Nu har kampanjen 2022 som Jimmy Callin håller i börjat. Från och med idag och varje dag fram till valet kommer en visionär text av en piratpartist att publiceras. Jag kommer att vara en av dem och min text kommer nog inom två veckor.

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

Nyheterna kring Littorin tog en spännande vändning. Jag förstår om man tycker att det är upprörande att Littorin köpt sex. Jag själv tycker inte det. Ett brott är visserligen ett brott, men i Sverige gäller fortfarande lika inför lagen.

Vad som däremot är intressant var att kvällspressen ett par dagar efter nyheterna kring Littorin gjorde löpsedlar av att han chattat med “okända kvinnor”. Jag säger det igen, internetsex är inte farligt (läs också Tsim). Jag undrar vilka som tagit skada av Littorins sexchattande (förutom hans fru, som troligen är fast i en monogam norm). Är det kvinnorna eller männen han chattat med? Well, för det första måste vi ställa oss en fråga som inte besvaras i artiklarna: Var det frivilligt?

Vi kan sluta oss till att det inte ingick våld eller tvång, för våld sker inte på internet. Maskinen som kan hugga folk genom skärmen är inte uppfunnen än. Då finns det två sannolika fall. Antingen har det skett på helt frivillig basis, varpå jag faktiskt inte kan se någon anledning att klaga. Det är väl kul att Littorin gör folk glada? Jag har ingen problem med ministrar som har sex då och då. Den andra möjligheten är att det var pengar inblandat. Littorin är rik och lär inte ha tagit betalt, alltså är den andra möjligheten att Littorin betalt för sexchattande. Det är för det första inte olagligt. Det är för det andra helt utan risk för skada, könssjukdomar eller graviditet. Det är med andra ord ingen belastning för den säljande parten än tiden det krävs för tjänsten att utföras, hur man än ser på det.

Så, vad har man uppnått? För det första att man stärkt den allmäna associationen mellan sexköp och sexchattande. För det andra att man stärkt associationen mellan sexchattande och skam. Ett steg längre ifrån sexuell frigörelse.

Läs också den som vanligt läsvärda Hanna Wagenius. Och jag erkänner. Jag har sexchattat.

Det här inlägget skulle publicerats igår, men lite brännboll, polisaffärer och alkohol kom i vägen.

De flesta seminarium under dagen handlade om liberalism. Dagen började visserligen med ett halvintressant seminarium om vem som ska betala för digitaliseringen av kulturarvet och hur det ska tillgängliggöras. Det intressantaste på seminariet var diskussion om konflikten digitalisering av gammalt analogt material eller konservering av modernt digitalt material.

Nästa seminarium var intressantare. Stora ideologer som Mattias Bjärnemalm, Rasmus Fleischer och Isobel Hadley-Kamptz debatterade tillsammans med politiker som Linnea Sjögren och Amanda Brihed. Ideologin grundade sig i tanken på att tre frihetsrörelser startade av samma anledning. Tre grupper av människor – sexsäljare, drogbrukare och unga fildelare – tyckte att de inte lyssnades på och startade en frihetsrörelse. Det debatterades organisation och gemensamma nämnare.

Under lunchen var jag på RFSUs seminarium “Sex är politik – Var är ministern”. Det var ett inspirerande seminarium om hur mycket det finns att göra inom sexualpolitiken och hur lite politikerna verkar göra. Frågor lämnas till människor utan kompetens eller faller mellan stolar. Påminner om ett annat område inom politiken.

Till sist gick jag på debatten Magasinet Neo anordnade om förmynderi, som baseras på Johanna Nylanders kommande bok om folkhälsomyter. Alla ungdomsförbunden ställdes mot väggen i moralistiska frågor och man diskuterade huruvida varor och vanor som folkhälsoinstitutet varnat för egentligen var farliga. Till seminariet fick man en påse med bland annat snus, godis, trisslotter och energidryck. Väldigt fin symbolhandling. Fredrick Federley tände en cigarett uppe på podiet under föreläsningen. Även det en fin symbolhandling.

Det blev dock stor kontrast på kvällen när jag lyssnade på Major Björklunds tal. Talet handlade om hur liberalt det var att tvinga människor till ambition och hur liberalt det var att kriga. Det handlade om hur liberalt det var att inte tycka annorlunda och hur liberalt det var att lägga mer skattepengar på äldrevården. Frihet är slaveri, okunskap är styrka och liberalism är auktoritär konservativism. Jag tycker fortfarande att det borde vara illegalt att kalla sig “Folkpartiet Liberalerna”. Det är falsk marknadsföring.

Imorgon blir det mycket internetbyggande misstänker jag. Internet är rätt. Det är den största av sanningar.

När jag läste Niklas Orrenius bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.“, där Niklas Orrenius bland annat tar upp massmedias svek mot Sverigedemokraterna stötte jag på ett nytt begrepp som fastnade, “de tolerantas intolerans”. Hur blir det så att man som journalist så villkorslöst kan kompromissa bort sina ideal och regler för att man stöter på ett monokulturellt och nationalistiskt parti som vill minska invandringen?

Det är så lätt att utmåla en fiende i samhället. Och det är så lätt att övertyga sig själv om att det är ok att bryta ett par rättsprinciper för att bekämpa dem. Man måste ju faktiskt tänka på barnen, när misstänkta pedofiler inte har rätt att behandlas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Och man måste ju tänka på invandrarna som kränks, när man sparkar Sverigedemokrater från arbetsplatser, enbart för att de är Sverigedemokrater. Man måste tänka på dem när man slänger deras valsedlar och stänger ute dem från demokratiska arenor. Trots att var tjugonde person tycker att de är viktiga.

Men är det verkligen den vägen vi vill gå? Jag kan erkänna att jag själv vissa gånger tänkt att det ändå är okej, av rent utilitaristiska skäl. Jag är ju ändå för fri invandring. Jag är för att man maximerar rörelsen av idéer och kultur. Jag är för frihandel och framför allt fri invandring ur arbetsperspektiv. Så att man behandlar just Sverigedemokraterna är kanske inte LIKA illa. Men är det verkligen en väg vi vill gå? Vill vi prioritera ned åsiktsfriheten, föreningsfriheten och en fri, granskande media för andra frågor? Jag vill inte det. I mitt inlägg om liberal utilitarism skrev jag om ett par principer man inte kan försvara att man tummar på. Åsiktsfrihet, föreningsfrihet och fri, granskande media ingår. Sverigedemokraterna håller på med något värre än att genomföra sin politik, de håller på att få oss att avskaffa vår demokrati. Vi måste ta ett steg tillbaka, skaffa perspektiv och se vad vi håller på att göra.

Vad är jag så upprörd över? Är jag upprörd över att man inte låter dem presentera sin politik? Nej. Det är kanske otaktiskt att inte ge dem en chans att förklara sin politik själva, men det är knappast allvarligt. Däremot är jag upprörd över att jag aldrig ens hört talas om händelserna i Rottne, där en Sverigedemokratiskt anordnad privat middag attackerades av maskerade män med tårgas, bollträn och järnrör. Jag är upprörd över att Sverigedemokrater som sköter sig och inte låter sina privata åsikter influera sitt arbete sparkas enbart för att de är Sverigedemokrater. Jag är särskilt upprörd över den sverigedemokratiske läraren som älskades av sina elever, och till och med förtjänade invandrarelevernas respekt och omtycke, trots att alla visste att han var Sverigedemokrat. Men när media fick reda på det blev han sparkad. Den socialdemokratiske läraren som lärde varje årskull att högerpartierna kört Sveriges ekonomi i botten blev inte sparkad. Och jag är upprörd över att jag inte vet det. Jag är upprörd på media som inte rapporterar ordentligt om det här och jag är upprörd över mig själv som inte brytt mig.

Det här är politiskt våld och förföljelse. Och i mina ögon är det inte så stor skillnad om man baserar sin förföljelse på hudfärg, religiösa åsikter eller politiska åsikter. Jag ber er inte acceptera sverigedemokraternas åsikter, av samma anledning som jag inte ber er acceptera judiska åsikter eller kantianska åsikter. Men jag ber er att acceptera människorna bakom, och att de är värda lika mycket rättigheter som vi är. Om ni verkligen vill kunna kalla er toleranta måste ni vara toleranta mot Sverigedemokrater som individer också.

Idag skriver Christopher Kullenberg om iPads långtgående censur. Han citerar direkt men översatt ur deras avtal i Frankrike med SFR:

“Man får inte fildela med en iPad, inte hellar flytta datapaket som innehåller tal (ex. Skype), och sen får man inte läsa “förbjudna newsgroups” heller. Nätneutralitet anyone?“

Man ska inte lura sig att tro att fildelningsförbudet är ett ställningstagande mot upphovsrättsintrång. Fildelningsförbudet (som troligen liknar Telias, helt utan någon definition på fildelning) är ett sätt att kontrollera hur kunderna använder sina iPads för att göra dem till App-konsumenter. Förbudet mot newsgroups är helt omotiverat från politisk synvinkel eller ur konsumentperspektiv, och det är faktiskt pinsamt.

Men värre är nästan att iPaden har en “Freedom from porn“. En frihet som komiskt nog liknar den frihet som presenteras i boken 1984. Friheten Steve Jobs talar om verkar vara en frihet att slippa möjligheten att välja att kunna komma åt pornografi. Inte är det så att iPaden kommer med ett förhandsaktiverat filter, utan möjligheten att söka upp nakenhet är absolut utesluten. Friheten från porr. Om man skippar diskussionen om faktisk porr kan man ändå ha intressanta diskussioner om gränsdragningar. Oavsett hur man gör blir gränsdragningen mellan pornografi och icke-pornografi problematiskt politisk.

Hur är det med mode? Mycket av de högre skikten i modebranschen använder sig av nakenhet. Ofta på ett reaktionärt och gränstestande vis. Ofta för att uppnå extremer i kombination av absurda och starkt färgade klädesplagg. Ofta förstärkande. Men att det handlar om mode är ingen ursäkt. Vi ska bli befriade från modenyheter på ett sätt bara kristdemokrater kan hurra för. Vi ska bli befriade från konst som testar gränser, så att vi bekvämt kan nöja oss med de appar som Apple marknadsför.

Vad värre är är de nakenbilder som är politiskt laddade. Ska vi, likt litauer, bli befriade från homosexuell propaganda? En av de få bildbloggar jag följer är sexisnottheenemy. Bloggen lägger upp bilder som presenterar sex ur ett alternativt perspektiv än vad den kommersiella porrbranschen i stort gör. Det är mycket bilder på homosexuella, gamla, skadade och transsexuella (eller cross-dressers). Det är bilder på skrattande människor, annorlunda miljöer, relationsrelaterade bilder. Andra politiska bilder och bilder som utmanar könsnormer. Konstnärliga bilder och lekfulla bilder. Bilderna varvas med texter om det politiska i sex. Det är texter om skam, pornografins politiska värde, sexuell makt, feminism, homosexualitet och mycket mer. Bloggens innehåll skulle med all säkerhet falla under Apples spärrar.

Men det är klart. Steve Jobs tar ju upp friheten för barn att slippa pornografi. Och friheten för föräldrar att veta att deras barn inte tittar på porr. Och det kanske är bäst om våra barn är fria från den konst och politik som finns i dagens samhälle. Det kanske är bäst om de är fria från gränstestande bilder och videos. Det är nog också bäst att vi befriar våra barn från vittnesmål om människor som älskar varandra på andra sätt än de sätt staten vill. Helst ska de få friheten att inte veta att människor har sex. Vet de det, då kan man inte fostra dem till att skambelägga sin och andras sexualitet. Och det är ju slaveri.

Idag skriver jag om min politiska filosofi på filosofibloggen. Min liberala utilitarism bygger på användandet av utilitarismen som överordnad princip, samtidigt som jag erkänner de tillfällen då utilitarismens metoder inte riktigt räcker till och låter mig styras av mina liberala principer snarare än konsekvensanalyser. Jag härleder även ett par ståndpunkter ur denna filosofi. Bland annat åsikterna om avskaffad immaterialrätt och minskad övervakning:

Fritt informationsflode

I västvärlden idag har vi etablerade system för att förhindra innovation och intellektuellt skapande. Vi har ekonomisk immaterialrätt, patentsystemet och upphovsrätten. Vad man bör tänka på är att dessa system i första hand inte är till för att marknadsföra sina idéer, utan att hindra andra från att marknadsföra idéer. Det är ett beröva andra möjligheter snarare än att utnyttja möjligheter själv. För varje idé man bygger murar runt kan man hindra innovationen hos ett hundratal andra (om inte mer). Mängden patentfall i domstolar visar en liten bråkdel av siffran. Eftersom staten bör uppmuntra entreprenörskap, innovation och skapande kan man inte tillåta människor att inverka så mycket negativt på andras entreprenörskap, innovation och skapande. Med det argumentet menar jag att det i immaterialrättens natur att vara utilitaristiskt negativ (Jämför att det på samma sätt ligger i mordets natur att en människa dör av det). Sedan finns det exempel från verkliga livet som visar hur mycket lidande immaterialrätten skapar. Som när man förhindrar medicinering av de fattiga i utvecklingsländer (och det är väldigt många människor man talar om då), hur man begränsar kulturlivet genom att avskräcka folk från att konsumera och skapa kultur och hur man försvårar utbildningsmotivation genom att hålla uppe priserna på kurslitteratur.

[...]

Generell bevakning

Um sicher zu sein, muss man alles wissen. Och att veta allt är jättedyrt. Det kostar samhället enorma mängder resurser att övervaka vad som händer i samhället. Mycket, mycket mer än man tjänar på den lilla skillnad i brottsbekämpning det skapar (Även om de flesta åtgärder vi inför idag är verkningslösa i praktiken). Övervakningen idag är alldeles för utbredd och omfattande för vårt eget bästa. Idag följer de flesta politiker en princip om att brott ska bekämpas till varje pris. Men bör brott verkligen bekämpas till varje pris? Verkar det inte ganska kontraintuitivt att lägga så mycket pengar på övbervakning som vi gör när vi istället hade kunnat lägga pengarna på till exempel sjukvård. Det är nästan rimligt att påstå att övervakning dödar folk med sina höga kostnader. Samhällets förvaltare bör istället omfamna en princip om att maximera lyckan i samhället. Det görs inte genom att kasta bort pengarna på det sätt det görs idag. För mer information om lyckokalkyler om övervakning rekommenderar jag det lysande som Superfreakonomics skriver om terroristbekämpning, samlat här.

Jag tar även upp frågor som transparens, yttrandefrihet, fri utbildning, kommunikationshemlighet och mer. In och läs!

Häromdagen var jag på en debatt mellan de politiska studentförbunden. Efter en incident med kristdemokraten var min plan att skriva en sågning av kristdemokraterna, där jag koncentrerade mig på deras politik, retorik, okunskap och populism. Sedan läste jag Sandras Grosses inlägg från samma debatt och efter samma konfrontation. När jag kom till meningen

“KD brukar säga att de finns där och vill jobba för verklighetens folk. Tydligen är ungdomar och internetanvändare inte en del av den verkligheten.”

så förstod jag vad det handlar om. Har man inte samma verklighet kan man inte dela visioner och idéer. Och hur kan man värna om verklighetens folk när helt olika människor finns i ens verklighet? Eftersom mina känslor för kristdemokraterna knappast är nya har jag självklart ett favoritcitat av kristdemokraterna som jag tänkte plocka sönder:

“Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.”

Den första frågan är “Vad är sunt förnuft?“. Har man en världsbild kan sunt förnuft betyda något helt annat än för någon med en annan världsbild. För vissa är sunt förnuft att man ska sluta med genustjafset i undervisningen. För vissa är sunt förnuft att inte införa vansinneslagar som Fra och Ipred. Vad man måste notera är att de båda grupperna har extremt olika världsbilder – helt olika verkligheter.

Nästa fråga är “Vad är vanligt folk?“. För vissa människor är det svårt att förstå att homosexualitet inte gör en människa onormal. Och för andra människor är det svårt att förstå att det finns människor som inte lärt sig att integrera internet i sitt liv. Vad vanligt folk är beror helt på vilka människor man träffar, vilka människor man förstår, vilka människors situationer man kan sätta sig in i. Det är inte alls självklart vad vanligt folk – eller verklighetens folk – är för några.

Följdaktigen kommer frågan “Vilka egenskaper har verklighetens folk?” eller “Hur beter sig vanligt folk?“. Frågan kan likna den andra, men är ändå skild. Frågan går även in på frågor kring tyglande av beteende och samhällets uppfostrande av individen. Har man en bild av hur verklighetens folk ska bete sig kan man tycka att staten borde lära ut att heterosexualitet är det rätta. Har man en annan bild kan man värna människors rätt att inte binärt bekänna kön och sexualitet.

Min verklighet och dess folk

Internet som en kroppsdel

Hela tiden kommer vi tillbaka till frågor om perspektiv. Är det så enkelt som att kristdemokrater inte har samma perspektiv på världen som piratpartister? Är det så simpelt som att det faktum att vi träffar olika människor och tar del av olika upplevelser gör att vi kan ha så olika värderingar? Om det är sant känns det personligen viktigt att jag presenterar vilken världsbild jag har, vilka personer jag träffar, vilken media jag läser och vilka upplevelser jag tar del av.

Det första, viktigaste och största är internet. Som ni kanske kunde gissa tillhör jag den gruppen människor som inte förstår hur folk kan leva utan internet. Internet är som en kroppsdel för mig. År 2008 skrev Karl Palmås en text som heter “Internet är min distribuerade hjärna“. Han förklarar det genom att säga:

“Under året har det ju blivit så påtagligt att min hjärna är distribuerad. Om man nu kan säga “min”: Jag har slutat bry mig om var denna hjärna slutar, och var bloggvännernas börjar. En av noderna i den distribuerade hjärnan kallar sig lämpligt nog “I am many”.”

Christopher Kullenberg utvecklar det här när han inleder sin bloggpost om hur minnet förflyttats till internet med

“Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.”

För mig är det självklart att internet är en del av min hjärna. Internet är mitt minne, mina sociala interaktioner, min underhållning, mitt uppslagsverk, min aritmetik, min världsbild. Jag kan tänka mig att det ter sig absurdt för många. Jag kan tänka mig att det för många är lika svårt att förstå hur min identitet är en symbios mellan min kropp och internet som det är för mig att förstå människor som inte använder datorer. Men om man lyckas förstå det kanske man kan ta till sig Karl Palmås FRA-kritik också:

“FRA-lagen träder i kraft efter årskiftet. Staten får då helt nya möjligheter att se rakt in i min distribuerade hjärna – även de impulser som går via min privata kommunikation. Genom att analysera den mångfald av pulser som möter min uppspända bröstkorg – de affekter som resonerar mellan mig och mina vänner – hoppas FRA kunna förutspå mina framtida beteenden.

Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är internet. Och genom mönsterigenkänning av trafikdata kommer någon känna mig bättre än jag känner mig själv.”

Perspektiv kring andras sexualitet

Nästa sak jag vill dela är min syn på sex. Inom sexualpolitiken har jag väldigt lätt för att se förtryck. I vissa fall (som i äktenskapsbalkens frånvaro av polygamilösningar) ter sig förtrycket i lagstiftning. Men oftare rör det sig om samhällets inställning. Elin Grelsson tolkar Foucault såhär:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Därav är det inte en slump att jag avgudar och följer bildbloggen sexisnottheenemy. Sexisnottheenemy är en sida som skildrar sex, sexualitet och kön ur ett alternativt perspektiv. Väldigt många av bilderna handlar om hur sexualitet tillåts få ta sig i uttryck i vardagen. Den behandlar ofta sex man inte vill tala om, den behandlar homosexualitet, polyamori, transsexualitet och mycket annat. Det ryms mycket politik och humor. Därför är det omöjligt för mig att förstå hur man kan vilja värna heterosexualiteten i skolundervisningen. Inte heller kan jag förstå hur man kan vilja tygla sina barns sexualitet på andra sätt än att lära dem hyfs, respekt och vikten av medgivande och partnerns njutning. Jag kan inte förmå mig att förstå hur folk kan förbjuda sexuella uttryck som bygger på njutning och medgivande från alla parter. Häri ingår teman som internetsex, polyamori, HBT, promiskusitet och annat sex som är skambelagt i dagens samhälle.

Att inte vara verklighetens folk med varandra

Jag har förstått att andra människor inte är som jag, att jag inte är som andra människor. Men jag tror ändå att det finns en viktig skillnad. Jag är övertygad om att ömsesidig respekt för andra människors livsval är viktigt, oavsett vilka perspektiv och vilka världar man lever i. Jag hoppas att alla en dag kommer att förstå och acceptera att vi alla inte kan vara verklighetens folk för varandra. Jag hoppas att till och med kristdemokrater lär sig att hylla diversiteten och försöker lagstifta efter allas världar och inte bara sin egen. Kanske lever jag i en liberal dröm. Den liberala drömmen är min verklighet, och därför kommer jag kanske aldrig att släppa den.

Saab och statlig inblandning i marknaden

En av de centrala frågorna den senaste tiden har varit Saab-affären. Vänstern har gång på gång menat att Saab bör räddas från nedläggning av staten. Man har hävdat att arbetarna måste räddas och sveriges styrka på den internationella bilmarknaden bygger på Saabs varande. Högern har å andra sidan sagt att Saabs tid är ute.

Jag själv menar att man gör sig själva en otjänst om man försöker rädda Saab. Ett företag som spelat ut sin roll med en affärsmodell som troligen också spelat ut sin roll. Det är en väldigt låg sannolikhet att företaget kommer att bli framgångsrikt igen. Genom att med skattepengar försöka hålla företaget vid liv längre kommer man bara att hindra nya företag med nya affärsmodeller, anpassade till de nya marknadsbehoven.

När staten bestämmer sig för att lägga sig i marknaden och “skydda” aktörer eller affärsmodeller gör den de flesta parter en björntjänst. Visst räddar den de arbetare som är anställda vid företaget en stund till genom att skjuta upp det oundvikliga. Men då kan staten inte tvätta sina händer från alla de nya entreprenörer som vill ge sig in på marknaden och starta nya företag som med sina nya modeller slagit hårdare på marknaden. Staten kan inte tvätta sina händer från alla de nyutbildade människor med modernare kompetens som hade anställts vid dessa nya företag.

Detta är det centrala i felet med skyddslagstiftning och skyddsåtgärder från statens håll. Det är kärnan i varför staten ska försöka att undvika inblandning i marknaden. En stat som med lagstiftning och resurser kämpar för att bevara gamla företag på bekostnad av alla nya entreprenörer är en skymf för oss marknadsliberala, som vill värna den fria marknaden.

Gratis blir en del av bilden

Vanligtvis är ett stort hot hos äldre företag i att yngre företag iochmed sina nya affärsmodeller kan prestera bättre eller till ett lägre pris. Redan där brast det för Saab. Saab kunde inte tävla. Det ville antikapitalistiska krafter åtgärda genom att pumpa in statliga pengar i Saab.

Men vad gör man när gratis blir en del av bilden?

Bland både mjukvara och konst finns det iochmed internet möjligheter att sänka marginalkostnaderna och transportkostnaderna till noll. Det gör att mängder av nya affärsmodeller har öppnat sig (Jag erkänner dock att affärsmodeller är ett olämpligt ord. Ofta handlar det om andra incitamentsformer än pengar, och ofta utförs aldrig utbyten av pengar) som bygger på gratis.

Med wikipedia har världen fått ett gratisbibliotek vid fingertopparna. Med öppna operativsystem finns det lagliga sätt att få ett utmärkt operativsystem gratis och lagligt, med stora möjligheter för självanpassning. Med öppen mjukvara har programvara som en gång i tiden sågs som en nödvändig utgift, likt kontorsmaterial, blivit tillgängligt gratis och lagligt. Det bästa är att kulturen kring öppen mjukvara alltid har byggt på en stark deltagarkultur där användarna förvandlas från passiva konsumenter till deltagare. Tack vare det har programvara och operativsystem mängder av både utvecklare och supportpersonal. När ett operativsystem från Microsoft sviker lämnar man in datorn på kundtjänst under en längre tid. När ett populärare öppet operativsystem lagar man det på allt från ett par minuter till ett par timmar med google och forum.

Så det är klart att äldre företag hotas. Andra aktörer på marknaden erbjuder produkter med motsvarande kvalité (och väldigt ofta högre kvalité), men samtidigt gratis. Inte ens med hjälp av statens ekonomiska inblandning kan ett klassiskt företag konkurrera med gratis.

Statens nya marknadsmanipulationsteknik: Lagstiftning

För att hindra nya marknadsmodeller från att kunna sprida sig och slå ut de äldre lagstiftas de gamla affärsmodellerna i en mer och mer solid upphovsrätt. Remix- och deltagarkultur hindras effektivt av att man förbjuder nya former av kultur. För att det ska finnas ett behov av mediabolag ger man bara kreatörerna i den upphovsrättsliga mittfåran skyddande lagstiftning som aktivt stöter bort nya typer av kultur. Flera studier har redan visat att kopiering av musik inte påverkar försäljningen, och jag förstår inte hur man kan påstå att remixkultur skulle påverka upphovsmännen ekonomiskt på ett negativt sätt. Behöver jag ens studier för att visa att så inte är fallet?

Försök att se skärpt upphovsrätt, patentlagstiftning och upprätthållandet av dessa (IPRED, ACTA) i det här ljuset. Se hur de påverkar konkurrensen på marknaden.

Öppen och fri mjukvara utgör uppenbarligen ett hot mot de äldre och rådande aktörerna på marknaden. Men den är svårt att lagstifta bort. Mjukvara kan i dagsläget inte patenteras, och det upphovsrättsliga skyddet påverkar inte marknaden nämnvärt. Därför har inflytelserika grupper i USA tagit det ett steg längre. I The Guardians artikel ”When using Open Source makes you an enemy of the state” berättas det att:

”Guadamuz has done some digging and discovered that an influential lobby group is asking the US government to basically consider open source as the equivalent of piracy – or even worse. […] It turns out that the International Intellectual Property Alliance, an umbrella group for organisations including the MPAA and RIAA, has requested with the US Trade Representative to consider countries like Indonesia, Brazil and India for its “Special 301 watchlist” because they use open source software.

What’s Special 301? It’s a report that examines the “adequacy and effectiveness of intellectual property rights” around the planet – effectively the list of countries that the US government considers enemies of capitalism. […] No, the really interesting thing that Guadamuz found was that governments don’t even need to pass legislation. Even a recommendation can be enough.”

I själva rekommendationen som det syftas på står det:

”The Indonesian government’s policy… simply weakens the software industry and undermines its long-term competitiveness by creating an artificial preference for companies offering open source software and related services, even as it denies many legitimate companies access to the government market.

Rather than fostering a system that will allow users to benefit from the best solution available in the market, irrespective of the development model, it encourages a mindset that does not give due consideration to the value to intellectual creations.

As such, it fails to build respect for intellectual property rights and also limits the ability of government or public-sector customers (e.g., State-owned enterprise) to choose the best solutions.”

Ser du parallellen till Saabaffären?

Gratislagstiftningen och socialismen

Vad som upprör mig mest är hur man anklagar rörelsen för fri mjukvara för att vara antikapitalistisk. De själva strävar efter att ta död på marknadens billigare alternativ (gratisalternativen) för att de dyra alternativen ska kunna finnas kvar. Ett sunt kapitalistiskt system handlar inte om att maximera pengatransaktionerna, det handlar om att maximera konkurrensen för att skapa en fri marknad.

Nej, det är snarare en tanke med förankring i socialismen att vilja bevara de gamla aktörerna på marknaden. En trygghetstanke som hade passat bra i folkhemsdrömmen. Det är en väldigt socialistisk tanke att staten ska använda monopol och skyddslagstiftning för att skydda enskilda aktörer på marknaden, som verkar vara godtyckligt valda.

”Vi måste bevara profiterna åt mediaföretagen

Gör folket sig fritt med teknikens hjälp, då skärper vi bara lagen

Brännmärker alla som tjuvar som har tröttnat på mediautbudet

Om hjulen ska rulla som vanligt måste allt som är gratis vara förbjudet” – Vers i Staten och Kapitalet, Piratversion

Gratisekonomin som marknadsliberal tanke

Vad vi istället bör göra är att låta marknaden rensa bort de alternativ som är föråldrade. Om vi skippar skyddslagstiftningen kanske vi i framtiden kommer att få ett system som inte bara är friare och utgår ifrån kulturen, vi kanske också slutar konsumera vår kultur producerad på döda träd och fabriksbearbetad olja som behöver transporteras över kontinenter (Skivor och papper, med andra ord). Den öppna mjukvaran vi ser idag är bara toppen av isberget av vad som kan bli den framtida ekonomin. Den deltagar- och remixkultur vi har idag är bara ett smakprov av hur hela kulturen i samhället kan komma att se ut. Det enda vi behöver göra är att låta marknaden släppa fram den.

Jag tycker att det faktum att dessa kreationer som idag förbjuds och häxjagas med immaterialrätt fortfarande klarar sig och till och med växer i omfattning är ett bevis på hur marknadskraftig den är. Vad vi behöver göra är att släppa våra fanatiska fördomar om kunskap, kultur, konst och information. Vi behöver släppa tankar om exemplarförsäljning, passiv konsumtion, immaterialrätt och pengar som det enda incitamentet och låta marknaden styra oss rätt.

”Sida vid sida, tillsammans stryker de fram.

Staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm.

Kapitalet behöver köpare, då är staten leverantör.

Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör.” – Refräng i Staten och Kapitalet, Piratversion

För att bemöta lite av de klassiska utilitaristiska argumenten för kunskapsmonopol länkar jag till ”There’s no such thing as a free rider” och ”Patent räcker inte”.

För att ta del av lite remixkultur som är starkt hotat av upphovsrätten, lyssna på Girl Talk.

Även Jörgen Lindell har skrivit om det här.

Bilderna i det här inlägget är alla remixade av Sandra Grosse. Jag tror att jag hittade originalen någonstans hos Fredrik Edin, men jag är inte särskilt säker. Jag tror i varje fall inte att upphovsmännen whinar om upphovsrätt. Iallafall: Tack Sandra för remixande och tack internet för bilder.

Det här inlägget har alltså inte alls med piratpolitik eller kopimism att göra, men jag känner att det är en fråga som verkligen behöver fokus. Dessutom kan det kopplas till det här inlägget.

Om nollvisionen

Vägverket har en nollvision vad gäller antalet trafikoffer. Det märks på mycket av de lagar och regler som stiftas och sätts för trafiken. Utan att se till en helhetsbild reglerar man mer och mer för att varje gång man reglerar spara något potentiellt liv om året. Vad man inte förstår, som Eberhard tar upp, är att en nollvision av antalet trafikoffer mer eller mindre skulle kräva en nollvision av antalet framförda fordon på vägarna (Fordon som kan färdas i en viss hastighet och har en viss vikt, som bilar).

Inom arbetsmiljölagstiftningen har man ofta ett liknande tänk. Man verkar ha en nollvision angående hur många människor som tycker att deras arbete är kasst. Men det blir tydligare och tydligare att den bakomliggande agendan är en nollvision om angående arbetstimmar som arbetas. Människor behöver skyddas. Faktum är att alla behöver skyddas. Folk verkar i regel inte tåla att få för korta raster eller långa arbetstider. Inte någon, och inte på något jobb. Och det är ju klart att alla de undantag som faktiskt kan jobba en timme extra om dagen inte ska komma och tro att de är bättre. De ska slussas in på samma arbetstider och därmed lönemängder som alla andra.

Om arbetsprohibitionen mot unga

Vad har hänt nu? Arbetsmiljöverket har lagt ett lagförslag som syftar till att lagstifta bort arbete för ungdomar. Lagförslaget innebär att skolan, som redan nu är nära 40 timmar i veckan för de som läser heltid, ska räknas som en del av arbetsdagen. Den totala mängden tid en ungdom får lägga på både skola och arbete tillsammans får inte överstiga 40 timmar i veckan eller åtta timmar om dagen. Det krävs inte ett geni för att räkna ut att det inte kommer finnas ungdomar som kan jobba på vardagarna. Lägg då till att man lagstadgar att ungdomar dessutom måste ha 48 timmars sammanhållen vila under helgen, så kan du stryka helgjobb också.

Även “regelbundet anlitande av ungdomar för arbete till exempel för att sälja bingolotter eller för att vara hjälpledare eller tränare inom idrotten ska likställas med vanliga extrajobb”. Här vill jag ha specifikationer. Vad händer med aktiva inom friluftsorganisationer och politiskt engagerade (Ja, nu med Piratpartiet och Ung Pirat har det blivit en betydande andel). Dessutom läggs förslag om att “minderåriga inte ska få jobba på ställen där det serveras öl, vin och sprit, och inte få jobba i kassa om det inte finns äldre kollegor i närheten”[här].

Om kontraproduktivitet

Jag försöker förstå hur de tänker. Visst finns det ungdomar som blir stressade av att jobba  extra efter skolan. Många ungdomar läser ansträngande linjer med mycket arbete som behöver läggas efter skolan. Men arbete är fortfarande frivilligt och föräldrar är fortfarande försörjningsskyliga för sina barn.

Jag förstår också att de tänker att det finns elever som faktiskt hinner arbeta efter skolan. Detta är dock redan löst med skrämseltaktik. Arbetsgivare som inte regelbundet kollar att elevens schema passar med arbetstiderna, och att eleven inte har andra arbeten (ja, arbetsgivaren har ansvaret) blir automatiskt skyldig att betala straffböter. Det beräknar jag personligen vara ett hemskt effektivt sätt att skrämma bort ungdomar från arbetsmarknaden.

Om ungdomssysselsattning och arbetslivserfarenhet

Ungdomar har sedan länge klagat på att de har för lite jobb till unga. Hög ungdomsarbetslöshet leder till många fattiga ungdomar, som därmed kommer att ha svårare att starta sitt eget liv. CUF vill lösa det genom att avskaffa LAS (LAS verkar i längden vara ytterligare en del av nollvisionen, men det är ett helt annat inlägg och inte en parentes) och Ung Vänster klagar helt enkelt på att jobb inte finns tillgängliga. Hur kommer sådan här lagstiftning hjälpa ungdomarna till en bättre situation? Vi behöver vår sysselsättning, för vi behöver våra pengar. Ni som kommer ihåg hur det är att sommarjobba de senaste åren kan fundera över hur konkurrensen om de jobben kommer att påverkas. Möjligheten att skaffa ett jobb som ungdom “går från ganska svårt till helt omöjligt“.

Hur blir det om ett par år? Hur blir situationen när vi har en ny generation unga på arbetsmarknaden som tack vare skyddslagar inte har en enda dags arbetsmarknadserfarenhet? Är det en verklighet vi vill till? Många unga som vill ut på arbetsmarknaden snabbt efter gymnasiet kan göra det enkelt tack vare möjligheten att skaffa sig erfarenhet och kompetens redan under gymnasiet.

Om reglerandet av allas lika olycka

Återigen lyser samma tanke igenom. Det verkar vara en byråkratisk form av slavmoral. Rättvisa handlar inte längre om att alla ska ha samma förutsättningar, utan att alla ska ha det lika dåligt. Även vi som gärna jobbar den extra timmen varje dag för en hundralapp mer. Vi ska ha det lika dåligt. Sådana här lagar dödar drömmar genom att döda motivation. Arbetsmiljölagstiftningen lär oss att vi inte vill arbeta, utan behöver lagar som skyddar oss från chefers förtryck. Nu smäller man det verkligen i ansiktet på alla ungdomar som växer upp.

Om diskriminering

Jag vill avsluta inlägget med ett tips jag fick från juristeN, att kolla upp direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling som finns här och tydligt säger att:

(11) Diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning kan undergräva förverkligandet av målen i EG-fördraget, särskilt förverkligandet av en hög sysselsättningsnivå och en hög nivå på det sociala skyddet, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten, ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet samt fri rörlighet för personer.
(12) Därför bör all direkt eller indirekt diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning på de områden som omfattas av detta direktiv förbjudas i hela gemenskapen.

Alla fetstilmarkeringar är mina egna. Att dessa lagar förstör ungas möjligheter till hög sysselsättningsgrad bör vara självklart. Jag vill också påstå att man förstör chanserna till hög livskvalité och levnadsstandard genom att neka ungdomar rätten till förvärvandet av pengar.

Även Magnus Andersson och Annie Johansson skriver om det här.

Som högerliberal kopimist funderar jag ofta över vissa frågor. Jag funderar på hur inget parti på någon sida av blockgränsen på allvar lyckats ta tag i mina liberala hjärtefrågor. Inget parti vill på allvar se över de informationsekonomiska modeller som krävs för en friare kapitalistisk marknad, utan vill fortsätta med det monopolistiska synsätt vi har på information idag. Inte heller vill något parti motverka den makt- och informationsassymetri som strukturerats med en försvagad yttrande- och tryckfrihet där FRA-lagen är ett exempel bland många på hur man bara lagfäst och förstärkt problemet. Det gör mig ännu mer fundersam när jag upptäcker hur många av mina åsikter som stämmer bättre med vänsterliberala tankeströmningar än det högerblock som är representerat bland riksdagspartierna i dagsläget. Min engagemang i piratpartiet hade kanske inte varit så stort om det funnits något äkta högerliberalt parti att rösta på. Det finns inte.

En liberal skala.

Henrik Sjöholm löser problemet på ett snyggt sätt i en artikel från december. Han introducerar en till axel som korsar den fördelningspolitiska skalan. Skalan rör sig från frihetligt till auktoritärt. Den auktoritära politiken kan som jag ser det röra sig från trygghetspolitik som FRA-lagen till överdriven kontrolliver över skattepengarna som det nya lagförslaget som slår hårt mot hela vardagslivet för funktionshindrade som behöver hjälp, där de tvingas uppge sina matvanor och sexuella vanor i detalj [här]. Samtidigt kan man slänga in paternalistisk politik gällande rökvanor och matvanor förutser. På den liberala sidan prioriteras inte trygghet och effektivitet över principiella rättigheter som yttrande- och tryckfrihet eller respekt för individens förmåga att välja själv. Lagstiftningen har idag helt sprungit ifrån J.S. Mills frihetsprincip.

Hur ser det ut idag del ett: Blockoverskridningen och liberatarianismen.

Förutom Piratpartiet har vi i mina ögon två ganska liberala partier. Miljöpartiet är på många områden mycket liberalt, men brister i sin ekonomiska politik och sin miljöpolitik. Två viktiga områden där det tredje liberala partiet, Centerpartiet, är väldigt mycket bättre. Miljöpartiet täcker många libertarianska områden som Piratpartiet inte kan täcka, på grund av sitt fokus. Frågan om en antalsneutral samlevnadsbalk, som Grön Ungdom driver, är definitivt ett steg i rätt riktning. Jag är personligen besviken över att de övergivit frågan om medborgarlön som alternativ till dagens problemfyllda sociala skyddsnät. Dagens system kräver ett övergripande kontrollsystem, för att stoppa bidragsfusk och liknande. Men å andra sidan tar de aktivt ställning för en informationekonomiskt liberal politik, där de vill minska den immateriella lagstiftning vi har idag. Jag hade gärna också sett att de ändrade ställning i frågan om rätten till att göra egna val angående den egna kroppen. Att ändra lagstiftningen som idag motverkar all prostitution till att motverka den prostitution som bygger på ofrivillighet.

Vi ser att det i dagsläget finns tre olika partier som står för olika liberala idéer och som sinsemellan kan skapa en debatt. Mellan Miljöpartiet och Centerpartiet ser vi konflikter både gällande ekonomisk politik, miljöpolitik och sexualliberalpolitik (särskilt i prostitutionsfrågan). Mellan Piratpartiet och Centerpartiet sker debatten om informationsekonimisk politik, där Centerpartiet i dagsläget tar ställning för ett bibehållande av de immateriella lagarna som upprätthåller dagens kunskapsmonopol. Mellan Piratpartiet och Miljöpartiet förväntar jag mig diskussioner kring om man ska gå i teknikliberala eller naturkonservativa riktingar, särskilt när de båda partierna sitter i kommun och landsting.

Hur ser det ut idag del II: Auktoritarism, protektionism och konservativism.

Precis som det verkar finnas tre olika liberala partier på olika sidor av skalan som profilerat sig på olika sätt finns det partier på båda sidan av skalan som profilerar sig som motsatsen. De talar om trygghet och använder det för att motivera ökad statlig inblandning, oavsett om det gäller arbetsförhållanden, polisbefogenheter eller gränskontroll. Det största auktoritära parti jag sett i seriös svensk nationell politik är Sverigedemokraterna. Tillbakagången till värden som gällde för, protektionismen som stänger ute de utlänningar som vill flytta in samt assimileringstanken som drabbar de nya medborgarna ger en bild av ett parti som till mångt och mycket begränsar individen och dess fria val i vad man tror är till förmån för staten som sådan. Paternalismen och den aggressiva trygghetstanken påvisas när man ser hur deras rättspolitik bygger på ett strängare upprätthållande av en brottsbalk samtidigt som de använder en retorik som dömer ut “dem” genom att påstå att människor med mindre vanliga trosuppfattningar är mer benägna att begå våldsbrott.

Men precis som Piratpartiet inte är det enda liberala partiet, trots att de är mer radikala än många andra, är knappast Sverigedemokraterna det enda aukoritära partiet. Jag har sett liknande strömningar i flera andra partier. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna motsätter sig ständigt en marknadsliberal ekonomisk politik, och vill snarare använda ekonomin för att hålla koll på befolkningen. Man märker det på krafterna som försvarar den protektionistiska arbetsmarknad vi har idag och lagarna som kontrollerar vilka som får jobba, lagar som fokuserar på kön och ålder snarare än kompetens och konkurrenskraft.
Kanske är det därför ingen slump att Socialdemokraterna jämförs med Sverigedemokraterna, två partier som båda ständigt värnar om trygghet. Kanske är det därför ingen slump att även Vänsterpartiet omfamnar auktoritära lösningar för att se till att omfördela pengar så som de vill.

Mitt hopp till framtiden

Piratpartiet kan förhoppningsvis blåsa liv i de liberala strömningarna. Vi håller hårt i de grundläggande rättigheter som försvarar individens friheter utan att ta ställning i fördelningspolitiska frågor. Vi anser att en grundläggande respekt för individens rättigheter är viktigare än skattesatser. Den sunda demokratin bygger på det. Som Rehbinder tagit upp är Piratpartiet den utmärkta motpolen mot Sverigedemokraterna. När vi står för mångfald, öppenhet, framtidssträvan och valfrihet står de för enfald, protektionism, konservativism och regleringar av individuell frihet. Gå direkt till jämförelsen här.

Frågan är hur det går till. Jag vill inte sätta min tillit till att de andra partierna ändrar sig. Flera av partierna bygger på en värdegrund där kränkningar av individens valfrihet utan större bekymmer kan begränsas för att majoriteten ska få det bättre ställt. Med de få liberala partierna spridda över blocken och de få liberala ledamöterna spridda i partierna blir det svårt att styra landet i rätt riktning. Med dagens politiska läge tror jag inte ens att en sänkning av fyraprocentsspärren hade hjälpt, men det är en bra början. Men trots mina starka högerekonomiska ställningstaganden välkomnar jag även vänsterliberal politik. Mina idéer går på många områden ihop med Isobels.

Henrik Alexandersson om det här.