Nyheterna kring Littorin tog en spännande vändning. Jag förstår om man tycker att det är upprörande att Littorin köpt sex. Jag själv tycker inte det. Ett brott är visserligen ett brott, men i Sverige gäller fortfarande lika inför lagen.

Vad som däremot är intressant var att kvällspressen ett par dagar efter nyheterna kring Littorin gjorde löpsedlar av att han chattat med “okända kvinnor”. Jag säger det igen, internetsex är inte farligt (läs också Tsim). Jag undrar vilka som tagit skada av Littorins sexchattande (förutom hans fru, som troligen är fast i en monogam norm). Är det kvinnorna eller männen han chattat med? Well, för det första måste vi ställa oss en fråga som inte besvaras i artiklarna: Var det frivilligt?

Vi kan sluta oss till att det inte ingick våld eller tvång, för våld sker inte på internet. Maskinen som kan hugga folk genom skärmen är inte uppfunnen än. Då finns det två sannolika fall. Antingen har det skett på helt frivillig basis, varpå jag faktiskt inte kan se någon anledning att klaga. Det är väl kul att Littorin gör folk glada? Jag har ingen problem med ministrar som har sex då och då. Den andra möjligheten är att det var pengar inblandat. Littorin är rik och lär inte ha tagit betalt, alltså är den andra möjligheten att Littorin betalt för sexchattande. Det är för det första inte olagligt. Det är för det andra helt utan risk för skada, könssjukdomar eller graviditet. Det är med andra ord ingen belastning för den säljande parten än tiden det krävs för tjänsten att utföras, hur man än ser på det.

Så, vad har man uppnått? För det första att man stärkt den allmäna associationen mellan sexköp och sexchattande. För det andra att man stärkt associationen mellan sexchattande och skam. Ett steg längre ifrån sexuell frigörelse.

Läs också den som vanligt läsvärda Hanna Wagenius. Och jag erkänner. Jag har sexchattat.

Det är intressant hur sex kan användas som en så effektiv agitationsmetod. Jag känner själv igen det från medierådets persuasiva statistik. På frågan “Har du råkat ut för att någon på internet pratar om sex med dig utan att du vill det?” kan man t.ex. undra om det är så konstigt att 16% svarade ja. Hur hade statistiken sett ut om man frågat “Har du råkat ut för att någon på krogen/festen/klubben pratar om sex med dig utan att du vill det?” eller “Har du råkat ut för att någon i skolan pratar om sex med dig utan att du vill det?”. Att stöta på folk är inget exklusivt för internet. Det finns nog en hel del föräldrar till tolvåringar som vill tro att allt sex sker på internet och på ofrivillig basis, men förr eller senare måste de konfronteras med att deras barn också har ett sexliv. När man ställer frågan “Har du kommit i kontakt med sex-/porrsajter på internet?” låter man än en gång vuxenvärlden tro att deras små barn aldrig aktivt söker upp porrsajter (trots att undersökningar visat att fallet snarare är tvärtom).

Har unga ett sexliv?

Johanna Sjödin har också skrivit om det här i bloggposten “Låt fjortonåringarna porrsurfa ostört” (Nota bene, när jag skriver ut titlarna är det för att de är bra). Hon tar upp och sågar de råd man brukar ge till föräldrar som vill hålla sina barn trygga och vadderade från sex och andra nöjen.

Johanna tar upp ett mardrömsscenario om en förälder som upptäckt att hennes son porrsurfat. Hon berättar: “En dag fick jag ett infall och kollade vilka sidor han varit inne på och där fanns bland annat flera porrsajter [sic!]“. Det mest upprörande är dock “Tonårsexpertens” svar. Hon poängterar hur hemskt porr är. Trots att mamman “är livrädd för att skuldbelägga honom och hans nyfikenhet” så rekommenderar “experten att man ska konfrontera honom. Hon poängterar att det är dåligt att pojken bara har sina “oerfarna kompisar” att prata om sex med (Antingen för att befästa nidbilden av porrsurfaren eller för att befästa barnets dyrbara oskuld). Vidare rekommenderar hon att “förklara att mycket med porr är fejkat“. Hon avslutar med det chockerande “fortsätt sedan framöver att ha koll på vilka sidor han besöker på internet och fortsätt gärna också diskussionen vid andra tillfällen under tonåren.”. Som vanligt är föräldrarnas trygghetskänsla mycket viktigare än respekten för barnets liv.

Kan vi acceptera internetsex som “riktigt sex”?

För visst är det så att vissa typer av sex och förhållanden accepteras av samhället, som Elin Grelsson skriver, och de oaccepterade ses inte bara som mindre värda, utan som farliga. Elin Grelssons inlägg tar sikte på hur vårt monogama samhälle kategoriskt avfärdar polygami som “sexmissbruk”, men hon nämner även internetsex. Hon skriver:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Men istället för att ge de sexuellt avvikande sjukdomsstämpeln, stämplar man dem som offer eller förövare. När sex sker på internet är det ett övergrepp, det är onormalt och det är inte som “riktigt sex”. För sex på internet är fejkat. När raggningsförsök sker på klubben är det bara ett samtal eller en dans, men när det sker på internet är det per definition mot ens vilja.

Elin skriver också:

“Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos.”

Och frågan är: Har övergrepp blivit vanligare med internet? Elza svarar själv på det i artikeln:

“Det finns en bild av att övergreppen ökat i och med internet, men det stämmer inte enligt Elza Dunkels.

– Forskning visar att övergreppen inte har blivit fler, däremot har en del flyttat till nätet. Men vi ska komma ihåg att totalt sett är det en procent av alla sexuella övergrepp mot barn som har inletts via internet. De flesta övergreppen görs av någon i familjen eller barnens närhet – fotbollstränare, scoutledare, fritidspersonal…”

På seminariet använde Johnny Lindqvist ett Douglas Adams-citat väldigt ofta: “Det som finns när man föds är naturligt för en”.  Det talades om hur ungdomar ständigt är uppkopplade och vad det innebär. Om teknikskiften och generationsfrågor och information ur olika perspektiv. Jag har själv föreläst om det här med Sandra Grosse och ensam. Den bild jag föreläst om har grundat sig i mina vanor och vanor hos de nära mig, samt djupgående analyser av forskare på området (Dunkels, De Kaminski [FYLL PÅ]). Men som digitalt infödd och internetvetare i ett hade det varit snålt av mig att inte bidra med mer djupgående personliga reflektioner. Utop som jag är kommer mina reflektioner även att blandas med subtila visioner och tolkningar.

Digitalisering, internationalisering och nomadisering – Orsak, funktion och konsekvens av den hypersociala människan

Internet minska avstånd. Förr i tiden hade vi rum. Dessa rum ockuperades ofta av kulturellt utvalda grupper av människor. Dessa människor kunde vara fmailj, skollklass, besättning eller medarbetare. Man umgicks i regel med människor som var geografiskt utvalda. I början var man begränsad till  byarna i närheten (varpå landskapslagarna växte fram). Med urbaniseringen och tekniska framsteg inom transport blev människan ett nationalistiskt djur, som kände samhörighet med landet istället för byn. Man flyttade kors och tvärs över sina länder. Man läste nationella nyheter med intresse. Kanske hade man familj i andra sidan av landet.

Vad händer då under digitaliseringen? En konsekvens är maktdelningen. Kunskap är makt, både spridande och samlande. Rick Falkvinge har skrivit om att en “femåring i Uganda som precis fått sin första dator [har] precis lika mycket tyngd som du och jag i de rika I-länderna.”. En annan konsekvens är de sociala nätens expansion. Jag har själv vänner i flera länder i Europa. När jag reser i Sverige (Vilket jag gör en del) är jag rätt säker på att kunna sova någonstans oavsett vart jag åker. I de fall där jag inte är säker går det ofta att fråga via facebook eller twitter. I takt med att det här händer digitaliseras mer och mer av vår egendom. Kontaktsparande och bankbesök är mer eller mindre historia. Media som innan trycktes på behandlad olja och döda träd streamas oftare och oftare från internet (Vilket minskar behovet av hårddiskar). De flesta datorer blir mindre och mindre. Snart kan man bära med sig det mesta man behöver i en mindre väska.

Digitalisering, vidarelänkning och multitasking – Hur den digitala människan klarar sig i det gamla arbetsklimatet

Något annat Johnny Lindqvist talade om var “frazzing”. Som exempel på frazzing tog han en anekdot om en ungdom som satt vid datorn och chattade med fyra personer. Tre av dem gjorde han en läxa med. Till läxan hade han i bakgrunden wikipedia och google. Den fjärde har hans flickvän som även fanns i headsetet i ena örat och webbkameran. I andra örat var han beredd med hemtelefonen ifall någon skulle ringa. Han var även inne på ett par sociala medier och hade en webbradio i bakgrunden, där han höjde volymen varje gång han såg att det var en bra låt. Han tittade också på TV med ljudet av, det var ändå textat.

Johnny tog också upp hur bra unga var på att sprida vidare information. Läser mycket, rekommenderar mycket, länkar mycket, tycker mycket. Vi har många som lsäer vad vi skriver genom de sociala medierna och många som vi läser genom de sociala medierna. Vad får det för konsekvenser i arbetslivet? Den uppenbara konsekvensen är att vi kommer att bli ett alltmer kunskapstörstande folk. Men en annan konsekvens är att drömmen om Det Stora Arbetet försvinner. Unga törstar inte alltid efter en karriär längre, utan flera. Den passivitet media rapporterat om bland unga som inte kan välja framtid handlar inte om att de inte har några drömmar, utan ofta att de har för många drömmar. Jag själv är engagerad politiskt och läser filosofi. Båda två sakerna hade jag väldigt gärna velat arbeta med. Jag har även ett brinnande intresse för sociologin bakom internet (Vilket är anledningen till att jag var på seminariet, samt att jag läser kursen Nätkulturer). Alla tre ämnena vill jag arbeta med, och oavsett vad jag kommer att arbeta med i framtiden kommer jag troligen inte att släppa de andra två. Klassiska dayjobs riskerar att döda vissa av framtidens arbetare. Därför tror jag mer på flera deltidsjobb eller frilansarbeten.

Om ett par timmar åker jag till Bryssel för att delta i Pirate Party International-konferensen. Risken är att det blir bloggande därifrån.

EDIT: Jag fick vara med i tidningen. Sandra har också lagt upp talet.

EDIT2: Som synes videon från talet :-)