I mitt förra inlägg hänvisade jag till min dröm om kulturmarknaden som en äkta basarmarknad, jag länkade även till en video som förklarade begreppen basar- och katedralmarknad. För att förstå inlägget ska du se videon eller känna begreppen katedral- och basarmarknad. Nu tänker jag tala om var Spotify får plats i allt det här.

Om Spotify och piratideologin

Tack vare Spotify har piratideologin kring kultur missförståtts (Nota bene, många piratpartister har inte förstått piratideologin fullt ut heller). Gratis var aldrig vår dröm. Och den gratis katedralsmarknad Spotify erbjuder är i mina ögon inget mer än en Panem et circenses-lösning. Vad Spotify ger oss är ett utvalt musikutbud, kontrollerat av producenterna själva, på producenternas villkor, censurerat och begränsat. Men eftersom det är gratis luras många konsumenter att tro att det är fritt. Gratis är inte fritt. Och eftersom det fortfarande är samma producenter som innan som, utan någon större konkurrens, kontrollerar vårt utbud är det en lika illa katedralmarknad som innan, om inte värre. Nu behöver vi ju inte ens välja inom katedralutbudet, nu kan vi svälja allt katedralcheferna vill ge oss. För det är gratis.

Den problematiken har Rasmus Fleischer tagit upp.

Om spotify och fritt

Vill man förklara den största problematiken med Spotify kan man använda Fredrik Edins jämförelse i med Spotifysamhället (I och II). Fredrik Edin jämför med torg och gallerior. Gallerior är varma, sköna, ordnade, och ger illusionen av att vara fria. För att de är…gratis. Här drar Fredrik Edin parallellen:

”En galleria är också ”gratis” på samma sätt som spotify är gratis. Är du bara beredd att bli trakasserad av försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Om du är potentiell konsument alltså. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man – just det – måste köpa något”

Och det är skillnad mellan gallerior och torg, som han jämför galleriorna med. Gallerior har bekvämligheter, men till frihetens pris. Plötsligt låter du marknadskrafter sätta lagar för dig, trots att du inte ens betalar. Bara de marknadsaktörer som gillas av (läs: redan har mycket pengar) den huvudsakliga aktören (galleriaägaren) kan ta sig in i gallerian. Och om informationsspridning ska ske, ska den ske på de villkor den huvudsakliga aktören kräver. Det som brukade vara ett offentligt rum förvandlas till ett rum där en aktör har makten över folks friheter.

Om Spotifieringen

Detta leder också till att det som en gång uppfattades som en frihet är nu en krav på motprestation. Precis som sittplatsen på caféet kräver att du handlar, bör du betala för Spotify. Och tro inte att du betalar för något du vill ha. Nej, du tvingas betala för att slippa det du inte vill ha, reklam i det här fallet. Det är poängen med hela Spotifieringen: ”Att ta något som är gratis, hugga av det svansen, och belägga det med en avgift.” Du tror att du betalar en tjänst, men du betalar för att slippa bli utsatt.

Om underhållningsspyan

”Vi kan alltid sluta använda Spotify”. Men kan vi verkligen det? Kan vi vänja oss av vid det strömmande av musik vi får av Spotify? Kan vi vänja oss av vid underhållning som aldrig tar slut? Rasmus Fleischer använder Freud. Jag är personligen inget fan av Freud, men beskrivningen stämmer:

”Sigmund Freud menar att det diande spädbarnet i den orala fasen, som ännu inte utvecklat något ego, följer logiken “jag är vad jag ges”. Neurotikern som lider av oral regression kan inte släppa skräcken för att hans streaming ska avbrytas.”

Lisa Magnusson jämför med destruktiva förhållanden. Det är inte bra, det är inte kärleksfullt, men kan vill inte släppa det man annars kan sakna. Man vill behålla:

”Mm, och se där kommer Spotify och uppmanar dig att luta dig tillbaka i soffan och gapa duktigt för deras underhållning som aldrig tar slut, aldrig igen kommer du att behöva lämnas ensam med dina egna tankar en endaste sekund, älskling.”

Lisa Magnusson tar också upp hur Spotify inte handlar om kärleken till musiken, eller att utvecklas kulturellt för den delen. Spotify handlar istället om att få lite ljud som bakgrundsmusik. Lite som bilradio. Är det bilradio vi vill ha som soundtrack till livet?

Och vad händer sedan med den kultur som inte är en del av Spotifyflödet? Specialistdelen där den egentliga kulturella utvecklingen sker, vad händer med dem? Vad händer med alla de band man inte kan nå via Spotify?

Om alternativet

Därför måste vi söka alternativa lösningar. Den enda hållbara lösningen för en fri kultur verkar vara basarmodellen. Den kommer kräva mycket av aktörerna i kulturmarknaden, men med det engagemang det finns i både producering och konsumering redan idag tvivlar jag inte på att lösningen fungerar. Det kommer ske på en mer ideel basis, och det kommer krävas fler postdigitala lösningar med en fri digital grund. Och vi kommer få räkna bort många av de privilegier som kulturen idag åtnjuter (om inte kreatörer söker sig till mecenater), men det hade givit en mycket bättre marknad. Därför välkomnar jag piratkopiering.

Läs även:

Christopher Kullenberg om Spotify och Telia, nätneutralitet och antimarknader.

Jag vill uppmuntra alla läsare att göra en sak, oavsett om ni är piratpartister eller kristdemokrater, anarkonihilister eller moderater, centerpartister eller sverigedemokrater. Jag vill uppmuntra er att ställa er två frågor. Och gå nu inte efter magkänslan. Försök istället att faktiskt formulera svaren på frågorna.

“Vad är värdet i immateriella rättigheter?”

“Vad vill jag ha ut av upphovsrätten?”

Alla lagar, särskilt de kontroversiella, kräver att man då och då stannar upp och ser på konsekvenserna av lagen. De positiva och de negativa. Man måste göra det med immateriella rättigheter, precis som med sexköpslagen och fortkörningslagen. Alla lagar. Vissa går fortare att ta fram ett svar till (ex. delen i brottsbalken som behandlar mord), andra kan diskuteras om och om igen, som sexköpslagen.

Och lagar kring immateriella rättigheter. Vad är värdet i immateriella rättigheter? Vad vill vi uppnå med att ha en lag som garanterar de rättigheter och skyldigheter som immateriella rättigheter innebär?

Immaterialrätten som naturlag

Många hänvisar till immaterialrätten som naturlag, en grundläggande princip som en del av äganderätten. Man har lagt ner ett arbete på att producera något, och därmed har man också rätt att bestämma och förfoga över samma ‘något’ som man producerat. Är det så simpelt? Är immaterialrätten en del av äganderätten? Immaterialrätten handlar i grund och botten inte om ägande och bestämmande över sitt ‘något’, utan om att begränsa andra människors rätt att kopiera det här ‘något’. Ett kopieringsskydd.

Och det komplexa här blir, är inte kopieringsskyddet självt en inskränkning i äganderätten? Om jag äger ett verktyg (en hammare, en tryckpress, en linjal, en dator), ska inte jag få bestämma hur den används så länge som det inte skadar andra eller inskränker andras friheter? Ska jag hindras från att använda mitt verktyg som jag äger för att du har vetat ett likadant sätt att använda det på längre än mig? Jag anser att rätten att bestämma hur man använder sin egendom är starkt kopplat till äganderätten.

Men det finns en enkel väg ut. Att som jag hävda att alla typer av äganderätt är rättigheter vi sjäva konstruerat för att få ett bättre samhälle. Då blir det plötsligt vi som sätter reglerna och vi som måste förändra dem efter hand som samhället förändras. Men det kräver en helt annan analysmetod. Vi måste analysera utefter konsekvenserna, skadan och nyttan. Vi måste se på immaterialrätten på ett utilitaristiskt synsätt.

Immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv

Att analysera immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv är faktiskt inte särskilt mycket lättare. Först och främst måste vi bestämma oss för vilka konsekvenser det är vi faktiskt söker. Vet vi själva vilka konsekvenser som är gynnsamma för samhället? Jag kommer främst analysera upphovsrätten utifrån flera tänkbara modeller, dessutom på ett väldigt subjektivt sätt.

Dagens modell: En stark upphovsrätt. I dagens modell har vi en lång skyddstid för både verken i fråga och alla verk som liknar eller har ett tydligt ursprung i verken i fråga. Däremot finns undantag. Upphovsrättsskyddat material kan nyttjas gratis via t.ex. bibliotek och radio och får sparas i arkiv. Undantagen i lagstiftningen är relativt många.

De effekter jag kan se av den långa skyddstiden är att det är säkrare för en kreatör på marknaden att få betalt. Det är ett system som sätter mycket fokus på inspelad media, och därmed kommer intresset av att spara sina skapelser digitalt för att sedan sälja dem. Det första problemet är att konsten begränsas. Att bygga ett verk på ett annat är också att producera konst. Remixande av musik förblir en icke erkänd verksamhet, och alla liknande verksamheter.

Dessutom är att det är väldigt mycket svårare att bli lanserad på marknaden, därmed kommer musikutbudet att smalna av. Det kan ses som positivt av vissa. Urvalet kommer att bli enklare och det man kan välja mellan kommer antagligen hålla en relativt hög kvalité om man frågar medelsvenssons. Uttryckt i biologiska termer kommer ett sådant system skapa kulturella generalister. Nota bene, inga ekosystem har plats med många generalister.

Stärkning av upphovsrätten: Vi kan tänka oss att man avskaffar de undantagen som finns idag, iallafall de flesta av dem. Som exempel kan vi tänka oss att man tar bort rätten till arkivering, rätten för bibliotek att låta ut exemplar och att radio och TV inte får spela media. För att se konsekvenserna av det kan vi se hur det var tidigare, innan biblioteksväsendet. Folk ägde oftast bara fyra böcker, bibeln, katekesen, psalmboken och bondepraktikan. Läsandet var ingen naturligt stor del av livet, så man köpte inte fler böcker. Vad gratiskonsumering gör är att lyfta ett intresse för kultur. Utan undantagen är knappt exemplarförsäljning heller möjlig, för efterfrågan kommer brista så fruktansvärt. Den kultur som konsumeras kommer antagligen vara lokalt baserad. Att få ett namn eller rykte kommer nämligen bli svårt.

Piratpartiets upphovsrättsliga modell: En liberalisering av upphovsrätten. Förkortningen i den ekonomiska skyddstiden till fem år kommer innebära att bearbetningar av verket kan leta sig ut på markanden inom samma generation. Att man strykt ekonomisk upphovsrätt i icke-komersiella sammanhang gör att många bearbetningar av verken kommer leta sig ut direkt. Att man strykt icke-kommersiell fildening gör dessutom att spridning av kultur i konsumtionssyfte kommer öka explosionsartat. Eftersom kulturintresset får en sådan boost kommer antagligen både kulturkonsumtionen och kulturproduktionen öka. Vi kommer att få en mycket bredare kultur, mestadels bestående av specialister (för att använda biologiska termer igen). Det stora problemet med den här modellen, som vi redan ser idag, är inte ”Hur ska artisterna få betalt när konsumenterna inte behöver betala?” utan ”Hur ska en så otroligt stor kultursektor kunna få betalt”.

Att det som artist skulle vara omöjligt att få betalt i en sådan här situation är orimligt att påstå. Men den enorma efterfrågan som kulturspridningen ger kommer den osynliga handen definitivt att lösa den problematiken. Men när vi får ett så enormt kulturskapande, kommer vi ha råd att heltidsförsörja kreatörer?

Och: Urvalet bland kultur kommer bli gigantiskt. Hur hittar man rätt? När dessutom nästan alla kreatörer är specialister.

Min upphovsrättsliga modell: Avskaffa upphovsrättslagstiftningen succesivt. Jag ser upphovsrätten som kontraproduktiv. Den vision jag ser för kulturmarknaden är en marknad där så många kreatörer som möjligt med så bred kultur som möjligt med fria tyglar och med fria konkurrensregler på ett darwinistiskt sätt kan bidra till att skapa den bästa möjliga kulturella miljön, full av både specialister och generalister. Den ekonomiska upphovsrätten är ett väldigt starkt hinder för en sådan marknade. Och den ekonomiska upphovsrätten är ett starkt hinder för den fria konsten. Ja, vi hade haft en större ekonomisk exploatering av kreatörer, men jag ser inte att det är en självklarhet för kreatörerna att få betalt.

Vad händer då med den moraliska upphovsrätten? Bör den avskaffas? Jag ser inte att den moraliska upphovsrätten är en upphovsrätt. Den är snarare att jämföra med de etiska regler som Rasmus Fleischer talar om.

Och jag ser hellre att det som idag är moralisk upphovsrätt imorgon är etiska regler på marknaden. Då får vi en friare konst, där majoriteten av konsten är reglerad av normer snarare än lagar.

Vad jag strävar efter är en basarmarknad för kulturen. En bra basarmarknad är bara möjlig när kommunikationsmöjligheterna är väldigt stora. Kanske var det därför den kulturella basarrevolutionen började på internet. Napster och Kazaa byggde den nödvändiga grunden till den, nu sköts den i allt från mindre kluster på internet till The Pirate Bay.

Så, kulturälskare, vilken modell vill du ha?

I nästa inlägg kommer jag ställa basaren och katedralen mot varandra, samtidigt som jag jämför gratis med fritt. Allt i ett konkretiserat högst aktuellt exempel.