Genom Gabriel Sjölund hittar jag en P3-dokumentär om “Piratpillren och striden om HIV-medicinerna“, en hemsk men samtidigt vacker berättelse om den hårda kampen för livet för så otroligt många döende människor i tredje världen. Den hårda kampen mot medicinpatent. Patentsystemet är ett sjukt system som bara finns till för att hindraden teknologiska utvecklingen och minska utbudet av modern teknologi. Här får vi höra hur man kämpat mot västerländska företag för rätten att kunna tillverka mediciner. Det är så vackert att höra hur tredje världen tar fighten för att få vara en del av den teknologiska utvecklingen och göra sina egna mediciner.

Genom Gabriel hittar jag också en kolumn av Anders Mildner om offentlig förvaltning och fri data. Anders frågar varför kommuner inte släpper sin data fri och låter kommunens medborgare hjälpa till med utvecklingen. Självklart kommer vi i Piratpartiet att driva den här utvecklingen.

Jag hittade också en helt sjuk artikel i Dagens Juridik. En immaterialrättsjurist föreslår att man ger patentuniversitet en gräddfil i sekretesslagen. Här diskuterar den moderna världen Open Access och frigörandet av universitetens information, och Åsa Persson talar om att inskränka vår tillgänglighet till forskningsresultat för att de ska kunna patentera sina resultat. Hon skriver att ”förhindras möjligheterna till patentering finns det risk för att forskningsresultaten inte utnyttjas fullt ut“. I min värld är patent i sig ett hinder för att forskningsresultat inte används fullt ut. Men vi kanske menar olika saker. Jag menar att det intrisikala värdet i forskningsresultat är kunskap och teknologisk eller samhällelig utveckling, men Åsa Persson som är immaterialrättsjurist kanske menar att det intrisikala värdet i forskningsresultat är ekonomisk vinst. Nej, istället borde vi öppna upp för att universiteten ska dela med sig av mer kunskap.

—

Christopher Kullenberg skriver en utmärkt debattartikel i SvD om hur upphovsrätten står i strid med våra rättigheter, särskilt upphovsrätten. Han nämner i förbifarten hur de nya frälsande tjänsterna egentligen är tjyvaktiga:

“Man blundar för att Spotify och Telia försöker bryta mot principen om nätneutralitet genom att prioritera trafik från en enskild tjänst, man blundar för att Voddler gör intrång i den fria GPL-licensen, och det verkar som att man även blundar för att samma industrier klampar rakt in i vår viktigaste infrastruktur för det fria ordet.”

Vad som nästan är intressantare är Per Strömbäcks förvirrade svar. Han skriver t.ex.

“Att upphovsrätten är en förutsättning för yttrandefrihet borde vara självklart för en akademiker, utan det sambandet kan Kullenbergs forskning publiceras av någon annan i eget namn eller spridas i förvräng form. Ja, även det här meningsutbytet förutsätter upphovsrätten – att vi bägge erkänns som avsändare till våra debattinlägg.”

För det första: Nej! Om det är värdet i att se sitt namn i tryck, då är upphovsrätten viktig i det här fallet. Budskapet och politiken som förmedlas i texterna är helt oberoende av upphovsrätten. Däremot finns det något ännu viktigare som Per Strömbäck missar helt! Det är inte upphovsrätten han eller akademikern behöver. Akademikern behöver plagiatsystemet som skydd. Och plagiatsystemet är helt oberoende av upphovsrätten. Per själv bör förlita sig på pressetiken om han vill ha rätt namn under rätt artikel. Igen, oberoende av upphovsrätten.

“Kulturens och kunskapens värde ska inte förringas, trots att det idag är svårt att ta betalt för digitalt innehåll. Det är inte kulturen det är fel på, det är den digitala infrastrukturen.”

Notera att den konservativa och reaktionära Per Strömbäck skyller dagens kulturmiljö på internet och försöker svartmåla internet. Jag tycker att internet är rätt, när Per Strömbäck tycker att internet är fel. Så länge som inställningen är “Det kommer att gå sämre för kulturen på grund av internet” kommer man inte komma någonvart i utvecklingen. Jag deklarerar därför Per Strömbäck vara en 1900-talsdebattör.

“innehållsbranscherna”

Förlåt. Jag tycker att det är kul att Per Strömbäck använder ordet. Det visar på hans kultursyn. Jag vill ha kultur som berikar, inte som fyller ut.

Foto: Rishi Menon

”Du menar alltså att du inte stöter på några problem med din konst längre?” frågade jag Gregg ”Girl Talk” Gillis när jag förstått att jag vaknat i hans hus tolv år senare än jag somnat i mitt rum i Sverige.
– Absolut inte, och såhär i efterhand känns det rätt konstigt att man förföljde oss remixkonstnärer innan. Vi gjorde ju samma sak som Disney gjorde. Vi tog den kultur som fanns, kombinerande den, omformade den och presenterade en version som passade i vårt sammanhang. Vi skapade konst. Visst tog det tid att övertyga kulturpolitikerna, men när remixrörelsen växt sig stor nog avskrevs alla straff som utmätts mot mig.
– Blev du bestraffad också?
– Javisst! Jag fick så stora bötesbelopp att jag trodde att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka dem. Och kongressen förhandlade ett lagförslag för att kunna sätta mig i fängelse. Jag bodde i USA och ägde ingenting samtidigt som jag såg hur jag, min musik och min rörelse hyllades. I Sverige och Tyskland lyckades man snabbt övertyga kulturpolitikerna och gick ut hårt med en kampanj för att ändra upphovsrätten så att remixande tilläts även i andra länder. År 2020 tog EU ett beslut om att inleda förhandlingar med USA för att få dem att ändra riktning. Resultatet blev att man istället för att bifalla lagförslaget som skulle ge mig fängelse drev igenom en lag som legaliserade remixkultur. Presidenten själv gjorde ett statement av att avskriva alla mina böter och skadestånd. Men det var faktiskt inte det viktigaste
– Utan?
– När min rörelse legaliserades växte min marknad i USA. Trots att jag släpper all min musik fritt tjänar jag mer pengar än någon topplisteartist i USA sedan fenomenet topplistor. Och det är inte bara jag. Remixmusiker finns i varje gathörn. På varje internetsida. Och tack vare donationssystemen som växte upp med flattr-konceptet så tjänar de mer än någonsin. Kultur är inte längre en sysselsättning för få. Det är något man gör ständigt och gemensamt. Jag gör inte ens min egen musik själv längre. Jag släpper ett par beats när jag somnar på kvällen, och på morgonen andra gjort ett dussin utkast till låtar.

Efter att hört lite av Greggs musik och sett hur den gick till bestämde jag mig för att gå ut på stan. När jag kom till Times Square var det som om tolv års kulturutveckling slog mig i ansiktet, som när det kalla, salta havsvattnet träffar en när man dyker. Reklamen på Times Square var inte längre enskilda varumärken. Varje företag fick köpa en yta som sedan blev som en kollaborativ digital graffiti. Varje logga remixades och blandades med allt från ordvitsar till politisk satir. Statisk megafonreklam var ute. Den första effekten som slog mig var hur svårt det skulle bli för impopulära och oetiska företag att annonsera.

(Foto: Jose Maria Cuellar)

Gregg Gillis, som innan han blev riktigt stor hade arbetat inom bioteknik, hade byggt ett hackerspace mitt i New York. Ett hackerspace är en organisation som tar fram och experimenterar med ny teknik och sätter kunskapstörsten och nyfikenheten i första rummet. Avdelningen i New York arvoderade ett hundratal personer som kom in när de ville och gjorde vad de ville. De enda reglerna som fanns var att allt skulle publiceras och att ingen immaterialrätt fick användas. Det tog runt ett halvår innan avdelningen blev ekonomiskt lönsam, tack vare samarbeten med företag som drog nytta av tekniken och donationer från människorna som hade blivit hjälpta. De största donationerna kom in på grund av ett projekt avdelningen haft med ett liknande hackerspace i Tyskland där de verkligen struntat i alla patent som fanns på området och utvecklade ett sätt för blinda att få tillbaka synen genom att integrera elektroniska komponenter i syncentrat. Eftersom hela tekniken var gratis blev proceduren så billig att tekniken slog igenom även för helt friska människor som bara ville förbättra sin syn.

Gregg själv såg ingen skillnad mellan hackerspacen som struntat i patent och han själv som struntat helt i upphovsrätten när han gjorde sin musik. Båda fallen handlade om att han hade en vision för vilka gränser som kunde knäckas om man bara struntade i gårdagens totalitära lagar. För honom fanns det gränser, men bara gränser som människan själv byggde upp med lagar som begränsade vetenskapen och kulturen.

Innan jag gick och lade mig på kvällen lyssnade vi på en tiominutersremix som legat på topplistan ett tag. Det var en remix av de låtar som Girl Talk mixat ihop under sina första två år som artist. Låten hade gjorts till Greggs födelsedag. När jag frågade vem som hade gjort remixen svarade Gregg:
– Jag är stor både som artist och vetenskapsman, men ändå var det länge sedan jag hörde den frågan ställas. Och det var ännu längre sedan jag kunde svara på den.

Lyssna på Girl Talks olagliga musik
Läs om och delta i ett hackerspace, t.ex. Forskningsavdelningen i Malmö

Ursprungligen publicerad här.

I början av Chris Andersons film ”Free! Why $0.00 is the Future of Business” talar han om visionen att el skulle bli så billigt att det skulle bli för dyrt att mäta elen för att ta betalt för den, och talar sedan om att samma sak kanske skulle kunna hända för information. Vad som är intressant i det här fallet är kostnaderna för att mäta information. El är väldigt lätt att mäta. Man kan mäta precis hur många watt som går igenom en lina. Visst är det en viss kostnad för varje mätning, men den är väldigt liten och man får ett väldigt exakt resultat. Det är också väldigt svårt att lura mätaren. Men information? Visst kan man mäta hur mycket trafik som passerar genom en uppkoppling precis lika lätt som man kan mäta el, men är det ett bra sätt att mäta? De enda som ansvarar för elproduktion är kraftverken och elleverantörerna. Och de sysslar båda med energimängder av en bestämd storlek och fasta priser. Det är inte svårt att bestämma vad leverantören ska betala för sin el, och inte svårare för leverantören att få betalt.

Men så är det inte riktigt för information. Vi anser inte information ha ett fast pris. Att ta ut en krona per bit som skickas till eller från en kund är en enormt dålig metod, för jag tror att vi alla är överrens om att om information ska kosta, så kan man varken säga att all information bör kosta lika mycket, eller att ett fast bitpris är smart. Nästa fråga är att avgöra vem som ska betalas och hur mycket. Kan man basera det på hur mycket människor laddar ner? Vad vi märker är att det krävs en hel industri bara för att bestämma informationens bruksvärde och bytesvärde.

John Perry Barlow skriver i sin artikel ”The economy of ideas” att:

”Legal efforts to keep the old boat floating are taking three forms: a frenzy of deck chair rearrangement, stern warnings to the passengers that if she goes down, they will face harsh criminal penalties, and serene, glassy-eyed denial.”

Men hur effektivt är egentligen straffen? För det första är hela systemet med utbyte av information väldigt lätt att lura. Det är svårt att bevaka internettrafik, både på grund av dess struktur och dess mängd. Datalagringsdirektivet, som har som mål att lagra all elektronisk kommunikation som förs i Sverige, beräknas kosta upp till 600 miljoner. Och det är bara lagringen, efter det krävs det människor som går igenom all information som lagras, avkrypterar vid behov och möjlighet, tolkar den och ser om den är laglig. Efter det kommer ytterligare domstolskostnader och kostnader för juridisk kompetens. Snart börjar vi ana att apparaten som krävs för att mäta informationen och fakturera kunderna kan överstiga vinsten rätt rejält.

Dessutom måste det föras ett evigt krig mot krafter som vill frigöra information. På sidor som The Pirate Bay gör man det lätt att begå gigantiska upphovsrättsintrång. På sidan Flashback delas personlig information fritt i trådar där man skvallrar om människor och hets mot folkgrupp är inte ovanligt. Personuppgifter och hemlig information blandas med förtal och förolämpningar, under parollen informationsfrihet och rätten till anonymitet. Sidor som Ratsit och Birthday gör det enklare att samla information om privatpersoner i databaser för att jämföra. När världsbanken släpper alla sina tillgängliga siffror är det ännu enklare att skapa databaser och dra slutsatser utifrån dem. Vad som saknas är opartiska utredare som frågar, ”är det här bra eller dåligt?”, ”tjänar någon på att vi försöker kontrollera det?”

För faktiskt, det verkar lite absurdt att tro att full kontroll över den kultur och kunskap som skickas på internet är lönsam att mäta, för någon part. Å andra sidan kanske det finns fall på sidor som http://www.flashback.se/ där det är motiverat att spåra och bestraffa brottslingen.

Även om piratpartiet igår släppte ett otroligt dåligt valmanifest igår är framtidsklustrets framtidsmanifest faktiskt helt orelaterat till valmanifestet. Valmanifestet är ett mediadokument som bara handlar om att locka röster år 2010. Framtidsmanifestet är ett evigt dokument med sikte på att förändra världen. Här är manifestet, undertecknat Piratpartiets framtidskluster:

We are framtidsklustret

Principprogram 3.0 är inte det sista principprogrammet vi någonsin har och världen går inte under 20 september 2010. Därför har framtidsklustret kommit för att rädda piratpartiet och i förlängningen världen. Framtidsmanifestet är inte tänkt att appliceras på något konkret val, utan är våra visioner för framtiden. Eftersom vi är övertygade om att vi fortfarande lever efter den här mandatperioden kvittar det om det genomförs 2010 eller 2022. Genom att ställa följande krav tänker vi oss att vår superba auktoritet inom partiet ska få partiet att ändra sig till precis vad vi tycker. För vi är lite mycket bättre.

Bejaka kopimismen

Vi älskar kopiering. Och vi vet att världen mår bättre av kopiering. Kopiering är intrisikalt gott för alla parter. Ekonomisk immateriell lagstiftning ska helt och hållet avskaffas. Skapande både gällande kulturella uttryck och innovation ska inte hämmas av att man måste tänka på vad lagboken säger. Ingen upphovsrätt för varken kommersiellt eller ickekommersiellt bruk.Förändra varumärkeslagstiftningen så att det kan integreras i konsumenträtten genom att låta den reglera konsumentens rättigheter och inte företagens exklusivitet. Ger vi skapare fria tyglar kommer vi kunna bygga rymdskepp och androider. Hur fantastiskt är inte det?

Hur kul är fabriker? Hur kul är det att behöva gå till affären för att köpa saker? Vi i framtidsklustret tror att 3D-skrivare a la RepRaps är framtiden. Vi vill inte köpa bilar. Vi vill inte sno bilar. Vi vill ladda ner dem. Det är ju skitcoolt. Tyvärr tror vi att konceptet patent, mönsterskydd och designskydd hindrar våra stencoola framtidsidéer. Döda konservativismen! Hylla kopimismen!

Genom att satsa på öppen mjukvara kan vi inte bara fasa ut mjukvara som begränsar människors kreativitet till förmån för mjukvara som utvecklas och uppdateras för alla. Vi kan också göra genomsnittsmänniskan nördigare. Vi vill att alla ska lära sig pilla med, leka med och utveckla öppen mjukvara, och första steget dit är att alla börjar använda öppen mjukvara.

Tjatet om integritet upphör

Just nu håller piratpartiet på att bli ett tillhåll för rättshaverister, bakåtsträvare och sexliberaler. Vi själva är för öppenhet och delad information. Inte lagar som strävar efter att kapa informationsflöden. Vi vill ha lagar som inte isolerar människor och information, utan lagar som för samman dem. En sista strid mellan integritetsnördar och kopimister är oundviklig. Därför måste piratpartiet chilla som fan med sin integritetspolitik.

Ipredlagen reglerar upphovsrätten. Därför ska den avskaffas. Actaförhandlingarna är ett starkt hot mot kopiering. De är också väldigt skadliga. Dessa lagar går mycket längre än integritetsämnen. De berör viktiga frågor. Alla frågor som behandlar sex- eller drogliberalism förkastas direkt i framtidsklustret. Låt skämtpartierna som Bikerpartiet driva dem. Så kan vi syssla med samhällslyftande politik.

Vi älskar kunskap

Piratpartiet är inte bara partiet för fri kunskap, utan partiet för modern kunskap. Vi har missat så många frågor. Hur ska informationssökande läras ut i skolan? Vad är lärarens roll? Vad är teknikens roll? Hur ska framtidens regler kring plagiat se ut? För att optimera utvecklingen mot rymdskeppen och androiderna måste vi se till att så många som möjligt utbildas så mycket som möjligt. Fri utbildning är bara ett första steg mot det, och fritt offentliggörande av forskning bör snarare ses som ett krav än ett steg på vägen.

Internet ungerar idag som en distribuerad hjärna. Det öppnar upp för helt nya sätt att arbeta med och bearbeta kunskap. Hur ska forskare ställa sig till plagiatregler när det är ett aktivt hinder för deras forskning? Hur bedrivs överhuvudtaget forskning i ett informationssamhälle? Vi är övertygade om att man kan bli mycket bättre om man går ifrån tanken om skapare och istället tänker på forskare som ett internet.

En global stat

Avskaffa nationalstatens suveränitet till förmån för en global stat byggd på representativ demokrati. Exekutivt ska staten styras av en vald världspresident med regering.

Administrativt bör även regioner, nationer, och lokala områden ha parlament och hålla val till representativa positioner. Statsvetare bör ges resurser att ta fram de optimalt effektiva storleken på dessa regioner (för maximalt effektiv demokrati).

Ett första steg längst vägen bör vara harmoniserad lagstiftning, global skatt för att minska orättvisor och finansiera skötslen av den globala ekonomin, samt en global militär. EU som projekt bör uppmuntras och sträva efter att inkorporera samtliga stater innan 2050. Ge demokratisk insyn i alla globala institutioner.

Globala effektiviseringar

I samband med världsstaten går hela världen över till ett enhetligt måttsystem. Det progressiva projektet under den franska revolutionen slutförs i och med att klockan och kalendern byts ut. Matematiker och ekonomer bör räkna fram de mest optimala måttsystemen.

Engelska upphöjs till världsspråk och lärs ut som förstaspråk. Andra språk lärs ut över en övergångsperiod fram till 2030 och förpassas därefter till universiteten och specialstudier. Efterhand att världen integreras med internet och tekniken går mänskligheten över till maskinspråk (binary language) innan 2100.

Världen går över till vegetarisk kost gradvis fram till 2050. Vanlig kosthållning ersätts med mer effektiv sådan sett ur energisynpunkt (dvs. grödor och kemiskt producerade näringsämnen). Växthuseffekten hindras genom effektiv miljöteknik.

Mänsklighetens hopp ligger i rymden.

Slå ihop världens rymdsatsningar och ha som mål att kolonisera Mars innan 2050. Målsättningen med rymdsatsningen bör vara att ge fler människor möjlighet att leva fullgoda liv, samt att tillfredsställa mänsklighetens oändliga nyfikenhet och äventyrslystnad.

Rymdexpansionen bör ske i en takt som möjliggör täta kommunikationer med jorden för att undvika splittringar och uppror. Historiker bör finnas med i alla steg för att säkerställa att den administrativa apparaten klarar av tillväxten (jämför nationalstaternas framväxt).

Bejaka transhumanismen

Mänsklighetens historia är en historia om att besegra våra biologiska förutsättningar. Dikotomin naturlig – artificiell är såväl otydlig som opraktisk, och i vilket fall som helst så är det artificiella att föredra. Tredubbla de statliga forskningsanslagen innan 2020.

Uppmuntra biologiska uppgraderingar av människor (exempelvis genom statliga stöd och kampanjer mot stigmatisering) och minimera etiska spärrar mot forskning. Undersök konsekvenserna av biologisk odödlighet och eventuella lösningar på överbefolkning (effektivisering av resurser, intensifierad kolonisering eller virtualisering av människor – när vi kan köra människor virtuellt kan vi dubbla befolkningspotentialen många gånger om).

Nätet är människan

Internet och människan är ett. Koppla in nätet överallt. Sociologer bör ges i uppgift att undersöka konsekvenserna av de radikala förändringarna som nätet och teknologin medför för mänsklig samvarom, med målsättning att minimera negativa effekter under övergångsperioden.

Ett stort antal globala projekt bör startas och skattefinansieras med mål att effektivisera globala statliga och icke-statliga IT-system och det globala nätet. Finansieringen bör vara i stil med Manhattan-projektet.

Integrera människorna i högre gad med i internet (exempelvis genom att koppla in hjärnan direkt till nätet med cybernetiskt mobilt bredband för att minska överföringshastigheter).

Framtiden är nu

Med detta kan mänskligheten röra sig mot en gyllende guldålder. En tid där oerhörda mängder medvetande rör sig tillsammans mot storartade mål, en fantastisk utveckling där vi kan upptäcka galaxen, universum och allt där bortom.

Läs också Emil Paulsrud, Ulf Bjereld och Piratpartiets forum.

Text i dialogform älskar jag. Jag fick följande mail av xor häromdagen som respons till mitt inlägg om Kopimismens diversitet:

“Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.”

Vad önskar du ersätta femårsskyddet med? Jag kommenterade på din blogg och antog att du menade att upplösa copyright helt och hållet. Det du skriver om att du inte uppskattar den exakta digitala kopieringen får mig att anta att det kanske inte alls är så, utan att du snarare vill ersätta det med något annat. Kanske vill du göra det möjligt att remixa copyrightskyddade verk, och att kopior av dessa remixes ska få spridas fritt? Det är bara du som vet.

Så, hur vill du ha det? Kan du förklara mer exakt?

Personligen vill jag också att piratpartiet avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt. Jag vill inte att det ska gå att äga information, idéer eller mönster över huvud taget faktiskt. Det går emot precis allt vad jag tror på. Jag skiter i om folk får betalt eller inte. Välstånd skapas inte genom att inhägna, begränsa eller beskära något som alltid har varit fritt, för att sedan sälja ut det i portioner.

Jag ser fram emot ditt svar.

Kram kram <3

Som svar skickade jag det här:

Vi är på precis samma sida tror jag. Jag förkastar helt tanken på “Imaginary Property” (Ett smeknamn jwalck lärde mig). Jag anser att man måste få kopiera hur mycket man vill det totala överflödet av information är önskvärd. Som en kär advokat sa, “Det är som att ligga på rygg och låta stekta sparvar flyga in i munnen på dig, oavsett om du är hungrig eller inte. Sparvarna ligger också i drivor runt dig för att du ska kunna konsumera dem när du vill utan att det kräver någon som helst uppoffring från din sida. Naturligtvis inträder en viss mättnadskänsla.”. Jag tror att ur denna mättnadskänsla kan något bättre uppstå. I denna mättnadskänsla uppstår spontana reaktioner mellan information. Musikstycken som kombineras med mangavideos. Myndigheters databaser som kombineras med kartor. Parlaments omröstningsstatistik som görs till sociogram. Samtidigt uppstår också ompubliceringar av texter med små kommentarer, musikaliska covers och lustiga felstavningar.

Dessa fenomen kan ses som kopiering, men kan snarare ses som mutationer. Vissa kallar det remixande, men remixande tycker jag ger fel klang. Men det är denna operfekta kopiering som jag värderar så högt ur både estetiskt och vetenskapligt perspektiv. Och jag tror att all form av immaterialrätt står iväg för den. Från kommersiell upphovsrätt till varumärkesrätt.

Kram från laxsill <3

Nu har kampanjen 2022 som Jimmy Callin håller i börjat. Från och med idag och varje dag fram till valet kommer en visionär text av en piratpartist att publiceras. Jag kommer att vara en av dem och min text kommer nog inom två veckor.

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

Det finns inte en sorts feminism, det finns inte en sorts liberalism, inte en sorts vegetarianism och inte en sorts anarkism. Inte heller finns det en sorts kopimism.

Jag är nog inte den enda som förvånades när jag läste att Piratbyrån förklarade debatten om fildelning död för tre år sedan. Där de bland annat yttrade att

“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst kan organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för. Däremot är vi inte längre intresserade av att förklara varför fildelning är rätt, som om det fanns ett moraliskt val mellan kopiering eller icke-kopiering.[...]Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer.” [Mina fetstilanden]

Skiljelinjen Spotify

Texten och inställningen återkommer till mig när jag läser hur Emil Paulsrud skildrar Martin Rolinskis inställning:

“Rolinski är inte ensam om att tro att “Spotify släcker debatten om fildelning”. För mig har inte Spotify något med fildelning att göra alls. Det illustreras kanske bäst av att Rolinski har, liksom många andra, hakat upp sig på att det är tillgången som räknas:

“För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla[sic!] musik som har  gjort[sic!], få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill”

Om målet med fildelning var att få maximerad tillgång hade han haft iaf hälften rätt kanske.”

Vad jag själv tycker om Spotifys politik är inte en hemlighet. Det intressanta här är att Rolinski tycker att fildelningsdebatten “dör” när folk får sitt dagliga behov av kultur levererat till sig för ett lågt pris. Problemet är att upphovsrätten är mycket mer än så. Upphovsrätten är en stark begränsning av vår kommunikation. När vi pratar refererar vi till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Då är det bara naturligt att vi när vi skapar refererar till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Faktum är att nästan allt språk är referenser. Varje gång vi talar talar vi om något. I takt med att vi får en starkare immateriell lagstiftning blir detta “något” oftare och oftare inlåst i rättigheter förbud. Och språk är inte bara tal. Språk är också delandet av upplevelser. Dessa upplevelser håller också på att låsas in. Vad Rolinski och andra Spotifyfantaster strävar efter är att vi för en liten summa pengar ska få större bolags tillåtelse att tala om vad vi vill. Ibi Botani Kopimi formulerade det såhär:

“Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma

sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur

skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.”

Men för mig är det inte bara intressant att diskutera huruvida det finns en

faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturskapande. Jag vill också diskutera om det finns en faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturkonsumerande. En av de tre kraven för musik som ställs upp i “Det postdigitala manifestet” är just “Musik samlar skaror”. Kultur kräver skaror. När ser ett bra filmklipp vill jag genast länka vidare det. När jag är ute och vandrar i skogen måste jag ofta aktivt hindra mig själv från att försöka twittra saker jag upplever. Går det att lära sig

dansa utan att se andra dansa?

Det finns alltså en tydlig skiljelinje mellan den grupp som bara kräver fri fildelning och den grupp som vill revolutionera kulturbegreppet genom att radera skillnaden mellan kopiering och skapande.

Skiljelinjen teknologi

“Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.”

Orden kommer från den framtidsencyklopediska definitionen av kopimi som kan läsas här. I Piratbyråns valborgsmanifest snuddar man lite på det:

“Oavsett om kopieringen går i neurologiska banor, via kabel eller trådlöst, eller på plastbitar, chips eller genom konstallationer av celler.”

Jag tror inte på myten om digital kopiering som den perfekta kopieringen. Jag längtar tillbaka till återberättandets tid, där sagor patchades varje gång de återberättades. Där varje person som kopierade en bok hade möjlighet att byta ut stycken och formuleringar som han ville eftersom personen tvingades skriva om boken för hand. Visst, det var inneffektivt ur produktionssynpunkt, men jag tror att vi förlorat  i kulturell utveckling något på vägen hit, till den fullständiga kopieringen. Vi måste fråga oss, hur påverkar det kulturen att varje fil som kopieras blir en perfekt återskapad exakt likadan fil.

Häri ligger det något felaktigt i vurmandet för illegal fildelning. Att sprida vidare oförändrad smörja från upphovsrättsindustrin i Hollywood gör en medskyldig till deras mördande av kulturen. Vi behöver i min mening mer fildelning som kretsar kring att kommunicera muterade kopior. Mer kommenterade böcker, mer remixad musik, mer annorlunda låt- och videosamlingar. Mindre digitalt kopierad skit.

Här menar jag att det finns en annan viktig skiljelinje. Mellan människor som anser att exakt kopiering är bra för kulturen (och att fildelning därför borde tillåtas) och människor som anser att det är den operfekta kopieringen som kulturen behöver.

Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.

I “The Cathedral and the Bazaar” förklarar Eric Raymond kraften i det decentraliserade tillvägagångssättet som öppen mjukvara konstureras. Texten är inte jättelång och väldigt intressant. Fri såklart. Läs den! Läs sedan The GNU-manifesto, där Richard Stallman förklarar hur etiskt viktigt öppen mjukvara är. Slutligen förklarar Johanna Blakley hur stark modebranschen blivit av att vara så fri från intellektuell egendom och så rik på kopiering, och hur andra branscher borde ta efter i det här TED-talket.

Nu stängs piratbyrån ner. Dels är det av personliga anledningar hos dem som skötte gruppen, men jag kan inte hjälpa att tro att det är för hur klimatet kring frågorna förändrats. Vi har lämnat den feodala medeltiden som härskade i internets uppväxttid. Under piratbyråns första år var det självklart att kopiering, återberättande, var förbjudet. Det var traditionen och det var det som sas ovanifrån. Efter ett par år med piratbyrån var det ingen som lyssnade på våra gamla påvar längre. Folk insåg det ofarliga i kopiering. Och väldigt många insåg det stora goda i det. Jag vill ära Piratbyrån genom att ge dem ett att mina favoritcitat från Cory Doctorow från en intervju till filmen Rip: A remix manifesto. Citaten kan också hittas på Open Source Cinema här. Händelsen Cory talar om hade kanske kunnat ske spontant. Men den katalysator Piratbyrån har varit har givit mig och min värld så mycket.

“This world in that which we pretend that we’re not all copyright criminals is like the victorians who pretended that they didn’t all masturbate. The official line here was ‘If you masturbate you get hair on your palms, you go blind, you go nuts’. Right, the official line today is “only bad people copy files without authorization”. And in both cases it’s not true. And I think what’s beginning to happen with copyright is the same thing that happened with masturbation. People are starting to admit to eachother “Yeah, I do it too”.

Vad händer nu? Rick Falkvinge är en av många som skrivit om hur Piratpartiet tagit vidare frågorna Piratbyrån drev på ett parlamentariskt plan. Men att störta påven är inte allt. Legalisering av kopiering är bara en av många frågor idag. Jag vet att piratbyråns arbete förs vidare i diskussioner kring kryptering, politik kring nätets öppenhet och frihet. Det är en förväntad reaktion. När lagstiftande makter inte hänger med slutar man ofta lyssna på dem.

Verksamheten har inte dött, den har bara flyttat till ett nytt kluster. Ideologin förs vidare.

Idag skriver Christopher Kullenberg om iPads långtgående censur. Han citerar direkt men översatt ur deras avtal i Frankrike med SFR:

“Man får inte fildela med en iPad, inte hellar flytta datapaket som innehåller tal (ex. Skype), och sen får man inte läsa “förbjudna newsgroups” heller. Nätneutralitet anyone?“

Man ska inte lura sig att tro att fildelningsförbudet är ett ställningstagande mot upphovsrättsintrång. Fildelningsförbudet (som troligen liknar Telias, helt utan någon definition på fildelning) är ett sätt att kontrollera hur kunderna använder sina iPads för att göra dem till App-konsumenter. Förbudet mot newsgroups är helt omotiverat från politisk synvinkel eller ur konsumentperspektiv, och det är faktiskt pinsamt.

Men värre är nästan att iPaden har en “Freedom from porn“. En frihet som komiskt nog liknar den frihet som presenteras i boken 1984. Friheten Steve Jobs talar om verkar vara en frihet att slippa möjligheten att välja att kunna komma åt pornografi. Inte är det så att iPaden kommer med ett förhandsaktiverat filter, utan möjligheten att söka upp nakenhet är absolut utesluten. Friheten från porr. Om man skippar diskussionen om faktisk porr kan man ändå ha intressanta diskussioner om gränsdragningar. Oavsett hur man gör blir gränsdragningen mellan pornografi och icke-pornografi problematiskt politisk.

Hur är det med mode? Mycket av de högre skikten i modebranschen använder sig av nakenhet. Ofta på ett reaktionärt och gränstestande vis. Ofta för att uppnå extremer i kombination av absurda och starkt färgade klädesplagg. Ofta förstärkande. Men att det handlar om mode är ingen ursäkt. Vi ska bli befriade från modenyheter på ett sätt bara kristdemokrater kan hurra för. Vi ska bli befriade från konst som testar gränser, så att vi bekvämt kan nöja oss med de appar som Apple marknadsför.

Vad värre är är de nakenbilder som är politiskt laddade. Ska vi, likt litauer, bli befriade från homosexuell propaganda? En av de få bildbloggar jag följer är sexisnottheenemy. Bloggen lägger upp bilder som presenterar sex ur ett alternativt perspektiv än vad den kommersiella porrbranschen i stort gör. Det är mycket bilder på homosexuella, gamla, skadade och transsexuella (eller cross-dressers). Det är bilder på skrattande människor, annorlunda miljöer, relationsrelaterade bilder. Andra politiska bilder och bilder som utmanar könsnormer. Konstnärliga bilder och lekfulla bilder. Bilderna varvas med texter om det politiska i sex. Det är texter om skam, pornografins politiska värde, sexuell makt, feminism, homosexualitet och mycket mer. Bloggens innehåll skulle med all säkerhet falla under Apples spärrar.

Men det är klart. Steve Jobs tar ju upp friheten för barn att slippa pornografi. Och friheten för föräldrar att veta att deras barn inte tittar på porr. Och det kanske är bäst om våra barn är fria från den konst och politik som finns i dagens samhälle. Det kanske är bäst om de är fria från gränstestande bilder och videos. Det är nog också bäst att vi befriar våra barn från vittnesmål om människor som älskar varandra på andra sätt än de sätt staten vill. Helst ska de få friheten att inte veta att människor har sex. Vet de det, då kan man inte fostra dem till att skambelägga sin och andras sexualitet. Och det är ju slaveri.