsteknologiska frågor (Som IPRED-stöd och ovilja att digitalisera) men kompenserade med kompetens inom området öppen källkod.

Det intressanta här är att det verkar finnas en korrelation mellan kräldjur och vegetarianer, och ännu större korrelation mellan upprättstående och köttätare. Jag misstänker att det är symbiosen med mediet som gör kräldjuren ovilliga att missbruka och ödelägga naturen kring sig. De upprättstående som bara ser röstantalen har inga problem med att inte titta neråt. Jag själv? Jag vill sålla mig till kräldjuren. Mitt syfte med resan var inte att marknadsföra mig själv eller mitt parti. Inte heller såg jag något större intresse i att snäva blicken och “effektivisera” genom att bara gå på föreläsningar som relaterar till piratpolitik. Då hade jag inte gått på orelaterade seminarium som seminarium om prostitution och vapenindustri. Som den filosof jag är klarar jag inte av att snäva in mig. Jag tror på helheyssyner och på ett friskt flöde av ideologisk stimuli och perspektiv.

En studie i hur kräldjur äger rum i Almedalens vatten, gjord av undertecknad och Gustav Nipe