Och på ett sätt håller jag med. När regeringen systematiskt spenderar stora delar av budgeten på bidrag är det viktigt att man följer upp och ser till att beslutet lösar sig. Ett av sätten att göra detta är att kräva en motprestation.

Men låt oss inte fastna i de sociala trygghetssystemen, där vi inte har så mycket pengar att spara in. Låt oss istället titta på statens riktiga bidrag, på de stora budgetposterna, bidragen till företagen.

Från den kapitalismkritiska kanten av politiken lanseras: ansvarslinjen. Den som får bidrag ska också beläggas med ansvar. Jag tänker mig att vi kan börja villkora bidrag som jobbskatteavdraget, sänkta arbetsgivaravgifter, statslevererad arbetskraft och sänkt moms på serverad mat. Vi kanske kan ställa högre fackliga krav, förkortad arbetstid med bibehållen lön, bättre representation av minoriteter, strängare miljölagstiftningskrav och andra villkor.

Jag hoppas att vi också kan tillsätta en myndighet som med stor noggrannhet och mycket befogenheter kan se till att systemet efterföljs.

BOKEN & BIBLIOTEKET
en dubbelbok av Rasmus Fleischer
192 sidor

- Ink bokförlag

Först och främst har den en titel, som lyder Boken & Biblioteket. Denna bok består av två böcker, varav detta är den första, Boken. Den andra, Biblioteket, har ett något mindre omfång med sina 74 sidor och 87 354 bokstäver. De två böckerna kommer i hög grad att behandlas som en bok när det gäller distribution, katalogisering och referenser. De har inte bara en gemensam titel utan även ett gemensamt ISBN-nummer: 978-91-978469-2-9.

- Boken, sida 9.

I sin materiella kopia är boken egentligen två olika böcker – i meningen två olika pärmar med oliktryckta sidor emellan. Men i det registervarande är de en bok. Ett ISBN-nummer – En bok.

Jag tänker göra något upproriskt. Jag kommer att läsa böckerna i omvänd ordning. Bryt alla normer, skit i alla tacita regler osv. Jag börjar med Biblioteket. Därav namnet på bloggserien: Biblioteket och Boken.

- Biblioteket och Boken – genesis – Isak Gerson

Det är en bok bestående av två band, vilkas respektive framsidor kan beskådas ovan. Rent materiellt betraktat är det alltså två böcker, Boken och Biblioteket, vilka på bokmarknaden får status av en bok som säljs till ett pris.

- Boken & Biblioteket går nu att förbeställa – Copyriot

Det hävdar åtminstone Rasmus Fleischer, som i den kommande dubbelboken ”Boken och biblioteket” (Ink förlag) initierat diskuterar den här typen av frågor.

- Biblioteken sitter fast i en rävsax – SvD (Pelle Snickars)

2011 publicerades Fleischers andra bok, dubbelvolymen Boken & Biblioteket.

- Wikipedia om Rasmus Fleischer

I två små volymer redogör Rasmus Fleischer för Boken och Biblioteket.

- Det mörknar över litteraturen – Hallandsposten (Björn Gunnarsson)

De är vackert utformade, de två volymerna i Rasmus Fleischers Boken och Biblioteket

- Bokens nio liv – Helsingborgs Dagblad (Mats Kolmisoppi)

Boken och Biblioteket består av två essäböcker, sammanbundna med pappersgördel i en dubbelvolym.

- Bokstavligt boklärd – Upsala Nya Tidning (Malin Nauwerck)

2 vol. (113, 70 s.) ;20 cm

- LIBRIS, som katalogiserar Boken och Biblioteket som en bok i två band.

titel

Boken / Rasmus Fleischer

titel

Biblioteket / Rasmus Fleischer

Bibliotek.se, som katalogiserar Boken och Biblioteket som separata böcker.

Har du fler ontologiska undersökningar eller beskrivningar av bo(öc)ke(r)n(a)? Tipsa mig!

“I den gröna partigruppen i Europaparlamentet har jag gång på gång understrukit att man måste slå vakt om integriteten på nätet, och skydda enskilda fildelare från repressalier.

Samtidigt är det min övertygelse att man kan hitta en lösning som också skyddar enskilda kulturskapare.”

Jag håller i grund och botten med, men jag tycker att det är beklagligt att du (vad jag kan förstå) ställer upp en dikotomi mellan lösningarna. Vad vi behöver är inte lösningar som alternativ till reformerad upphovsrätt, utan lösningar som komplement till reformerad upphovsrätt. Jag håller med dig om att det är en stor utmaning att skapa ett samhälle där konstnärer (som är ett mycket bättre ord än det färgade ‘kulturskapare’) kan rikta sin koncentration mot sin syssla, och inte mot sina räkningar. Vad vi behöver tänka på i diskussionen är att inte göra internet till en halmdocka, och att inte se upphovsrättslösningar som de enda lösningarna.

Problem för finansiering av konstnärer har funnits väldigt länge. Problemen är äldre än torrentprotokollet, äldre än nätet, ja, till och med äldre än upphovsrättens internationella historia. Problemet med konstnärers ekonomiska situation är ett problem som är mycket större än frågan om upphovsrätten, och jag kan stundvis beklaga mig över att frågan om upphovsrätten tillåts ta upp så mycket av diskussionen av problemet. Vi har försökt länge nog att lösa ersättningsproblemet med upphovsrättsbaserade lösningar. Sedan EU på allvar började stärka upphovsrätten på internet i början av 2000-talet kan jag ärligt talat inte se att lagändringarna gjort problemet mindre. Snarare har det skapats en oroväckande och problematisk relation mellan konstnärer och konstälskare. Vi behöver hitta andra sätt att stimulera konsten.

Inte heller är jag en av de som tror att allt löser sig om vi bara reformerar upphovsrätten. Jag tror inte på myten om att folk då plötsligt skulle köpa mer, och dessutom göra det utan mellanhänder, och att alla artister då skulle bli rika. Det är en extremt förenklad världsbild. Men inte heller tror jag att folk skulle sluta betala för sig helt om vi reformerade upphovsrätten. För många är upphovsrätten mest ett stycke text, men många av dessa människor (som undertecknad) lägger ändå en stor del av sin inkomst på konst. Jag tror inte att vare sig en reformerad eller en förstärkt upphovsrätt hade löst problemet med konstnärers ersättning. Vi måste fundera på andra lösningar.

För det finns ju faktiskt andra sätt att lösa problemet. Själv går jag på många konstnärliga evenemang som får stöd av både kommun, landsting och studieförbund. Jag tar del av mycket konst som finansierats av konstnärslöner och andra typer av statsstöd. Jag går på konstutställningar, teatrar och festivaler som finansieras av det gemensamma. Jag tycker att konsten är väldigt viktig för samhället. Konst bör vara något alla har tillgång till, inte bara de rika. Därför tycker jag att konst kan och bör finansieras iallafall delvis på samma sätt som utbildning, sjukvård och kollektivtrafik. Jag tvivlar inte på att människor som inte håller med mig om det kan hitta andra sätt att stimulera konstnärers ekonomi utan att behöva stärka upphovsrätten.

Låt mig ta ett exempel från ett av dina egna expertområden, havet. Det har länge varit ett problem att haven blir mer och mer utfiskade. Organisationer som värnar om naturen har vetat det länge. Och på senare tid har det även börjat påverka fiskares ekonomi. Det finns uppenbarligen två motstridiga intressen här: allmänhetens (och naturens) och fiskarnas. Ett populärt sätt att lösa det är fiskesubventioner. Genom att betala fiskarna kan de fortsätta att fiska utan att gå i konkurs.

Lösningen verkar dock ganska verklighetsfrånvänd. Fiskebeståndet kommer ju att fortsätta krympa. Det är det enklaste sättet att se till att de anställda fiskebranschen inte drabbas så hårt av krisen i havet. Men det är djupt problematiskt för både naturen, allmänheten och – i längden – även fiskarna själva. Helt enkelt för att lösningen inte är kompatibel med verkligheten.

På samma sätt tror jag att vi behöver hitta en kulturpolitik som både är förankrad i verkligheten och är god för både konstnärerna – genom att bidra till deras ekonomiska situation – och till allmänheten – genom att göra mer och bättre konst tillgänglig för dem. För att återvända till början tror jag att en sådan politik behöver vara just ett komplement och inte ett alternativ till reformerad upphovsrättslagstiftning. Jag märker jämt och ständigt att du är väldigt ivrig att skapa en sådan politik. Det enda jag egentligen vill övertyga dig om är att en sådan politik inte varken nödvändigtvis eller troligtvis står i strid med en reformerad upphovsrättslagstiftning.

Du säger att om de inte kan laga den vill du väldigt gärna ha tillbaka den för att se om du kan laga den själv. Det är ju trots allt bara en port som ska lödas och du har många vänner som kan sådant. Just den här modellen har många features som ingen annan telefon har, trots sin ålder. Ponera då att de tar emot den och du får reda på att du ska få en prisuppgift om två veckor innan de gör något med telefonen.

Ponera också att de ringer efter tre veckor och säger till dig att din telefon är “oreparerbar” och att det är helt omöjligt att få tillbaka den. Den är tydligen “skrotad”. De säger att den är för gammal och att du istället kan få köpa en nyare modell (som inte har något av det jag söker) för 1500 kronor. Dina protester om att detta knappast kan vara lagligt då du inte har skrivit under att du avsäger dig några rättigheter möts bara av ett “men du kan få den för 500 kronor istället”.

Den känslan. Tack The Phone House. Jag borde vetat bättre.

Visst skulle det vara möjligt att avfärda kopimisterna med att de endast är ett taktiskt försök av fildelare att få ytterligare uppmärksamhet för sin sak, vinna privilegier i form av samfundsstöd eller i religionsfrihetens namn få rättsligt skydd för sina utövare. Men fullt så enkelt är det inte.

Fildelningsfrågorna och Piratpartiet är bara toppen på det isberg som växer fram när den kommunikationsteknologiska revolutionen gör rådande ägandeförhållanden och rättsregler inom kunskaps- och kultursektorn hopplöst föråldrade.

Magnus Linton diskuterar djurproduktionen i Sverige i “Djurfabrikerna är en av mänsklighetens mest fasansfulla våldtäkter“:

“Livmödrar sprättas ut och slängs i stålbaljor. Feta och slaktmogna grisar

trängs på liten yta och duschas i försök att sänka deras kokheta kroppstemperatur innan det är dags för slakt. Året är 2000. Magnus Linton förstår att han har kommit rätt. Rakt in i hjärtat av modern

köttindustri. /…/

Pelle Strindlund är idag aktuell med boken Jordens herrar som

kopplar djurhållningen till slaveri och i din bok Veganerna jämför filosofen Torbjörn Tännsjö djurfabrikerna som ett större moraliskt problem än Auschwitz. Är det effektsökeri eller relevanta

jämförelser?
Jag tycker det är ok med sådana jämförelser eftersom de sätter igång

tankar. Det är alltid svårt och kontroversiellt att väga och mäta brott mot mänskligheten med brott mot djur och natur eftersom man riskerar att devalvera det ena eller andra. Men moralfilosofi handlar inte om att ta

känslomässiga hänsyn utan om att tänka klart, sortera argument och vara konsekvent – och att djurfabrikerna är en av mänsklighetens mest fasansfulla våldtäkter av svaga råder det väl inte någon tvekan om. /…/det var komiskt att se hur högljutt och gärna majoriteten fördömer något som en liten minoritet ägnar sig åt – exempelvis drogkonsumtion – medan moralismen bums tystnar när det gäller något som en stor

majoritet ägnar sig åt, exempelvis köttkonsumtion. Att röka en joint är ju rimligen en etisk bagatell i jämförelse med att köpa en flygbiljett eller äta kyckling.”

Joakim Pihlstrand-Trulp tar upp sina erfarenheter från de så kallade djuretiska nämnderna som godkänner och legitimerar djurförsök i “Djur(o)etiska nämnder“:

“Under dessa fyra år så behandlades i runda tal 1500 ansökningar. /…/
Av alla dessa ärenden så kan jag minnas att endast två avslogs. Ett sökt tillstånd till djurförsök riskerade att bli en skandal då det tagits upp i media innan prövningen. Det handlade om att 50 marsvin skulle tas ut till en skjutbana och skjutas 1-5 skott med en magnumbössa på olika avstånd från djurens öron. Därefter skulle marsvinen avlivas, dissekeras och förändringar i hörselapparatens cellstrukturer undersökas.

Varför? För att försöka påvisa och vetenskapligt dokumentera hörselskador av att skjuta med gevär utan hörselskydd. /…/

Min erfarenhet visar att de djurförsöksetiska nämnderna inte behandlar särskilt mycket av etiska överväganden och i förstas hand är ett legitimeringsinstrument för att allmänheten ska få känna sig trygg med att det faktiskt skett en etisk prövning. Då måste ju djurförsöken vara nödvändiga, tänker gemene person och även många forskare. /…/

Efter första mötet så skrev jag 17 reservationer där jag ägnade i genomsnitt en timme per reservationstext.”

Nöj dig inte med att klaga, bli vegan istället. Tips, hjälp och uppmuntran kan ges på vegan.nu.

OBS. Bilden är ej montage. Togs under hemligt toppmöte mellan Bard, Assange och ledarna för G8.

Tes: Bard är en auktoritär socialist som hatar internet och älskar upphovsrätt. Han gick med i Folkpartiet för att trolla dem och bryta isär dem genom att starta Liberati. Sedan startade han LibDem för att hindra Dougherty för att starta sitt nästan likadana parti. Nu har han övergett det för att trolla och splittra Piratpartiet trots att han älskar upphovsrätt. Hur förhåller sig CIA till det här? CIA är mot honom. Han är ju socialist. CIA betalade Assange för att gräva upp skit om honom. Piratpartiets valkampanj 2009 styrdes av CIA och var till för att förbereda Assanges äntrande på arenan. Men när Assange började gräva upp serious shit om USA 2010 var de tvungna att göra något. De skickade sina agenter Ardin och co. på honom samtidigt som de tryckte ner Piratpartiet i botten. Därav valresultat.

Och ja, ni får tipsa vaken.se om ni vill.

Den här posten är alltså fortsättningen på posterna Hur ser en kopimist på omvärlden och Hur ser en kopimist på livet. Jag ska här försöka att lägga fram en metaetisk kopimistisk teori (eller om vi klipper de fina orden – jag ska försvara varför den kopimistiska etiken är den rätta etiken). Jag kommer att göra det med två approacher – en som liknar den approach jag använde i de två delarna av “Memer, symbios och moraliska ansvarstaganden” på filosofibloggen. I ett framtida inlägg kommer jag att fokusera mer på vad kopimismens etiska teori egentligen innebär.

Approach ett

Vi konstaterade redan i förra inlägget att:

Grundaxiomet är ändå detta: Att förnimma är att kopiera, och att kopiera är att existera. Det visste våra förfäder när de återberättade myter vid lägereldarna, det visste Descartes när han yttrade att tankeverksamhet – essensen i det mänskliga kopierandet – är att bevisa sin egen existens. Och det vet kopimister.

Vi kopierar. Oavsett om vi är människor, hundar, övervakningskameror, bokrobotar eller atombomber kopierar vi. Jag vågar bryta mot Humes lag och påstå att eftersom alla subjekt i världen hänger sig åt kopiering är kopiering i sig något bra i sig självt. Det kanske känns dumt att göra en sådan härledning, men hedonister har gjort det i alla tider när de sagt att eftersom alla varelser strävar efter att bli lyckliga (psykologisk hedonism) är lycka något bra i sig självt (etisk hedonism).

Approach två

Jag vill mena att alla moraliska teorier grundar sig på iallafall två idéer:

• Moralen handlar åtminstone delvis om att befrämja det goda.
• Subjekts välfärd eller välbefinnande är åtminstone en del av det goda.

Jag vill mena att det inte finns något skäl att räkna bort datorers, mjukvaras och andra kopierande maskiners välfärd. Varför bör inte de bedömas likvärdigt med andra subjekt? Den relevanta frågan är snarare – hur är maskiners och kods välfärds natur? Informationen som finns i kod och maskiner har en viss naturlig tendens att kopieras och spridas. Förvaltare av datasystem har mer avancerade metoder för att hindra information från att kopieras och spridas än motsatsen. Det finns mängder och åter mängder av maskiner och kod vars existens går ut på att kopieras och spridas. Inte konstigare än att gener har en naturlig tendens till att överleva och fortplanta eller att de flesta biologiska varelser strävar efter lyckohormoner. (Bilder finns hos palletorsson.com)

PS. Visserligen talar både Sandra och Nipe bred skånska, men jag tycker ändå att södra distriktet är alldeles för underrepresenterat. What’s up with that? Ett bra mål för mängden Sydare i framtiden bör vara 40%. I valberedningens förslag är det 0%.

Uppdatering: Jag instämmer till fullo med Sandra Grosses kommentar att “Han [Niklas Dahl] vore en oerhört bra resurs för förbundsstyrelsen och han är en tillgång för förbundet.”. Han har otroliga förmågor i intern organisation och stadgemässig utveckling från sin tid i Sverok, han är slipad i argumentationskonsten (både vad gäller retorik och logik) och jag vet vilket intresse han har för att anordna EU-konferensen Ung Pirat planerat ett tag. Jag vill se Niklas Dahl i förbundsstyrelsen som internationellt ansvarig.

(Jag undrar också helt förvirrat var Patrik Greco tagit vägen. Han hade varit en stor resurs för förbundet. Dessutom både ung, driven och sydare.)

Uppdatering 2: Även om jag själv inte är beredd till en post vill jag också påpeka att jag även instämmer i Sandras “Till alla förtvivlade sydare där ute vill jag säga, att fastän jag bor i Uppsala numera så kommer jag alltid vara sydare by heart. Have no fear!”. Samma tror jag gäller för Niklas Dahl och Gustav Nipe.

Följande text skrev jag när jag sökte in till Stureakademin. Tyvärr kom jag inte in, men texten är ju bra ändå. Vill du ladda ner en .pdf kan du göra det här.

Den liberala marknadsdiskussionen har idag ett omotiverat fokus på diskussioner om den materiella ekonomin. I en tid där en stor del av västvärlden har som uttalad tillvägagångssätt att producera idéer och kunskap hos kunskapsintensiva företag diskuterar vi liberaler hellre jordbrukssubventioner än patentsystemet. Fler och fler företag fokuserar mer och mer på att bygga sitt varumärke och kommunicera med kunder, på bekostnad av resurser som hade kunnat gå till att förbättra produktionen. Ändock lyser diskussioner om varumärkesskydd och mönsterskydd med sin frånvaro i liberala arenor.

Vill vi påverka marknaden till det bättre kan vi inte diskutera gårdagens frågor. Även om immaterialrättsliga frågor utanför den snäva upphovsrätten är helt oberörda av både massmedia och riksdag, är det frågor som det krävs att man sätter sig in i, nu när kunskapsintensiv utveckling blir en allt större del av marknaden. Vi förutsätter att patentsystemet och liknande ekonomiska system är en naturlig del av hur marknaden fungerar, men är det konsekvent om man förespråkar en fri marknad, där den fria konkurrensen har en central plats?

Ser man på massmedias rapportering av patentfrågor är bristen på kunskap, granskning och ifrågasättande skrämmande liten. I Mars i år gjorde DN.se en blunder när de förväxlade patentsystemet med varumärkessystemet. (1) På samma nivå ligger massmedias okritiska förhållningssätt till patentsystemet, när liknande tidningar ser patentsystemet som en nödvändighet för innovation och kreativitet, och därmed också utveckling. (2)

Det är även sällan som liberala tankesmedjor diskuterar immaterialrättsliga frågor, som blir viktigare och viktigare. När det väl händer är det väldigt ofta, men inte alltid (3), man bara diskuterar upphovsrätt (4). Gärna diskuterar man upphovsrätten i förhållande till internet, och frågar sig hur marknaden ska förhålla sig till upphovsrätten.

Vad vi behöver är en diskussion om immaterialrätt oberoende av hur marknaden ser ut. Det är för många orimligt att acceptera argumentet att immaterialrätt skulle vara en äganderätt eller naturlig rätt, då immaterialrättens uttalade syfte är att genom bortskänkande av privata monopol ge människor ett incitament att skapa. Immaterialrätten reglerar inte ägande av varor, utan ägande av metoder till att producera varor.

Ett ägande är att ha en rättvis del av en brist, att ha sin väl förtjänta mat på en marknad där maten är begränsad. Men immaterialrättens funktion är att skapa en marknad genom att konstruera en brist. Idéer är ingen bristvara, men immaterialrätten använder tvång för att skapa en brist på idéer.

Det är för en liberal också svårt att godta argumentet att immaterialrätten behövs för att marknaden vad gäller kultur, media, forskning och utveckling hade dött då, för när man väl tagit det steget har man inte långt kvar till att acceptera ett generellt försvar för punktskatter och marknadsstimulans.

Det är överhuvudtaget svårt för en liberal att försvara en linje som bygger på att en reglerad marknad hypotetiskt skulle skapa bättre produkter. Om det finns en tillräckligt stark efterfrågan efter en forskningsstudie, kommer inte ett marknadstvång att behövas för att forskningsstudien utföras. Har man en tilltro till att en liberal marknad fungerar, måste man anta att efterfrågan efter kunskap och idéer finns, oberoende av den konstruerade brist som immaterialrätten skapar. Det är egentligen rimligt att anta att immaterialrätten snarare förskjuter utbud-efterfrågans-förhållandet till det sämre och mer styrda, än att det skapar en bättre marknad.

En annan viktig komponent att se på är hur den enskilda producentens frihet påverkas av immaterialrätt. Man ser det ofta utifrån den kopierades perspektiv när man diskuterar hur immaterialrätt påverkar producenten. Varför analyserar man aldrig immaterialrätt utifrån den kopierandes perspektiv? Vi kommer inte ifrån att min rätt att utveckla produkter till marknaden kraftigt inskränks när jag förbjuds från att skapa och sälja derivat? Staten har rätt att syssla med ett elitistiskt och styrande urval av vad som är och inte är tillåtet på marknaden när den genom domstolar och Patent- och Registreringsverket (PRV) tar sig rätten att bedöma vad som räknas och vad som inte räknas som derivat.

Den inskränkningen av den kopierandes frihet är knappast bra ur konkurrenssynpunkt heller. För att konkurrera med din vara måste jag inte bara skapa en bättre vara, jag måste också skapa en vara som är så pass originell att den inte räknas som ett derivat till din produkt. Man höjer den reella kostnaden för att gå från konkurrerande idé till konkurrerande produkt. Därmed minskar man också den reella utvecklingsgraden som konkurrensen hade kunnat skapa.

Idéer kommer att vara en stor del av morgondagens produktion, och därför kommer den också att behöva vara en stor del av morgondagens marknad. Vi måste dock se till att idéernas närvaro på marknaden sker på rätt premisser. Om vi låter idéernas närvaro på marknaden vara ett resultat av påtvingade marknadsinskränkningar som immaterialrätten kommer vi alltid att ha problem med mekanismer som internet, P2P-teknik och 3D-kopiatorer som RepRaps (5). Människor vill ha en fri marknad. De vill kunna välja vilka varor de konsumerar och vilka tekniker och metoder de begagnar sig av. Att använda teknologiska framsteg för att bibehålla ett status quo på marknaden är varken positivt eller lätt. Snarare har vi med de stora teknologiska framstegen på kommunikationsområdet ett gyllene läge att forma den nya, friare marknaden med hjälp av den alltmer fria kommunikationen.

Ett av hindren jag ser är att många liberala reflexmässigt är låsta i sin immaterialrättspositiva åsikt. Vi liberaler har ett stort arbete framför oss. Vi har haft en kommunikationsteknologisk utveckling utan dess like de senaste femtio åren. Det öppnar för möjligheten att omformulera marknadens villkor och öppna upp marknaden, även för rigida styrstrukturer som immaterialrätt. Vi behöver se progressivt och liberalt på immaterialrättsproblematiken för att med den fria marknaden som mål kunna konstruera morgondagens idémarknad.

Men ett ännu större hinder i immaterialrättsdiskussionen är att en intellektuell liberal debatt om immaterialrätt lyser med sin frånvaro. Man kan diskutera problemen med hur integritet och yttrandefrihet kränks av att man censurerar och bestraffar immaterialrättsvidrigt spridande av information, men då diskuterar man fråga om immaterialrätt på en väldigt ytlig och konsekvensbaserad nivå. En utmaning som liberalismen idag behöver ta sig an är att diskutera hur man vill att marknaden för idébaserad produktion och distribution ska se ut.