This is my thoughts from the seminar with Mark Fisher, author of Capitalist Realism and the blog K-punk, and Samira Ariadad, editor of the Brand magazine. I don’t know if my goal when writing this is to conclude the seminar or to comment it. But it will be a comment no matter what, since my notes from Fisher and my comments during the seminar i wildly intermixed in my note document. I haven’t read Capitalist Realism yet, and it should be noted that the topics I write about mostly concern the topics I have a personal interest in. If you want to read all my notes (which contain a lot more than this text), it can be done here.

1. What is capitalist realism?

The source of the idea is Margaret Thatcher’s claim “There is no alternative [to capitalism]“. When Thatcher uttered the words, it was a moral claim. No system seemed better than capitalism, morally, politicaly, compared in efficiency (to many).* Today, however, it has become an ontological claim. We really see no alternative. Capitalist realism is psychic structure risen inside of capitalism, telling us that any other way of governing a society is ontologically impossible.

In addition to this, a paradox has risen. We hate capitalism. We hate that the banks are ripping us off. We hate that we can’t get any stable jobs. We hate what kinds of persons capitalism makes us into. There is a large wave of anti-capitalism. “When was the last time you saw a Hollywood movie about a company acting good?” But since we can’t see any alternative, we don’t change it. We may not have any faith in capitalism, but we don’t have any faith in anything else either.

2. The part of culture in the neo-liberal society

One of the important parts of the post-fordist superstructure is the thought that everyone can get employed, if they only try hard enough. If you only pull your socks up, you can get employed. Only you can help yourself to this. If you were just willing to put in some effort, you could become an entrepreneur and get rich.

Mark Fisher spoke a lot of the Fairy Jobmother, a television series that pushes this ideological superstructure. But Fairy Jobmother is just a part of it. We’ve got a whole culture enforcing the lie that social injustices isn’t a political, but a individual problem. When people start to see the political problems as individual problems, they stop to fight politically and in the union. Instead, they only rely on themselves, and they start to expect less from society and politics. They no longer expect their rights as a worker to be respected. They no longer expect health care to be cheap. They no longer expect to get a job.

Inb4 Fairy Jobmother.

3. Therapy and drugs

Instead of fighting through unions and politics, they go to therapy. The depression capitalism forces them into is no longer converted to a constructive anger against capitalism, but a self-pathological problem that needs to be treated. But political anger is not self-pathological.

The capitalist society, along with an intensification of society, has increased our stress and depression. In the fordist society, we had the “luxury” of having a stable job situation and a secured supply of food, and a couple of hours of boredom each day. Now, we’re never free. Belonging to the precariat means being your own boss. You have to work all the time to become “employable”. You have to check your mail all the time, you have to check your social media accounts, you have to work on your personal trademark. You can never rest unproductively.

And of course, this is stressful. So we cure it with anti-depressants. Then we work harder to afford these anti-depressants. What we should do is to recognize our problems and fight the cause, the capitalist society. But instead, we eat drugs to be satisfied with being depressed. This should be viewed in the same sense as Marx’ critique of religion. But instead of religion being the opium of the people, opium is now the opium of the people.

4. Capitalism and the anti-communism propaganda

Neo-liberal propaganda claims that left wing political all lead to what we see as bad with communism, we picture a generic, non-personal, corporativist, authoritarian, bureaucratic society. But what has capitalism led us to? The culture of Starbucks, McDonalds and Wal-Mart can’t be said to be anything else than a generic, non-personal monoculture. Our society is extremely monitored. Where we don’t have cops, we have rented guards en masse. We’re all victims of a state and a European Union where we have zero influence, since it’s run by corporate lobbyists and bureaucrats.

Apparently then, capitalism leads to a generic, non-personal, corporativist, authoritarian, bureaucratic society. If this is what the people want, then I’m sure communism can do it too, but better. At least a generic, non-personal, corporativistic, authoritarian bureaucractic communist society would have it’s welfare and political power equally distributed.

* This claim is interesting from the viewpoint of historical materialism too, since historical materialism (according to Marx and Engels) claims in the preface to the Contribution to the critique of the political economy that “No social order is ever destroyed before all the productive forces for which it is sufficient have been developed, and new superior relations of production never replace older ones before the material conditions for their existence have matured within the framework of the old society.” That is interesting, but quite another subject than the subject for this post.

Skända bilen! Svik automobiliteten! Vägra individualismen! Var kollektivtrafikant! Bränn alla bilar! Brinn alla hjärtan! Danos más gasolina!

OBS. Bilden är ej montage. Togs under hemligt toppmöte mellan Bard, Assange och ledarna för G8.

Tes: Bard är en auktoritär socialist som hatar internet och älskar upphovsrätt. Han gick med i Folkpartiet för att trolla dem och bryta isär dem genom att starta Liberati. Sedan startade han LibDem för att hindra Dougherty för att starta sitt nästan likadana parti. Nu har han övergett det för att trolla och splittra Piratpartiet trots att han älskar upphovsrätt. Hur förhåller sig CIA till det här? CIA är mot honom. Han är ju socialist. CIA betalade Assange för att gräva upp skit om honom. Piratpartiets valkampanj 2009 styrdes av CIA och var till för att förbereda Assanges äntrande på arenan. Men när Assange började gräva upp serious shit om USA 2010 var de tvungna att göra något. De skickade sina agenter Ardin och co. på honom samtidigt som de tryckte ner Piratpartiet i botten. Därav valresultat.

Och ja, ni får tipsa vaken.se om ni vill.

“I Steve Jobs drömvärld behöver vi inte #prataomdet utan bara #läsaomdet“

Det kan först låta som en putslustig referens till ett samtida socialt fenomen, men det är mycket mer än så. Martin Gelin skriver om iPad som återgången till 1900-talsmedia. Drömmen om den frihetsgivande läsplattan som man kunde ta med sig överallt motsvarade sanningen lika mycket som bilen som frihetsmaskin. I verkligheten – rapporterar Gelin – använder människor iPaden mest “vid frukosttid, samt sent på kvällen”.

“I Shirkys något förenklade historieskrivning har människan rest sig från sin halvliggande position i soffan framför en tv-sitcom (1900-talets tongivande kulturformat, enligt Shirky) för att i stället sätta sig vid datorn och skriva blogginlägg, kommentera artiklar, spela in Youtube-filmer, uppdatera Wikipedia-sidor, dela med sig av intressanta lästips på Twitter eller organisera Facebook-grupper för misshandlade kvinnor i Indien.”

Vi – var och en – blev en aktiv del av kulturen. Vi publicerade, rapporterade, filmade, kommenterade. När så otroligt stor del av kulturen härrörde från människor som gjorde vad de gjorde för att de älskade det eller hade något att säga var det klart att medieföretagen kände sig hotade. De började med att skämta bort den kreativa kraften som amatörkultur, och lanserade sina egna alster som högkvalitativ konst. När det inte fungerade pressade de igenom förstärkning efter förstärkning av 1900-talslagstiftningen upphovsrätt. Nu när det inte heller visat sig fungera försöker de istället att forma vår infrastruktur efter konsument-producent-förhållandet de vill ha.

“Facebook-grundaren Mark Zucker­berg har kallat Ipad för ”ett underhållningsverktyg”.

Medieetablissemanget ser just det här som poängen med Ipaden. För de som tycker att det redan skrivs och filmas och snackas alldeles för mycket på nätet ska Ipad skapa lite ordning och reda i den digitala djungeln. I stället för webbens öppna kaos får man prydliga appar.”

iPaden tvingar tillbaka oss från det write/rewrite-samhälle internet förlöst oss till till en tillbakagång till hyrfilms- och skivbolagsmodellen av “kulturskapande”. Och nu när Sydsvenskan själva publicerat en så svidande kritik mot iPaden måste jag fråga, varför deltar Sydsvenskan i spektaklet?

Jag inleder med ett par ord av Rasmus Fleischer i Trolltyg del 11. Diskussionen har föregåtts av en diskussion om hur internet påverkar äganderätten:

J: Den distinktionen mellan privat och offentligt, som många av våra makthavare försöker följa och som journalistiska beslut ska göras i enlighet med, den finns inte längre. Tiden har gått den förbi. Paradigmskiftet har redan skett.

R: Ja, i nån mån. Eller jag skulle säga att skiftet har inte gått in i något nytt paradigm. Det finns ännu inget som har ersatt distinktionen mellan privat och offentligt utan den lever fortfarande kvar som en extremt viktig grund för allt vad vi kallar för politik, inom ramarna för en liberal demokrati. Vad vi kallar liberalism bygger ju på att man skiljer jättestrikt mellan privat och offentligt. Men jag tror att den distinktionen är i något slags kris och har varit det under lång tid. Det är en utveckling som tar lång tid.

Aktion: Internet utmanar distiktionen mellan privat och offentligt. Reaktion: Vi måste stärka det privatas ställning på internet. För mig blir det inte tydligare än så. Att använda internet som slagträ för ökad integritet är inte att argumentera för internet. Det är att argumentera mot internet, i en reaktiv mening. Precis som Rasmus Fleischer och Johanna Koljonen diskuterar i slutet av intervjun är internet lite av både upphovsrättens och integritetens antites, iochmed att internet de facto är en antites till privatlivets binära existens.

En fråga som Fleischer och Koljonen tenderar att tangera är frågan om internet och informationsfrihet. Jag är – som vissa av er vet – utilitarist och förnekar därför absoluta/naturliga rättigheter. Jag tycker däremot att det är hemskt intressant att ur ett etiskt perspektiv studera hur ett samhälle formar sina rättigheter. Informationsfriheten (som ska ses som en teknologisk naturlag och inte en etisk frihet) är en rättigheternas kollaps i mina ögon. Det börjar – som Fleischer och Koljonen diskuterar med att semi-privat information sprids i semi-privata kanaler. Nästa steg är att dessa kanaler med semi-privat information har växt sig till facebookkonton med 800 vänner eller fildelningsnätverk på ett par miljoner människor.

Där någonstans börjar det som en gång var att tala med sina nära om privat information bli att ta sig rätten att sprida information hursomhelst. Internet blir, som synes, antitesen till integriteten, upphovsrätten och andra system som bygger på distinktionen mellan privat och offentlig kommunikation.

Vill vi på allvar diskutera integritet och informationsfrihetens kompabilitet med privatlivet bör vi diskutera pressetikens och allmänintressets förhållande till integriteten. Där är Piratpartiet ett ännu mer kontradiktionärt parti än gällande förhållandet mellan upphovsrätt och integritet. Man vill ha yttrandefrihet, men innebär det att man vill ha en yttrandefrihet som tillåter sidor som utger sig för att ha någon typ av mediarelaterad funktion att publicera vad som anses vara integritetsbrytande uppgifter, som Politiskt Inkorrekt? Är man intresserad av Wikileaks, som anses vara så integritetsbrytande av vissa piratpartister att de lämnat partiet?

Viktigare i diskussionen: Kommer man ifrån att sidor som kan anses integritetskränkande som WikiLeaks, Politiskt Inkorrekt och Flashback är en konsekvens av den informationsfrihet som är en naturlag på internet? Kommer man ifrån att det är samma aktionära kraft som skapat utrymme för en bred upphovsrättskritik?

Nej, jag är trött på att föra en reaktionär politik mot internet. Jag diskuterar gärna internet-relaterade politiska problem som rättvis elektronik, nätfiltrering och klyftan mellan teknik och tjänstemannakompetens, men jag tänker inte bygga en ideologi på att agera mot internet. Jag säger som Simon Rosenqvist, jag är inte intresserad av integritet. Jag är intresserad av internet. Jag vill bedriva internetvänlig politik, inte reaktionär politik.

Lite guilt by association, här är andra reaktiva rörelser:

Dessa reaktionärer tyckte inte om kvinnor. Jag tycker om kvinnor.

Dessa reaktionärer tyckte inte om svarta. Jag tycker om svarta.

Elöverkänsliga. Dessa reaktionärer är emot elektronik. Jag tycker om elektronik.

10:53:31 cath | How about gnu client for iphone
10:53:41 darknite | how about no iphone?

Klicka för att se vad Wikipedia säger om Dödens Äpple

10:53:50 laxsill | Aint they b& from appland?
10:53:58 laxsill | gnu clients.
10:54:06 chrisk | probably. i think you can jailbreak it tho
10:54:33 chrisk | apple are such haters
10:54:37 laxsill | I read something about all GPL software is about to be banned from appland. It started with VLC.
10:54:56 chrisk | yes. because GPL states that there can be no DRM
10:55:05 chrisk | and apple wants DRM
10:55:10 marcink | ah
10:55:23 laxsill | Freedom from porn. Freedom from free software. Freedom from choices.
10:55:28 marcink | so actually it isnt appland banning gpl
10:55:28 marcink | but gpl banning appland
10:55:38 laxsill | Apple is the ultimate liberal phone.
10:55:42 TwelvE | I think Maria Wetterstrand once said “Frihet är att slippa välja”
10:56:15 laxsill | TwelvE: Appland-liberals has one choice only, consume content from the content vomit.
10:56:24 TwelvE | Yup
10:56:37 chrisk | laxsill: I would say its more fascist/corporatist “you do what the corporations says”
10:56:46 marcink | :D
10:56:47 marcink | still a choice
10:56:47 marcink | either you do it, or not
10:57:20 chrisk | classical liberalism would say “its private property, thus in the private sphere, you decide what you do with it”
10:58:27 laxsill | chrisk: Yes, that’s classical liberalism, not corporate liberalism (Appland-liberalism, Spotify-liberalism).
10:58:51 laxsill | Corporate liberalism is more of an irony than a liberalism.
10:58:57 chrisk | indeed
10:59:05 laxsill | And the funny thing is, most liberals don’t get the irony :-D
10:59:11 chrisk | hahahaha
10:59:13 chrisk | true
10:59:26 chrisk | but they are commonly mac users
10:59:35 chrisk | thus in a state of denial
10:59:49 chrisk | “I am free… really… I am!!!!one”
10:59:52 TwelvE | When corporations use govt for “särlagstiftning” it’s not liberalism
11:00:10 laxsill | Commmonly spotify users too, saying “I’m not opressed by copyright. Look, I can listen to whatever corporate music I want!”
11:01:12 chrisk | average spotify user “stop criticizing spotify… you mind your own business… I just wanna listen to music… I want content”
11:02:48 laxsill | “The aesthetic theory of the plenty”
11:03:22 marcink | laxsill: chrisk: http://i.dell.com/images/global/shared/vista/sv/winvista_dhs_ov_choice.jpg
11:03:27 marcink | WIN … CHOICE

Diskussionen kretsar kring ett väldigt centralt och viktigt tema i Christopher Kullenbergs “Det nätpolitiska manifestet“. Han skriver på sida 28:

“Ett blogghotel kan ha hundratusentals användare, mikrobloggen Twitter och de stora e-postleverantörerna har miljoner. De flesta av oss väljer med andra ord att överlåta kontrollen över våra digitala liv till ett fåtal stora aktörer. Vi programmerar inte våra egna sökalgoritmer, utan använder Google. Vi kodar inte egna hemsidor, utan skapar en Facebook-profil eller en blogg i ett blogghotel. Vi låter inte våra hemdatorer agera chattservrar, utan använder färdiga tjänster som Microsofts MSN Messenger.

I praktiken innebär detta att informationen på internet centraliseras och färdas uppåt i en hierarki där den som driver tjänsten har den slutgiltiga makten att släppa fram eller bryta komunikationsflödet. När en centralnod tar över distributionen blir nätet mer sårbart, och informationsöverflödet koncentreras kring en enskild aktör. Om de tidigare massmedierna kontrollerades  genom statliga monopol och licenser för eftersändningar gör centraliseringen av de sociala medierna på internet att ett fåtal aktörer får kontroll över hur information smittar. Sökmotorer anpassar sina resultat efter exempelvis den kinesiska regeringens lista över godkända hemsidor. E-postleverantörer i USA låter sina integritetsföreskrifter underordnas Patriot Act och lämnar gladeligen ut användaruppgifter när begreppet nationell säkerhet åberopas. Om man länkar till en fildelningssida på Facebook händer det ofta att länken automatiskt raderas eftersom film- och musikindustrin mer än gärna ställer sig i vägen med hot om stämningar. Smittan stoppas och kommunikationen bryts av.”

Företagen lovar frihet. Vad vi får, är att leva i deras ramar. Samma sekund som vi gör oss beroende av en centraliserad tjänst, blir vi beroende av deras villkor. Hur liberalt är det att leva under företagens förtryck egentligen?

Jag är inte intresserad av integritet

När jag gick med våren 2006 var Piratpartiets huvudfråga fildelningen. Vi var intresserade av immaterialrätt, information och hade rötterna i internet. Det var vad som gjorde att jag gav mig in i fyra års engagemang för frågorna (snarare än att gå med i Centerpartiet eller Folkpartiet). Och det är vad som hållit mig kvar.

Då var integritetsfrågan (eller ”skyddat privatliv”, som vi kallade det då) fortfarande något vi kopplade till teknikutvecklingen. Det fanns ny teknik som möjliggjorde integritetskränkningar. Det gick fel för att politikerna inte förstod utvecklingen. Och integritetsfrågan kändes alltid som en effekt av vårt perspektiv, inte ett perspektiv i sig självt. Så såg jag åtminstone det då.

Sedan hände något. Kanske var det mellanvalsperioden. Retoriken hade alltid delvis förespråkat fildelning utifrån riskerna för ett övervakningssamhälle, men informationsfriheten och den fria kulturen hade alltid haft överhanden. Sakta byttes nu rollerna. Problemet med försöken att stoppa fildelning var i ökad utsträckning riskerna för ett övervakningssamhälle, snarare än att de hindrade det fria informationsflödet.

Så kom FRA-debatten. Jag slogs mot FRA som alla andra. Och FRA hade en tydlig koppling till både nätet och information – datorer! Det som jag varit intresserad av – och det som politikerna aldrig förstått.

Vi fick många nya medlemmar då. Men alla var inte lika intresserade av de gamla frågorna. Många var missnöjda medlemmar i den liberala diasporan. Och för dem var inte fildelningen huvudfrågan, utan integriteten. Och från integriteten är det lätt att förespråka att allt mer liberalt tankegods, såsom droger och sex, tas upp. För när integritet blir individualism är man redan inne i det liberala träsket.

Integritetsfrågan kan motiveras pragmatiskt. Det blir nästan alltid så. ”Vissa frågor är aktuella vid vissa tidpunkter”. Nu kan jag inte tala för andra, men själv driver jag hellre intressanta frågor undanskymt än påverkar i ointressanta frågor. Och dit integritetsfrågan ibland verkar vara på väg blir den allt mer sömnmedel och allt mindre IT-politik.

Jag fick min första dator när jag var sju. Sedan dess har jag spenderat mer tid framför den, och senare även framför nätet, än med något annat i mitt liv. Jag kan ägna varje timme av mitt vakna liv att försvara det fria nätet och teknikens framsteg – men jag lägger inte en minut på barnporr och sexliberalism.

Förresten: När jag valarbetade i Lund kom en person fram till mig och sade ”Ni bildades ju 2006 på grund av integritetsfrågan”. Den frasen har förföljt mig sedan dess.

För utanför blockpolitiken så är det inte så enkelt som att marknadsliberalism och anarkoliberalism innebär mano a mano. Snarare är det tvärtom, man tvingas hitta frivilliga lösningar för att bygga upp samhällen. Och det är precis vad som händer här. Jag är inte för att lägga mer pengar på försäkringskassan. Jag är inte heller för att människor ska svälta på grund av dåligt socialt skydd.

Därför är jag med och självorganiserar en alternativ försäkringskassa utanför staten som erbjuder hjälp till de som utförsäkrats orättvist på grund av statliga regler. Försäkringskassan kommer låta utförsäkrade och nekade lägga upp dokument över t.ex. försäkringskassans beslut och läkarbedömningar, för att sedan låta medlemmarna besluta om man ska ge personen ersättning eller inte. Jag har redan skickat pengar till Solidaritet på riktigt! Har du?

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

Nyheterna kring Littorin tog en spännande vändning. Jag förstår om man tycker att det är upprörande att Littorin köpt sex. Jag själv tycker inte det. Ett brott är visserligen ett brott, men i Sverige gäller fortfarande lika inför lagen.

Vad som däremot är intressant var att kvällspressen ett par dagar efter nyheterna kring Littorin gjorde löpsedlar av att han chattat med “okända kvinnor”. Jag säger det igen, internetsex är inte farligt (läs också Tsim). Jag undrar vilka som tagit skada av Littorins sexchattande (förutom hans fru, som troligen är fast i en monogam norm). Är det kvinnorna eller männen han chattat med? Well, för det första måste vi ställa oss en fråga som inte besvaras i artiklarna: Var det frivilligt?

Vi kan sluta oss till att det inte ingick våld eller tvång, för våld sker inte på internet. Maskinen som kan hugga folk genom skärmen är inte uppfunnen än. Då finns det två sannolika fall. Antingen har det skett på helt frivillig basis, varpå jag faktiskt inte kan se någon anledning att klaga. Det är väl kul att Littorin gör folk glada? Jag har ingen problem med ministrar som har sex då och då. Den andra möjligheten är att det var pengar inblandat. Littorin är rik och lär inte ha tagit betalt, alltså är den andra möjligheten att Littorin betalt för sexchattande. Det är för det första inte olagligt. Det är för det andra helt utan risk för skada, könssjukdomar eller graviditet. Det är med andra ord ingen belastning för den säljande parten än tiden det krävs för tjänsten att utföras, hur man än ser på det.

Så, vad har man uppnått? För det första att man stärkt den allmäna associationen mellan sexköp och sexchattande. För det andra att man stärkt associationen mellan sexchattande och skam. Ett steg längre ifrån sexuell frigörelse.

Läs också den som vanligt läsvärda Hanna Wagenius. Och jag erkänner. Jag har sexchattat.