10:53:31 cath | How about gnu client for iphone
10:53:41 darknite | how about no iphone?

Klicka för att se vad Wikipedia säger om Dödens Äpple

10:53:50 laxsill | Aint they b& from appland?
10:53:58 laxsill | gnu clients.
10:54:06 chrisk | probably. i think you can jailbreak it tho
10:54:33 chrisk | apple are such haters
10:54:37 laxsill | I read something about all GPL software is about to be banned from appland. It started with VLC.
10:54:56 chrisk | yes. because GPL states that there can be no DRM
10:55:05 chrisk | and apple wants DRM
10:55:10 marcink | ah
10:55:23 laxsill | Freedom from porn. Freedom from free software. Freedom from choices.
10:55:28 marcink | so actually it isnt appland banning gpl
10:55:28 marcink | but gpl banning appland
10:55:38 laxsill | Apple is the ultimate liberal phone.
10:55:42 TwelvE | I think Maria Wetterstrand once said “Frihet är att slippa välja”
10:56:15 laxsill | TwelvE: Appland-liberals has one choice only, consume content from the content vomit.
10:56:24 TwelvE | Yup
10:56:37 chrisk | laxsill: I would say its more fascist/corporatist “you do what the corporations says”
10:56:46 marcink | :D
10:56:47 marcink | still a choice
10:56:47 marcink | either you do it, or not
10:57:20 chrisk | classical liberalism would say “its private property, thus in the private sphere, you decide what you do with it”
10:58:27 laxsill | chrisk: Yes, that’s classical liberalism, not corporate liberalism (Appland-liberalism, Spotify-liberalism).
10:58:51 laxsill | Corporate liberalism is more of an irony than a liberalism.
10:58:57 chrisk | indeed
10:59:05 laxsill | And the funny thing is, most liberals don’t get the irony :-D
10:59:11 chrisk | hahahaha
10:59:13 chrisk | true
10:59:26 chrisk | but they are commonly mac users
10:59:35 chrisk | thus in a state of denial
10:59:49 chrisk | “I am free… really… I am!!!!one”
10:59:52 TwelvE | When corporations use govt for “särlagstiftning” it’s not liberalism
11:00:10 laxsill | Commmonly spotify users too, saying “I’m not opressed by copyright. Look, I can listen to whatever corporate music I want!”
11:01:12 chrisk | average spotify user “stop criticizing spotify… you mind your own business… I just wanna listen to music… I want content”
11:02:48 laxsill | “The aesthetic theory of the plenty”
11:03:22 marcink | laxsill: chrisk: http://i.dell.com/images/global/shared/vista/sv/winvista_dhs_ov_choice.jpg
11:03:27 marcink | WIN … CHOICE

Diskussionen kretsar kring ett väldigt centralt och viktigt tema i Christopher Kullenbergs “Det nätpolitiska manifestet“. Han skriver på sida 28:

“Ett blogghotel kan ha hundratusentals användare, mikrobloggen Twitter och de stora e-postleverantörerna har miljoner. De flesta av oss väljer med andra ord att överlåta kontrollen över våra digitala liv till ett fåtal stora aktörer. Vi programmerar inte våra egna sökalgoritmer, utan använder Google. Vi kodar inte egna hemsidor, utan skapar en Facebook-profil eller en blogg i ett blogghotel. Vi låter inte våra hemdatorer agera chattservrar, utan använder färdiga tjänster som Microsofts MSN Messenger.

I praktiken innebär detta att informationen på internet centraliseras och färdas uppåt i en hierarki där den som driver tjänsten har den slutgiltiga makten att släppa fram eller bryta komunikationsflödet. När en centralnod tar över distributionen blir nätet mer sårbart, och informationsöverflödet koncentreras kring en enskild aktör. Om de tidigare massmedierna kontrollerades  genom statliga monopol och licenser för eftersändningar gör centraliseringen av de sociala medierna på internet att ett fåtal aktörer får kontroll över hur information smittar. Sökmotorer anpassar sina resultat efter exempelvis den kinesiska regeringens lista över godkända hemsidor. E-postleverantörer i USA låter sina integritetsföreskrifter underordnas Patriot Act och lämnar gladeligen ut användaruppgifter när begreppet nationell säkerhet åberopas. Om man länkar till en fildelningssida på Facebook händer det ofta att länken automatiskt raderas eftersom film- och musikindustrin mer än gärna ställer sig i vägen med hot om stämningar. Smittan stoppas och kommunikationen bryts av.”

Företagen lovar frihet. Vad vi får, är att leva i deras ramar. Samma sekund som vi gör oss beroende av en centraliserad tjänst, blir vi beroende av deras villkor. Hur liberalt är det att leva under företagens förtryck egentligen?

Jag är nog inte den enda som förvånades när jag läste att Piratbyrån förklarade debatten om fildelning död för tre år sedan. Där de bland annat yttrade att

“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst kan organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för. Däremot är vi inte längre intresserade av att förklara varför fildelning är rätt, som om det fanns ett moraliskt val mellan kopiering eller icke-kopiering.[...]Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer.” [Mina fetstilanden]

Skiljelinjen Spotify

Texten och inställningen återkommer till mig när jag läser hur Emil Paulsrud skildrar Martin Rolinskis inställning:

“Rolinski är inte ensam om att tro att “Spotify släcker debatten om fildelning”. För mig har inte Spotify något med fildelning att göra alls. Det illustreras kanske bäst av att Rolinski har, liksom många andra, hakat upp sig på att det är tillgången som räknas:

“För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla[sic!] musik som har  gjort[sic!], få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill”

Om målet med fildelning var att få maximerad tillgång hade han haft iaf hälften rätt kanske.”

Vad jag själv tycker om Spotifys politik är inte en hemlighet. Det intressanta här är att Rolinski tycker att fildelningsdebatten “dör” när folk får sitt dagliga behov av kultur levererat till sig för ett lågt pris. Problemet är att upphovsrätten är mycket mer än så. Upphovsrätten är en stark begränsning av vår kommunikation. När vi pratar refererar vi till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Då är det bara naturligt att vi när vi skapar refererar till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Faktum är att nästan allt språk är referenser. Varje gång vi talar talar vi om något. I takt med att vi får en starkare immateriell lagstiftning blir detta “något” oftare och oftare inlåst i rättigheter förbud. Och språk är inte bara tal. Språk är också delandet av upplevelser. Dessa upplevelser håller också på att låsas in. Vad Rolinski och andra Spotifyfantaster strävar efter är att vi för en liten summa pengar ska få större bolags tillåtelse att tala om vad vi vill. Ibi Botani Kopimi formulerade det såhär:

“Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma

sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur

skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.”

Men för mig är det inte bara intressant att diskutera huruvida det finns en

faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturskapande. Jag vill också diskutera om det finns en faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturkonsumerande. En av de tre kraven för musik som ställs upp i “Det postdigitala manifestet” är just “Musik samlar skaror”. Kultur kräver skaror. När ser ett bra filmklipp vill jag genast länka vidare det. När jag är ute och vandrar i skogen måste jag ofta aktivt hindra mig själv från att försöka twittra saker jag upplever. Går det att lära sig

dansa utan att se andra dansa?

Det finns alltså en tydlig skiljelinje mellan den grupp som bara kräver fri fildelning och den grupp som vill revolutionera kulturbegreppet genom att radera skillnaden mellan kopiering och skapande.

Skiljelinjen teknologi

“Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.”

Orden kommer från den framtidsencyklopediska definitionen av kopimi som kan läsas här. I Piratbyråns valborgsmanifest snuddar man lite på det:

“Oavsett om kopieringen går i neurologiska banor, via kabel eller trådlöst, eller på plastbitar, chips eller genom konstallationer av celler.”

Jag tror inte på myten om digital kopiering som den perfekta kopieringen. Jag längtar tillbaka till återberättandets tid, där sagor patchades varje gång de återberättades. Där varje person som kopierade en bok hade möjlighet att byta ut stycken och formuleringar som han ville eftersom personen tvingades skriva om boken för hand. Visst, det var inneffektivt ur produktionssynpunkt, men jag tror att vi förlorat  i kulturell utveckling något på vägen hit, till den fullständiga kopieringen. Vi måste fråga oss, hur påverkar det kulturen att varje fil som kopieras blir en perfekt återskapad exakt likadan fil.

Häri ligger det något felaktigt i vurmandet för illegal fildelning. Att sprida vidare oförändrad smörja från upphovsrättsindustrin i Hollywood gör en medskyldig till deras mördande av kulturen. Vi behöver i min mening mer fildelning som kretsar kring att kommunicera muterade kopior. Mer kommenterade böcker, mer remixad musik, mer annorlunda låt- och videosamlingar. Mindre digitalt kopierad skit.

Här menar jag att det finns en annan viktig skiljelinje. Mellan människor som anser att exakt kopiering är bra för kulturen (och att fildelning därför borde tillåtas) och människor som anser att det är den operfekta kopieringen som kulturen behöver.

Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.

“Man får inte fildela med en iPad, inte hellar flytta datapaket som innehåller tal (ex. Skype), och sen får man inte läsa “förbjudna newsgroups” heller. Nätneutralitet anyone?“

Man ska inte lura sig att tro att fildelningsförbudet är ett ställningstagande mot upphovsrättsintrång. Fildelningsförbudet (som troligen liknar Telias, helt utan någon definition på fildelning) är ett sätt att kontrollera hur kunderna använder sina iPads för att göra dem till App-konsumenter. Förbudet mot newsgroups är helt omotiverat från politisk synvinkel eller ur konsumentperspektiv, och det är faktiskt pinsamt.

Men värre är nästan att iPaden har en “Freedom from porn“. En frihet som komiskt nog liknar den frihet som presenteras i boken 1984. Friheten Steve Jobs talar om verkar vara en frihet att slippa möjligheten att välja att kunna komma åt pornografi. Inte är det så att iPaden kommer med ett förhandsaktiverat filter, utan möjligheten att söka upp nakenhet är absolut utesluten. Friheten från porr. Om man skippar diskussionen om faktisk porr kan man ändå ha intressanta diskussioner om gränsdragningar. Oavsett hur man gör blir gränsdragningen mellan pornografi och icke-pornografi problematiskt politisk.

Hur är det med mode? Mycket av de högre skikten i modebranschen använder sig av nakenhet. Ofta på ett reaktionärt och gränstestande vis. Ofta för att uppnå extremer i kombination av absurda och starkt färgade klädesplagg. Ofta förstärkande. Men att det handlar om mode är ingen ursäkt. Vi ska bli befriade från modenyheter på ett sätt bara kristdemokrater kan hurra för. Vi ska bli befriade från konst som testar gränser, så att vi bekvämt kan nöja oss med de appar som Apple marknadsför.

Vad värre är är de nakenbilder som är politiskt laddade. Ska vi, likt litauer, bli befriade från homosexuell propaganda? En av de få bildbloggar jag följer är sexisnottheenemy. Bloggen lägger upp bilder som presenterar sex ur ett alternativt perspektiv än vad den kommersiella porrbranschen i stort gör. Det är mycket bilder på homosexuella, gamla, skadade och transsexuella (eller cross-dressers). Det är bilder på skrattande människor, annorlunda miljöer, relationsrelaterade bilder. Andra politiska bilder och bilder som utmanar könsnormer. Konstnärliga bilder och lekfulla bilder. Bilderna varvas med texter om det politiska i sex. Det är texter om skam, pornografins politiska värde, sexuell makt, feminism, homosexualitet och mycket mer. Bloggens innehåll skulle med all säkerhet falla under Apples spärrar.

Men det är klart. Steve Jobs tar ju upp friheten för barn att slippa pornografi. Och friheten för föräldrar att veta att deras barn inte tittar på porr. Och det kanske är bäst om våra barn är fria från den konst och politik som finns i dagens samhälle. Det kanske är bäst om de är fria från gränstestande bilder och videos. Det är nog också bäst att vi befriar våra barn från vittnesmål om människor som älskar varandra på andra sätt än de sätt staten vill. Helst ska de få friheten att inte veta att människor har sex. Vet de det, då kan man inte fostra dem till att skambelägga sin och andras sexualitet. Och det är ju slaveri.

Man tar något som är gratis, hugger av svansen, och avgiftsbelägger det

– Spotifiering

Vi började diskutera inglasningen av det offentliga och vad som är rätt att glasa in. Är det rätt för en kommun att avgiftsbelägga sina offentliga toaletter? Är det rätt att avgiftsbelägga offentliga toaletter överhuvudtaget?

DRM-skyddad toalett

CIRKUMVENTIVA METODER
Men diskussionen bli ännu intressantare när vi kom in på cirkumventiva metoder. Vår starka hållning var att DRM är till för att knäckas. Frågan var hur man knäcker toaletternas DRM-skydd. Jag ville informera och propagera. Liksom man kan pusha öppen mjukvara med information och därmed undvika att folk väljer proprietär mjukvara kan man också informera och propagera var dessa fria toaletter finns för att människor ska använda fria toaletter istället för spotifierade toaletter. Gustav Nipe berättade om sin ungdomsaktivism, där han och hans vänner hade arbetat för att kringgå Malmö Stadsbiblioteks spotifierade toaletter. Hans metoder var två. Han manipulerade den mekaniska DRM-tekniken (De myntstyrda låsen) genom att vrida handtaget till en viss position när han lämnade den. Han använde även information genom att sätta upp lappar på insidan av dörren om hur man manipulerade DRM-skyddet på samma sätt.

En radikal anonym part i diskussionen föreslog att med kofötter och liknande våldföra sig på DRM-skydden. Något som visserligen är rättvist och moraliskt försvarsbart, men enligt rådande konventioner olagligt.

Mer om Spotifiering:

Det dåliga samvetets spotifiering – Fredrik Edin

Spotifiering – En översikt – Fredrik Edin

Spotifieringen av DDR – Fredrik Edin

Om Spotify och piratideologin

Tack vare Spotify har piratideologin kring kultur missförståtts (Nota bene, många piratpartister har inte förstått piratideologin fullt ut heller). Gratis var aldrig vår dröm. Och den gratis katedralsmarknad Spotify erbjuder är i mina ögon inget mer än en Panem et circenses-lösning. Vad Spotify ger oss är ett utvalt musikutbud, kontrollerat av producenterna själva, på producenternas villkor, censurerat och begränsat. Men eftersom det är gratis luras många konsumenter att tro att det är fritt. Gratis är inte fritt. Och eftersom det fortfarande är samma producenter som innan som, utan någon större konkurrens, kontrollerar vårt utbud är det en lika illa katedralmarknad som innan, om inte värre. Nu behöver vi ju inte ens välja inom katedralutbudet, nu kan vi svälja allt katedralcheferna vill ge oss. För det är gratis.

Den problematiken har Rasmus Fleischer tagit upp.

Om spotify och fritt

Vill man förklara den största problematiken med Spotify kan man använda Fredrik Edins jämförelse i med Spotifysamhället (I och II). Fredrik Edin jämför med torg och gallerior. Gallerior är varma, sköna, ordnade, och ger illusionen av att vara fria. För att de är…gratis. Här drar Fredrik Edin parallellen:

”En galleria är också ”gratis” på samma sätt som spotify är gratis. Är du bara beredd att bli trakasserad av försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Om du är potentiell konsument alltså. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man – just det – måste köpa något”

Och det är skillnad mellan gallerior och torg, som han jämför galleriorna med. Gallerior har bekvämligheter, men till frihetens pris. Plötsligt låter du marknadskrafter sätta lagar för dig, trots att du inte ens betalar. Bara de marknadsaktörer som gillas av (läs: redan har mycket pengar) den huvudsakliga aktören (galleriaägaren) kan ta sig in i gallerian. Och om informationsspridning ska ske, ska den ske på de villkor den huvudsakliga aktören kräver. Det som brukade vara ett offentligt rum förvandlas till ett rum där en aktör har makten över folks friheter.

Om Spotifieringen

Detta leder också till att det som en gång uppfattades som en frihet är nu en krav på motprestation. Precis som sittplatsen på caféet kräver att du handlar, bör du betala för Spotify. Och tro inte att du betalar för något du vill ha. Nej, du tvingas betala för att slippa det du inte vill ha, reklam i det här fallet. Det är poängen med hela Spotifieringen: ”Att ta något som är gratis, hugga av det svansen, och belägga det med en avgift.” Du tror att du betalar en tjänst, men du betalar för att slippa bli utsatt.

Om underhållningsspyan

”Vi kan alltid sluta använda Spotify”. Men kan vi verkligen det? Kan vi vänja oss av vid det strömmande av musik vi får av Spotify? Kan vi vänja oss av vid underhållning som aldrig tar slut? Rasmus Fleischer använder Freud. Jag är personligen inget fan av Freud, men beskrivningen stämmer:

”Sigmund Freud menar att det diande spädbarnet i den orala fasen, som ännu inte utvecklat något ego, följer logiken “jag är vad jag ges”. Neurotikern som lider av oral regression kan inte släppa skräcken för att hans streaming ska avbrytas.”

Lisa Magnusson jämför med destruktiva förhållanden. Det är inte bra, det är inte kärleksfullt, men kan vill inte släppa det man annars kan sakna. Man vill behålla:

”Mm, och se där kommer Spotify och uppmanar dig att luta dig tillbaka i soffan och gapa duktigt för deras underhållning som aldrig tar slut, aldrig igen kommer du att behöva lämnas ensam med dina egna tankar en endaste sekund, älskling.”

Lisa Magnusson tar också upp hur Spotify inte handlar om kärleken till musiken, eller att utvecklas kulturellt för den delen. Spotify handlar istället om att få lite ljud som bakgrundsmusik. Lite som bilradio. Är det bilradio vi vill ha som soundtrack till livet?

Och vad händer sedan med den kultur som inte är en del av Spotifyflödet? Specialistdelen där den egentliga kulturella utvecklingen sker, vad händer med dem? Vad händer med alla de band man inte kan nå via Spotify?

Om alternativet

Därför måste vi söka alternativa lösningar. Den enda hållbara lösningen för en fri kultur verkar vara basarmodellen. Den kommer kräva mycket av aktörerna i kulturmarknaden, men med det engagemang det finns i både producering och konsumering redan idag tvivlar jag inte på att lösningen fungerar. Det kommer ske på en mer ideel basis, och det kommer krävas fler postdigitala lösningar med en fri digital grund. Och vi kommer få räkna bort många av de privilegier som kulturen idag åtnjuter (om inte kreatörer söker sig till mecenater), men det hade givit en mycket bättre marknad. Därför välkomnar jag piratkopiering.

Läs även:

Christopher Kullenberg om Spotify och Telia, nätneutralitet och antimarknader.