För de första är de bara stödanteckningar. Jag tog inte upp allt från dem, och jag tog upp mängder av saker som inte står i anteckningarna. För det andra är det här en utbildning för nya medlemmar. Det är inga djupgående analyser, inga problematiseringar, inga filosofiska resonemang. Nivån är låg. För det tredje var det tänkt att vara en relativt opartisk föreläsning. Jag håller gärna tretimmars föreläsningar om vår politik utifrån en marxistisk tanketradition, eller om vår politik utifrån klassperspektiv. Men den här föreläsningen bör inte alls läsas så. Det är inget brandtal för en socialistisk immaterialrättskritisk politik. Det är en utbildning om Piratpartiet som mittenparti. Självklart har jag varit selektiv.

Enjoy! Copy! Comment!

Wahlprogramm

Jag kan börja med att erkänna att det här är en konsekvens av en något tilltagen teknikromantik och en fascination för Star Trek. Men det är inte bakgrunden, utan förslaget som räknas. Förslaget är att Piratpartiet ska driva en progressiv rymdpolitik, den mest progressiva rymdpolitiker av alla svenska partier. Vi ska driva en rymdpolitik som har kunskapsinhämtning och kommunikationssamordning som kortsiktigt mål och migration som långsiktigt mål. De går hand i hand, och det kommer jag att ta upp. Vi ska också driva en rymdpolitik som många har tillgång till.

Rymdpolitik som prioritetsområde

Rymdpolitik kanske verkar som en avlägsen och futuristisk idé. Det är den delvis, men för det första finns det många områden där rymdpolitiken tjänar oss redan idag. Rymden och dess infrastruktur är enormt viktig i forskning och utveckling kring bland annat ekologi, grön teknik, kommunikationsinfrastruktur (särskilt internet), meteorologi, geografi och många andra områden. Vi kan inte försumma det viktiga arbetet som ger oss mer och mer kunskap och teknik.

För det andra är framtiden inte långt bort. Min bild av Piratpartiet är att vi inte är rädda för att ta oss dit snabbare. Att en idé är futuristisk innebär inte att den är omöjlig att gen0mföra. Det innebär bara att vi har en vision att hålla fast vid i arbetet dit. När Kennedy 1961 sa att människan skulle sätta sin fot på månen innan decenniets slut var det få som trodde att det var möjligt. Resten vet ni själva.

Jag tror att nästa mål är att ha en hållbar, självförsörjande bosättningskoloni på månen. Det kommer inte att ske imorgon. Det kommer inte att ske nästa år. Vi vet inte om vi kan göra det inom decenniet, men vi vet en sak: om rymdpolitiken fortsätter att vara en såhär oprioriterad fråga kanske vi aldrig lyckas med det.

Rymdpolitik är inte något vi kan dela upp och syssla lite med här och lite där. Det är ett stort projekt, och för att effektivisera det bör rymdprojektet anordnas centralt. Tills vi har fått till stånd ett internationellt rymdprojekt som involverar hela världen på lika villkor verkar EU vara den bästa plattformen för att driva rymdprojekt idag.

 * Piratpartiet driver ett radikalt ökande av budgeten för EU:s rymdpolitik med målet att öka den offentligt finansierade aktiviteten i rymden.

Kommunikationen, forskningen, rymden – en treenighet

Rymdteknikens applikationer är tätt sammankopplade med våra visioner. Satelliter är idag bland spetsteknologin i nätverksutbyggandet, och kanske på kort sikt nödvändiga för att säkra visionen om att uppkopplingen till internet ska garantera så många som möjligt, på så många platser som möjligt, och i så höga hastigheter som möjligt. Om välfärden börjar vid en gigabit behöver vi inte bara öka vårt användande av satelliter, vi behöver dessutom fortsätta utveckla satelliterna för att få snabbare hastigheter. Och internet är bara en av de många kommunikationsinfrastrukturer internet kan hjälpa oss att bygga.

Som jag redan varit inne på används rymdteknik redan i väldigt många områden av forskning och utveckling. Vi kan inte bara studera jorden från dess yta, vi måste också kunna göra det från en viss distans. Mer kunskap hjälper oss att diagnostisera och mitigera de problem som jorden drabbats av på grund av vår påverkan. En ökad satsning på rymden är en naturlig del av den kunskapslinje vi vill ha i politiken. Med mer forskning och mer kunskap, kan vi fatta bättre beslut.

Mer forskning krävs också för att vi ska kunna ta oss an rymdens utmaningar. För att kunna kolonisera rymden måste vi förstå och känna rymden. Då krävs att vi forskar mer på hur rymden och dess sfärer fungerar. Hur ska vi kunna färdas snabbt mellan planeter och stjärnor? Hur ska vi kunna kommunicera i realtid i en hastighet så långsam som ljusets? Hur ska vi kunna upprätta hållbara och självförsörjande kolonier?

Vad vi inte heller ska underskatta är den enormt drivande kraft rymden utgör. Utveckling av teknik uppstår inte i ett vakuum, utan är oftast behovsbaserat. Mycket av uppfinnandet under 1900-talet har krig som bakgrund. Det rimmar dåligt med en pacifistisk hållning, och skapar en osund teknikutveckling där vapen och övervakningssystem får ta en stor plats. Med behovet av nya rymdfärder och kolonisering får vi en ny ledstjärna att utveckla efter. Uppfinningarna som förbättrar rymdskeppen, kolonierna, rymdstationerna, satelliterna och astronauternas utrustning kan säkert – många av dem – tweakas för att förbättra även vår vardag.

* Piratpartiet ska arbeta för att det blir lättare och billigare att använda rymden i sin forskning.

* Piratpartiet ska arbeta för att EU ska ha ett helomfattande forskningsprogram som syftar till att forska mer på rymden, långdistanstransporter i rymden och bosättning i rymden.

* Piratpartiet ska arbeta för att EU ska utveckla en lösning för att kommunicera snabbt och effektivt även på avstånd där ljusets långsamma hastighet utgör ett problem.

Ett öppet arbete för en rymd för alla

Rymden är allas. Den kan inte ägas. Min förhoppning är att rymdforskningen ska sträva efter samma egenskap. Rymdforskningens process och resultat ska redovisas så öppet som möjligt. Jag hoppas också att man kan involvera medborgare och studenter inom områdena som rymdforskningen innebär genom ett intensivt informationsarbete. Jag hoppas att rymden och rymdforskningen kan diskuteras från grundskolan och uppåt, för att inspirera varenda ny generation av individer, som sedan kan utbildas och bidra.

Samma egenskap hoppas jag ska gälla den infrastruktur som utvecklas inom ramen för EUs olika rymdprojekt, och andra rymdprojekt Sverige är involverade i. Gör det enkelt för medborgare, skolor, högskolor och företag att ta del av datan som satelliterna genererar. Gör det lätt att ansöka om att få använda satelliterna själva. Låt förfogandet präglas av en experimentvilja och nybyggaranda.

Gör också migrationen till koloniseringen till en öppen process. När vi tar oss ut i rymden på allvar ska man ha möjlighet att åka med, oavsett om man är rik eller fattig, av europeisk börd eller av asiatisk börd. Vi är alla rymdmedborgare, och det viktiga är engagemanget för rymden.

 * Piratpartiet arbetar för att rymdforskningen och andra rymdprojekt redovisas så bra och offentligt som möjligt.

 * Piratpartiet arbetar för att man i offentliggörandet involverar utomstående i hög grad.

 * Piratpartiet arbetar för att rymdbosättningsfrågor i framtiden blir en möjlighet för alla. 

(EDIT) Varifrån ska man då ta pengarna? Jordbrukssubventionerna är redan otroligt kritiserade. Matpolitiken skulle – enligt många – klara sig bättre utan den, och den har en stor del av skulden för den monokultur och det ickehållbara odlandet som dominerar västvärlden. Fiskesubventionerna är helt och hållet oförståbara mot bakgrund av den utfiskning som dominerar våra hav. Minska jordbrukssubventionerna, och satsa istället på rymdprojekten. Det skulle leda till en bättre matpolitik, ett mer demokratiskt EU och – framför allt – en bättre rymdsatsning.

Ovanstående är alltså ett första utkast för en diskussion om Piratpartiets rymdpolitik. Det är knappast färdigt, men innehåller mycket bra åsikter. Självklart är hela förslaget kopimi. Jag hoppas att många kopierar det och använder det. Tack Fredrik Strandin och Simon Rosenqvist för feedback.

Nu har det gått ett och ett halvt år sedan skämtet om att det luktar oknullad kuk skakade Piratpartiet. Kan vi prata om det nu? Kan vi prata om att de priviligierade, vita män som är medlemmar i partiet av priviligierade vita män kanske kan dra lärdomar av händelsen? Att det kanske kan utöka förståelsen för hur skämten fungerade.

“Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.”

Den känslan. Kom ihåg den känslan och tänk på den känslan. Tänk på rummen där känslan uppstår. Tänk på associationerna till sammanhangen ni får av den känslan.

Den känslan, när jobbansökning efter jobbansökning avslås på grund av ens kön, och man sedan får höra mansdominerade sällskap dra lättsamma skäm om hur kvinnor är. Den känslan, när man kommer från ett land där västländer fortfarande förtrycker svarta för att komma till ett land där sverigedemokrater sitter i det nationella parlamentet – för att få höra att man är löjlig som tar illa upp av skämt om slavdrivare som dras av priviligierade vita människor.

Den känslan, man som nykterist deltar i en sittning efter sittning arrangerad av kåren där man sjunger om hur dåliga och dumma nykterister är. Hur alla sjunger med i sångerna. Den känslan, när mötesordföranden på ett möte eller open i en chattkanal påpekar hur “alla djur är gjorda av kött” eller berättar hur han minsann inte faller offer för sin sympati med husdjur.

Kom ihåg känslan av att vara utanför, av att känna sig oinbjuden, ovälkommen, känslan av att vara mindre värd än andra, för att man är en nörd och en loser.

Fråga er sedan varför Piratpartiet är ett parti av vita, priviligierade män. Fråga er varför mer än fyra av fem Piratpartister är män.

Men det är ju en fråga om yttrandefrihet!

Det har du rätt att tycka, men det finns saker som också är viktiga. Kommer en rörelse av vita, priviligierade män verkligen att kunna bli en massrörelse? Jag personligen avskyr den sidan hos Piratpartiet och den har fått mig att tvivla på mitt medlemskap många gånger. Och jag är ändå en vit man. Fattig, men utbildad. Jag kommer att välja en rörelse med ett tryggt och välkomnande internt klimat före en grupp som propagerar rätten att skämta som man vill närsomhelst.

Piratpartiet har sitt årsmöte, och där skapas inte incitament. Gamla problem som givits ad hoc-lösningar jagar oss. I tre årsmöten har vi aktivt diskuterat jävsproblematiken i styrelsen utan att ha gjort något. Personen som arvoderar två styrelseledamöter valdes om för ett år sedan, och nu ska de han arvoderar väljas om. Ja, en tredje person som är direkt anställd av Christian Engström ställer upp i valet. Det är såklart oerhört tråkigt att ett parti som klagar så mycket över jävsproblematik i domstolar domineras av en sådan stor jävsproblematik själv. Hela problemet tas med en stor måtta trötthet av många av de aktiva. Personerna har för stor makt (i egenskap av otroligt vällästa bloggare) för att man ska kunna göra något. Sådant skapar inte incitament. Läs mer om det hos Jan Lindgren, Queriem och Sammy Nordström.

Nej, jag vill tala mer om det här med maktlöshet och incitament. Valberedningen vid årsmötet som valde om Christian Engström föreslog självklart inte Christian Engström till styrelsen. Regel nummer #001 för en valberedning är ju att inte föreslå människor med klart uppenbar jävsproblematik. Jan Lindgren som satt i valberedningen det året berättar om vad som hände då:

Ungefär två veckor efter det att valberedningen postade sitt förslag för den nya styrelsen så hände nästa stora sak. Christian valde att dra in ett lån på 500 000 kronor till partiet. Förutom att flertalet budgetar påverkades negativt så innebar det även att två personer, som partiet precis hade anställt, blev av med jobbet. Den ena personen var jag och den andra personen är bror till en annan medlem i dåvarande valberedning. Av sex personer i valberedningen påverkades alltså två stycken av Christians beslut att dra tillbaka lånet.

Därefter blev Christian Engström omvald. Så lätt är det att köpa sig en plats i Piratpartiets styrelse. Självklart sitter han i Piratpartiets ledning också. För mig blev det en påminnelse om vad maktlös jag känner mig i partiets interna organisation. Under detta årsmötet försvarades också Christians metoder på följande sätt:

Om jag förstått saken rätt är PP:s ekonomi beroende av en lån som finansieras av Christian Engström och att Christian inte minst av den anledningen vill ha en plats i styrelsen, vilket är brukligt i näringslivet. Vilka förpliktelser som är förenade med lånet borde klaras ut i låneavtalet och inte förpesta denna årligen återkommande diskussion.

Men det här är inte näringslivet. Det här är en ideell förening med tusentals oavlönade medlemmar. Hundratals oavlönade aktiva medlemmar sliter ofta och hårt på sin fritid för att de tror på någonting. I näringslivet sliter folk för lönekuvert, betalning. Det är troligen inte svårt för en säsongsarbetare att acceptera att denne aldrig kommer att ha något inflytande över vilka som styr företaget, än mindre vara en av dem som styr det.

Men för oss som arbetar gratis är det enormt frustrerande att se toppskiktet av partiet förvandlas till en avlägsen aristokrati, där de rika och dess vänner har förtur. Det är den ultimata maktlösheten. Att vara både obetald, ohörd och helt utan inflytande.

Vill ni skapa ett levande parti, där medlemmarna tar initiativ, utför projekt och driver sina idéer? Involvera dem då. Vidga inte klyftan mellan de härskande och de härskade i partiet, minska den. Ett bra första steg är att separera banden mellan pengar och förtroende i partiet. Det första steget dit är att lösa jävsproblematiken genom att ha en styrelse utan Rick Falkvinge, Anna Troberg och Henrik Alexandersson. Alla tre är betalda av Christian Engström.

Dessa motioner är praktexemplar på hur man dödar en politik. Jag har talat mig varmt och även bloggat om hur Piratpartiet måste bilda sig en teori. Det blir bara svårare av att vi slutar ha idémässiga åsikter, och går över till att bara driva smärre ändringar i dagens lagstiftning. Går motionerna igenom vill information inte längre vara fri – vi vill bara se till att minska ägandet av den.

PS. Ligger lite motioner som bygger politik också, så jag är inte bara bitter (1 2 3)

Jag har presenterat mig själv och min kandidatur på min blogg.
Det här inlägget kommer att handla om mina målsättningar och förhoppningar för partiet inför framtiden.

Målsättningar för framtiden
Styrelsen vs. den nya partiledningenMitt förtroende för den nya partiledningen under Anna Troberg är mycket starkt. Jag tycker att hon har gjort ett bra jobb med att sätta samman partiledningen, och med att ta fram nya måldokument och verksamhetsplaner. Jag noterar dock att delar av hennes arbete med detta egentligen går in på styrelsens ”domäner”. Det skulle vara orättvist mot vår nye partiledare och mot partiet om styrelsen förhöll sig passiv i viktiga strategiska frågor. Styrelsens löpande arbete med strategiska frågeställningar bör omedelbart ta vid.

En tid av politisk realism för partiet
Piratpartiet är mycket ivrigt att vinna politiskt inflytande. Tyvärr har vi inte alltid varit så realistiska när det gäller våra möjligheter att nå sådant inflytande.
Rätt medicin för ökat väljarstöd är inte ”mer av samma”. Det var det vi testade i det senaste riksdagsvalet och det fungerade inte. Istället behövs en kontinuerlig omprövning av vårt sätt att arbeta och kommunicera, vilket är en linje som jag upplever att den nya partiledningen är inne på. Vi kan behöva testa nya, rentav traditionella, modeller för partiarbete.

Ögonlappsestetik eller trovärdighet -
att välja rätt beroende på sammanhang
Vi behöver satsa på trovärdighet, både internt inför våra medlemmar och externt inför våra potentiella väljare. (Läs gärna mer om behovet av en balanserad politik, i mitt gästblogginlägg hos Gonte i tisdags.)

Efter de två senaste riksdagsvalen – särskilt efter det senaste – kommer det inte att vara trovärdigt att möta valåret 2014 med målsättningen att nå 4 % av väljarnas röster, om opinionsmätningarna ligger kvar på nuvarande nivå.

Sverigedemokraterna (inga jämförelser i övrigt) har under lång tid arbetat med att bygga upp politiskt förtroendekapital hos sina väljare. Det är värt att notera att de inför valet 2006 hade som uttalad målsättning att nå minst 2,5 % av rösterna. Det var en realistisk målsättning för partiet, som det även lyckades nå. Partistödet på den högre nivån hjälpte partiet att utveckla sin förmåga att framstå som ett reellt 4 %-alternativ inför valet 2010.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag anser att partistyrelsen – som realistisk målsättning – bör uppdra åt partiledningen att nå minst 2 % av väljarstödet i riksdagsvalet 2014, dvs. en ambitiös ökning av väljarstödet med tre gånger jämfört med stödet i de senaste riksdagsvalen.

Det är avsevärt bättre med realistiska målsättningar, som medlemmarna tror på, än målsättningar som bygger på önsketänkande. En långsiktig strategi för att successivt vinna väljarnas förtroende är bättre än en orealistisk strategi som bygger på ”vertikaliteter”.

En första målsättning för partiledaren bör vara att uppnå ett stöd för partiet som innebär att det särredovisas i opinionsundersökningar. En vanlig regel hos opinionsundersökningsinstituten är att ett parti måste ha ett väljarstöd på minst 1,5 % vid tre på varandra följande mätningar, för att särredovisas. En ambitiös målsättning för partiledaren är att nå detta senast i december 2013.

Partiets ekonomi
Vår förmåga som parti hänger nära samman med våra ekonomiska förutsättningar. Det är en krass verklighet, även om ideella insatser har mycket stor vikt. Därför önskar jag uppdra målsättningen åt partiledaren att öka summan av donationerna till partiet med 10 % per år.

Deltagande på medlemsmötena
Eftersom medlemsmötena är partiets högsta beslutande organ finns det stort behov av att höja mötesdeltagandet. Besluten som fattas bör ha en hög grad av demokratisk legitimitet, vilket kräver högt mötesdeltagande. Jag vill att styrelsen i samarbete med partiledningen enas om ett mål för höjt mötesdeltagande.

Jag är även intresserad av att lyfta frågan om att (eventuellt) experimentera med ”piratombud”. Detta kräver ingen stadgeändring, eftersom det kan utformas så att det bygger på (den redan existerande) rätten att ge skriftlig fullmakt åt en representant som man litar på – som får sätta sig in i de aktuella frågorna och rösta å ens räkning. Kanske skulle det kunna bidra till ökad legitimitet för de beslut som fattas vid medlemsmötena och till bättre ordning vid medlemsmötena?

Stort fokus måste läggas på att förenkla medlemsmötena och göra dem mer lättöverskådliga. Man ska inte behöva vara hyperinsatt i partiet och i forumet för att kunna följa medlemsmötena.
Styrelsens strategiska arbeteJag anser att strategiska frågor i Piratpartiets styrelse i framtiden bör drivas mer i projektform än idag. Projekt med tydligt definierade, tidsbundna och utvärderingsbara mål leder ofta till bättre resultat än ett allmänt ”fortlöpande strategiskt arbete”.

Att slå fast de viktigaste strategiska målsättningarna fram till 2014 och arbeta för att nå dem, kommer att vara en spännande utmaning för styrelsen. Arbetet har redan påbörjats.
Avslutningsvis vill jag faktiskt lägga lite sordin på förväntningarna på den nya styrelsen. Jag är starkt medveten om att det inte går att uträtta några mirakel. Styrelsemedlemmarnas förutsättningar grumlas av det faktum att arbetet är ideellt och måste ske vid sidan av ordinarie arbeten, familj etc. Men jag hoppas att jag i denna serie av gästblogginlägg lyckats staka ut den riktning som jag vill arbeta för, så målmedvetet som möjligt, i uppdraget som styrelseledamot.

Detta är det sista av fem gästblogginlägg som publicerats som en del av min kandidatur till Piratpartiets styrelse. Jag kommer imorgon på min egen blogg – infallsvinkel – att publicera ett inlägg som sammanfattar denna kampanj.
Signerat,
Ring mig gärna om du har några frågor: 072-325 56 78.
Du kan också e-posta på torbjorn.wester@piratpartiet.se eller diskutera här på bloggen eller i min kandidaturtråd på forumet.

Quietism is the attitude of people who say: “Others can do what I cannot do.” The doctrine that I am presenting to you is precisely the opposite of quietism, since it declares that reality exists only in action. It ventures even further than that, since it adds: “Man is nothing other than his own project. He exists only to the extent that he realizes himself, therefore he is nothing more that the sum of his actions, nothing more than his life.”

Gustav Nipe är handling (=action). Redan innan han blev vald sysslade han mycket mer precis vad jag förväntade mig att han skulle göra i sin roll som förbundsordförande. Han reste runt flitigt och diskuterade med och engagerade medlemmar runt om i landet, i alla distrikt. Han har gjort saker, gjort saker och gjort saker.

Och reality exists only in action gäller inte bara människor. Det gäller föreningar och förbund också. Jag längtar till att se den handling som Gustav Nipe kommer att skapa och uppmuntra till i förbundet.

Sannerligen, han är en doer. Grattis på valet.

Anwar Hossein, felaktigt dömd till döden av sin regim, snart dömd till samma död av Sverige.

Ikväll är det kongress, men om någon timme ska jag åka till en domstol i Stockholm för att lyssna på Anwar Hosseins hearing inför hans asylprövning. Jag har skrivit om Anwar Hossein tidigare, när Piratstudenterna skickade ut ett pressmeddelande om honom, likaså har tidningen Ergo.

För att sammanfatta historien, Anwar Hossein kommer från Bangladesh där regimen regelbundet och i stor utsträckning mördar regimkritiker. De anklagas för ett brott de inte begått för att sedan oftast dödas på väg till häktet. Situationen i Bangladesh bekräftas och bekalgas av bland annat Human Rights Watch och Reporters Without Borders. Anwar Hossein synliggjorde systematiskt dessa mord på sin medborgarjournalistiska internetsida, och fick därför regimen mot sig. Han flydde till Sverige och fortsatte arbetet här samtidigt som han läste (bland annat) journalistik på svenska universitet. Nu är hans utbildning slutförd, och Migrationsverket vill skicka hem honom, trots att han har väldigt trovärdiga hot om förföljelse från sitt hemlands regim. Eftersom han har ett pass menar svenska migrationsmyndigheter att han erkänns som medborgare i Bangladesh och därför kan garanteras rättigheter av sitt hemland. Alltså, samma rättssystem som förföljer honom ska skydda honom mot… sig själva?

Anwar Hosseins hela liv ligger i svenska migrationsdomstolars händer, och de kommer troligen att spela bort det. Men Anwar Hossein är bara en. Därför ber jag inte bara om skydd för Anwar Hossein, utan för alla som behöver det. Integritet och rättssäkerhet är ingen särskilt viktig fråga för oss som har det, men för de som söker asyl i Sverige är det. Vi avslår asylansökan efter asylansökan på grund av närmast påhittade anledningar. På grund av att man äger ett pass och därmed “erkänns som medborgare med rättigheter” avslår migrationssystemet ansökan efter ansökan från människor från totalitära regimer. Eller så skickas man tillbaka till det gränsland hos EU som man kom in igenom och hänvisas till deras oftast helt hopplösa regler.

Även om jag tror att det bästa sättet att få till en rättssäker asylprocess som värnar om integritet och mänskliga rättigheter är att helt öppna gränserna för de som söker asyl, vill jag börja med att kräva en rättvis asylansökan. Vänd bevisbördan i processen. Kräv motbevis mot förföljelse för avslag istället för att kräva hårda bevis för att förföljelsen existerar för att döma till den asylsökandes fördel. Jag tänker se till att Ung Pirat i framtiden tar upp och driver den här frågan.

Och framför allt, Anwar Hossein är förföljd och hotad till döden för att han rapporterad om sin starkt odemokratiska regim. Skicka honom inte till döden. Skydda honom från den i Sverige istället.

“Liksom filosofin i proletariatet finner sitt materiella vapen, så finner proletariatet i filosofin sitt andliga vapen.” (Karl Marx i “Till kritiken av den Hegelska rättsfilosofin. Ett citat som inte nödvändigtvis behöver handla om klasskampen, utan kan appliceras på många politiska rörelser)

Vi nätaktivister och nätpolitiker kan inte låta vår politik börja och sluta med ett visst missnöje med dagens politik. Det behövs en teori. Och det bästa sättet att bygga en teori är genom dess praktik – diskussionen. Därför har jag bjudit in tre föreläsare som ska föreläsa om nät- och IT-relaterade ämnen. För det är viktigt att vi diskuterar. Eftermiddagen kommer att vara från 13 till 18-tiden den 28 mars och anordnas av Piratstudenterna. Det är ju helt perfekt, då Ung Pirats förbundskongress slutar dagen innan. Stanna en dag längre och kom på föreläsningsdagen. Eller anordna en egen i din hemkommun.

Nåväl. Här är program och information. Det finns en underbar affisch gjord av Victoria Westberg vars .pdf-fil kan laddas ner här. För er som inte vill ladda ner den underbara affischen kommer råtexten här:

Framtidens teknik och etik!

Under en trevlig måndagseftermiddag kommer vi att prata om framtidens teknik, och de etiska dilemman som följer med. Här är våra föreläsare:
“Kräv att dina elektronikprodukter tillverkas på ett schysst sätt!”  Michael Grenholm – Rättvis elektronik
“Hur patent dödar medicinutvecklingen” Amelia Andersdotter – Piratpartiet
“Hur telekompaketet hjälpte revolutionerna i mellanöstern” Mikael Jämtsved – Telekompaketet

Var? Ung Pirats kansli på Vretgränd 18
När? Måndag 28/3 13.00 till 18.00
Fritt inträde! Alla får självklart komma. Vi bjuder på fika!
Föreläsningen arrangeras av Piratstudenterna i Uppsala