Jag åker mycket tåg. Det leder till att jag läser tidningen Kupé rätt ofta. En rätt bra tidning, om än något mainstream. Det senaste numret var otroligt intressant. Temat för många artiklar var trygghetsnarkomani och trygghets min psykiaterfavorit David Eberhard medverkade, och många andra vettiga människor. Man hade ett inslag om Trädgården och ett jätteintressant vittnesmål från svenska prostituerade i Japan.

Men artikeln som verkligen fastnade var ”Missa inte sommaren – KOPPLA NER NU!”. Den inleddes med den alarmerande ingressen:

”Har telefonen TAGIT ÖVER ditt liv? Kollar du jobbmejl (sic) på semestern? Lekar (sic) du med apparna i tid och otid? Experterna är överrens: beteendet kan FÖRSTÖRA DIN SEMESTER!”

Naturalismen strikes back! Du kan inte njuta och stressa ner när du är uppkopplad. Då är det nämligen omöjligt att njuta av ”omgivningen”, det vill säga det geografiska område som råkar omgiva din kropp. Att all världens natur bara är ett par knapptryck bort på google och flickr slår inte experterna. Det stora internationalistiska kulturbibliotek som finns på thepiratebay.org är också något som ska anses sämre än att ”njuta av sina omgivningar” på semestern. Träffa människor? Du får ju bara träffa de som är i närheten, inte de amerikaner, asiater och centraleuropeer jag brukar träffa på internet.

Nej, det är nog inte en autentisk upplevelse. Det är ju ändå på internet. Och troligen på jobbmailen också. Smart guilt by association av naturalisterna att koppla ihop ‘internet’ med ‘jobbmailen’.

I början av artikeln skriver Kupé:

”Smarta telefoner har gjort att vi blivit nätberoende på heltid. Vi kollar mailen på toaletten. Vi gungar barn och uppdaterar Facebook. Vi sitter på restaurangen och läser bloggar i väntan på maten.

I vår besatta jakt på effektivisering och snabba svar till vänner och kollegor riskerar vi att missa vad soim pågår här och nu. Och under semestern när vi ska vila och vara närvarande är detta extra viktigt

- Den här ständiga kommunikationen leder till sämre koll på det fysiska nuet. Vi riskerar att missa massor med möjligheter och upplevelser runt om oss när vi kommunicerar med människor någon annanstans, säåger Daniel Salzer, trendstrateg (sic) på Trendethnography.”

Naturalismen är så kreativ. Nu ska du prioritera känslan av att gå på toa, vänta på maten i trekvart och trampa sand framför allt det internet har att erbjuda. Nej, jag läser hellre Sartre när jag är på toa än att bara sitta av tiden, stirra in i väggen och ha ont i magen. Naturalisterna kanske tycker annorlunda.

Till sist är det en putslustig sidokommentar om människor som avbryter sex för att kolla mobilen. Hur många människor som har nätsex råkar ut för sådant? När vi ändå är inne på ämnet, hur vanligt är våldtäkt, könssjukdomar och oönskade graviditeter vid nätsex? Men det är ju klart, hellre lite syfilis när man har sex, så att man får den där autentiska känslan av att vara utanför internet. Hellre vänta på maten än vara uppkopplad när man är bortrest.

I början av Chris Andersons film ”Free! Why $0.00 is the Future of Business” talar han om visionen att el skulle bli så billigt att det skulle bli för dyrt att mäta elen för att ta betalt för den, och talar sedan om att samma sak kanske skulle kunna hända för information. Vad som är intressant i det här fallet är kostnaderna för att mäta information. El är väldigt lätt att mäta. Man kan mäta precis hur många watt som går igenom en lina. Visst är det en viss kostnad för varje mätning, men den är väldigt liten och man får ett väldigt exakt resultat. Det är också väldigt svårt att lura mätaren. Men information? Visst kan man mäta hur mycket trafik som passerar genom en uppkoppling precis lika lätt som man kan mäta el, men är det ett bra sätt att mäta? De enda som ansvarar för elproduktion är kraftverken och elleverantörerna. Och de sysslar båda med energimängder av en bestämd storlek och fasta priser. Det är inte svårt att bestämma vad leverantören ska betala för sin el, och inte svårare för leverantören att få betalt.

Men så är det inte riktigt för information. Vi anser inte information ha ett fast pris. Att ta ut en krona per bit som skickas till eller från en kund är en enormt dålig metod, för jag tror att vi alla är överrens om att om information ska kosta, så kan man varken säga att all information bör kosta lika mycket, eller att ett fast bitpris är smart. Nästa fråga är att avgöra vem som ska betalas och hur mycket. Kan man basera det på hur mycket människor laddar ner? Vad vi märker är att det krävs en hel industri bara för att bestämma informationens bruksvärde och bytesvärde.

John Perry Barlow skriver i sin artikel ”The economy of ideas” att:

”Legal efforts to keep the old boat floating are taking three forms: a frenzy of deck chair rearrangement, stern warnings to the passengers that if she goes down, they will face harsh criminal penalties, and serene, glassy-eyed denial.”

Men hur effektivt är egentligen straffen? För det första är hela systemet med utbyte av information väldigt lätt att lura. Det är svårt att bevaka internettrafik, både på grund av dess struktur och dess mängd. Datalagringsdirektivet, som har som mål att lagra all elektronisk kommunikation som förs i Sverige, beräknas kosta upp till 600 miljoner. Och det är bara lagringen, efter det krävs det människor som går igenom all information som lagras, avkrypterar vid behov och möjlighet, tolkar den och ser om den är laglig. Efter det kommer ytterligare domstolskostnader och kostnader för juridisk kompetens. Snart börjar vi ana att apparaten som krävs för att mäta informationen och fakturera kunderna kan överstiga vinsten rätt rejält.

Dessutom måste det föras ett evigt krig mot krafter som vill frigöra information. På sidor som The Pirate Bay gör man det lätt att begå gigantiska upphovsrättsintrång. På sidan Flashback delas personlig information fritt i trådar där man skvallrar om människor och hets mot folkgrupp är inte ovanligt. Personuppgifter och hemlig information blandas med förtal och förolämpningar, under parollen informationsfrihet och rätten till anonymitet. Sidor som Ratsit och Birthday gör det enklare att samla information om privatpersoner i databaser för att jämföra. När världsbanken släpper alla sina tillgängliga siffror är det ännu enklare att skapa databaser och dra slutsatser utifrån dem. Vad som saknas är opartiska utredare som frågar, ”är det här bra eller dåligt?”, ”tjänar någon på att vi försöker kontrollera det?”

För faktiskt, det verkar lite absurdt att tro att full kontroll över den kultur och kunskap som skickas på internet är lönsam att mäta, för någon part. Å andra sidan kanske det finns fall på sidor som http://www.flashback.se/ där det är motiverat att spåra och bestraffa brottslingen.

Texten är en inlämningsuppgift. Keep that in mind när du läser den.

När man träffade nya människor på internet förr i tiden var det vanligt att man började konversationen med tre frågor, personens ålder, personens kön och personens plats. Efter hand började dessa frågor försvinna. När man interagerar med andra bryr man sig ofta inte längre varifrån personen kommer. Förr i tiden var det en fråga om språk och kultur, men i takt med att alltmer av internets populära delar anglifieras är inte ens det relevant. Vi talar med våra vänner över engelska sidor som twitter och facebook. Vi läser våra nyheter på engelskspråkiga bloggar och i engelska webbtidningar. Vi får vår kultur från samma torrentsidor som resten av världen. Det har inte funnits något egentligt intresse i att veta varifrån personen kommer.

En av de saker som oftast brukar lyftas fram med internet är hur kontaktytsintensifierande det är. Genom sociala medier kan jag som är en student i Sverige kommunicera med Barack Obama. Jag kan diskutera politik med människor i Afrika och jag kan starta företag med människor i Silicon Valley. ”Internet känner inga landsgränser” brukar man säga.

Man kan inte bara utge sig att vara från varsomhelst, utan också vemsomhelst med lite anonymiseringsteknik. Det gör alla välkomna överallt. Normen på många platser på internet är att man är sitt internetsmeknamn (i fortsättningen ”nick”). Internet öppnar för skapandet av en helt ny (eller flera helt nya) identiteter. I Metro den 30 april förra året berättar en kvinna som spelar onlinespelet World of Warcraft att ”ett av skälen till att jag började spela var att slippa sexualisering”. Internet är det ultimata vapnet för sexism, rasism och åldersdiskriminering.

Enligt internetforskaren Marcin de Kaminskis forskningsresultat anpassar unga vilken bild de visar upp av sig själva på internet, och skapar därigenom en annorlunda identitet. ”Mina respondenter förklarar alla enstämmigt att det är så här Internet fungerar. Man arbetar med olika självbilder beroende på tillfälle och plats, och beroende på vad man är intresserad av för stunden. ” skriver de Kaminski (Nätgemenskaper och digitala spegeljag – Om ungdomars interaktion kring nätbaserade självbilder). Även om deltagarna i studien verkar vara öppna med sitt namn, sin plats och andra större delar av sin identitet anpassar de oftast hur de uttrycker sina tankar och sitt utseende på ett sätt som bara internets anonymitetsmöjligheter tillåter. Även om de Kaminskis studier inte underbygger det misstänker jag att en betydande andel ljuger om t.ex. varifrån de kommer och vilket kön de har utanför internet.

Därför blev jag själv väldigt förvånad när jag såg positioneringstjänster slå igenom på allvar. Ur det perspektiv jag sett internet genom är det ett sätt att se bortom rum för att inte utesluta någon. Jag trodde att det var dåligt att knyta rummet på internet till rummet utanför internet. De skillnaderna som internet tidigare hade utjämnat, skillnaderna som låg till grund för att människor behandlades bättre eller sämre, verkade positioneringstjänsterna försöka införa igen.

Från att ha skapat ett separat rum och en separat identitet på internet där man kunde interagera lika mycket med människor som bodde i Sverige som i Kina och kunde bygga upp sin egen identitet, precis som man ville verkar trenden gå åt att man ska integrera sin plats och identitet på internet med den utanför internet. Innan var chattkanaler, nätgemenskaper och mikrobloggande sina egna separata rum, skilda från varandra och rummen utanför internet, men nu använder man tjänster som Gowalla för att alltid berätta var man är. Normen på nätgemenskaper har gått från att man inte ska uppge sin identitet utan sitt ”nick” till att man är sitt förnamn och efternamn. Innan laddade man upp de bilder på sig själv man ville att andra skulle se. Nu är det vanligare att ens vänner lägger upp bilder på en och ”taggar” en för att andra ska se bilder på en. Kontrollen över identitetsskapandet på internet har än en gång förlorats.

Men vad vi också ser är en integration av de två identiteter man bygger upp. Innan var internet en fristad från rummet utanför internet. Nu har internet blivit en självklar del av vardagen utanför internet. Och det kräver ärlighet. Samtidigt som möjligheterna som kommer med anonymisering och byggandet av en alternativ identitet succesivt reduceras ser vi nya möjligheter byggas när vi lika succesivt raderar gränserna mellan internet och rummet utanför internet.

Med positioneringstjänster och sociala medier där man har samma identitet på som utanför internet får vi både fördelarna med att internets rum är så skilt från rumet utanför internet samtidigt som vi kan överföra fördelarna från internet till rummet utanför internet. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om en ungdom han träffade på Hultsfred som letade efter sina vänner och att han ”mycket väl skulle kunna tillhöra den sista generationen som irrade omkring planlöst” och att ”Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp.”.

Precis så har det länge fungerat på internet. Att hitta sina vänner på internet har varit väldigt enkelt, för att digitala identiteter är så välstrukturerade, att hela internet är så välstrukturerat. Denna struktur är en av de fördelar vi fått av integreringen mellan internet och rummet utanför. Planering av evenemang, från planerade fester till spontana evenemang blir mycket lättare att koordinera när man kan nå alla sina vänner samtidigt. Spridandet av nyheter, både om sig och om omvärlden har också förenklats av samma anledning.

De starkaste hindrena mot att på allvar integrera identiteten och rummet på och utanför internet verkar vara två. För det första läggs alldeles för mycket vikt vid anonymitet, och anonymiteten ses som en säkerhetsåtgärd. Om detta säger internetforskaren Elza Dunkels ”En ny amerikansk studie visar att det inte finns någon koppling mellan om unga som utsatts för sexuella övergrepp som initierats via nätet varit anonyma eller inte. Däremot finns det forskning som visar att unga tenderar att vara mer elaka mot varandra när de är anonyma. Så ska vi då verkligen uppmana dem att vara anonyma?”. I samma avhandling jag tog upp innan nämner de Kaminski det andra hindret. Tanken på att ”den verkliga världen” måste stå i motsättning mot ”den virtuella världen”. Om detta skriver han ”Å andra sidan är många av respondenterna noga med att skilja mellan den värld man ser som verklig och den digitala tillvaron på nätet. Är man borta från verkligheten för länge ser man till att dra ner på datoranvändandet och prioritera vardagslivet. ”

Jag tror att mer öppenhet som man kan få genom till exempel positioneringstjänster och sociala medier är positiv, för att den möjliggör en större integration mellan rummet på och utanför internet. Så länge som den sker på en frivillig basis, såklart. Möjligheten till anonymitet och ett skilt identitetsbyggande tror jag är viktig, om inte annat så som en tillflyktsort.

Tack vare Etu som drog igång det har jag varit med och skrivit ett öppet brev till SVT angående SVT Play om utvecklingen av deras nya SVT Play. Jag är inte bara mån om att SVT Play ska bygga på etiskt riktig programvara, utan också att SVT Play ska vara tillgänglig för alla.

Öppet brev till Teknikavdelningen hos SVT för SVTPlay:

Vi satt och tittade på följande sida angående SVTPlay: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=104149&a=1395800
Och har lite kommentarer om hur vi uppfattar era krav, och hur ni följer era krav, samt hur ni kan göra för att förbättra er tjänst i framtiden.

Detta är de krav som SVT tagit fram på sina framtida format:

• Tillgänglighet: Formatet ska vara en leverantörsoberoende och etablerad standard. Det ska finnas bra stöd för formatet i en rad olika, kostnadsfria mediaspelare på alla plattformar (Windows, Mac, Linux).
• Användarvänlighet: Det ska inte kräva en invecklad installationsprocedur, det ska vara enkelt för de flesta användare att komma igång.
• Skalbarhet: Formatet ska vara lämpligt för distribution av korta såväl som långa sändningar, live eller on-demand. Man ska kunna erbjuda rörligt material anpassat för konsumtion via olika typer av internetuppkoppling (analog, bredband, mobil).
• Teknisk kvalitet: Det ska se bra ut (så bra som möjligt): i mobilen, på datorskärm och på alla framtida typer av tv-skärmar.
• Kostnad: För besökaren ska det alltid finnas gratis mediaspelare som lämpar sig att spela upp formatet på alla olika plattformar. För SVT ska det inte vara särskilda kostnader inblandade i produktion och distribution av formatet jämfört med andra alternativ. Formatet ska vara licensfritt för SVT.

Dessa kraven ni lagt upp som ska följas för framtida format. Vi tänker lägga en kommentar på alla dessa. En åt gången, med utgångspunkt från hur det ser ut idag och hur det kan förbättras.

Tillgänglighet

Flash som ni använder idag är inte tillgängligt på det sättet ni beskriver det. Det finns enbart en leverantör av Flash-spelare. Den mjukvara som levereras fungerar dåligt i både Linux och Mac, detta med anledningen att Adobe (som än ensam leverantör) inte lägger energi på andra plattformar än Windows.
Vi vill lägga fram ett förslag att ni går över till den nya standarden för video på hemsidor som finns i HTML5 (se Youtube http://www.youtube.com/html5 ochhttp://www.html5video.org/demos/ ). Man kan man direkt per design bädda in videos i hemsidor och låter webbläsaren spela upp video och får optimerad uppspelning med videoacceleration på alla plattformar. Det aktuella formatet kommer vara WebM (med tillhörande kodnings och avkodningsverktyg för VP8 och Vorbis), WebM har sin officiella hemsida här: http://www.webmproject.org/

WebM kommer att kunna spelas upp i framtida versioner av webbläsarna Google Chrome, Firefox och Opera, utan insticksprogram. Efter en osäkerhet vid projektets lansering om det skulle få stöd från de två största kommersiella browser-företagen, har nu Microsoft tillkännagivit att även Internet Explorer (version 9, och antagligen även senare) kommer kunna spela formatet om WebM-kodeken har installerats på datorn. Apples Safari har utlovats kunna spela upp formatet. Adobe har tillkännagivit att även Flash Player kommer ha stöd för formatet. — Källa http://sv.wikipedia.org/wiki/WebM

Eftersom Flash inte är tillgängligt på Apples mobiltelefoner, musikspelare eller surfplatta har Flash verkligen blivit en begränsning av tillgängligheten för många. Här är ett öppet brev från Steve Jobs till Adobe om varför:http://www.apple.com/hotnews/thoughts-on-flash/

Efter senaste uppdateringen av Flash så kan inte jag se på videos hos er över huvud taget. Jag kör ett 64-bitars Linux-system. Jag körde tidigare 64-bitars Flash för Linux. Men denna finns inte längre. Så länge den fanns så fungerade Flash för mig, nu finns den inte längre.

Användarvänlighet

Flash är dåligt användarvänlighetsmässigt på flera vis. Ett fält där det är speciellt dåligt är för personer som har dålig syn så att de tvingas till att använda skärmläsare (http://en.wikipedia.org/wiki/Screen_reader ). Det blir för användarna av skärmläsare ungefär samma effekt som om man bygger en hemsida helt i bilder. De kan inte få fram innehållet, eftersom skärmläsaren inte vet hur den ska läsa upp någon text. Att försöka lösa detta i Flash är inte heller hållbart i längden.

Jag tycker inte att det är speciellt användarvänligt mot mig som är datortekniker när de i princip tar bort stöd för arkitekturen mitt operativsystem är kompilerat för, bara för att de kan. 32-bitarssystem kan knappas ses som att gå framåt i tiden, det är snarare bakåt. Jag kan inte heller göra något åt detta, då Flash är ett ofritt otillgängligt format med bara en leverantör. De fria implementationerna (Gnash, mm) är inte tillräckliga då deras utvecklare inte har samma resurser och sällan kan hinna ikapp med nya funktioner, detta är för att Adobe inte ger ut någon dokumentation över huvud taget, bortsett från för delar av swf-filformatet.

Skalbarhet

Vilka upplösningar man sänder i påverkar ju bandbreddsanvändningen mest. Man kan göra som YouTube har gjort och ge möjligheten till olika upplösningar. Det är inget stort problem tekniskt sätt. Vill man ha högre upplösning så tar det mera bandbredd. Dock så sägs WebM vara snål när det gäller bandbredd över lag. Den enkla lösningen är att skapa flera videofiler i olika upplösningar för varje videoklipp. Med tanke på att terabytehårddiskar kan köpas för under tusenlappen numera så är lagringen inte längre ett problem. SVT behöver inte heller hantera så många videoklipp att processorlast för kodantet av videon blir ett problem, det kan faktiskt göras på en ensam hemdator i en del fall (exempelvis konstant encoding av SVT:s sändningar till WebM i “normalupplösning”).

Teknisk kvalitet

Om man kodar videon rätt från en bra källa så kommer resultatet se bra ut om man har en bra mediaspelare. Hanteringen av uppspelning är något webbläsare ska styra, vilket de flesta stora webbläsare redan gör. Kvaliteten med Flash är dock ett större problem, jag vet att ni i nuvarande spelaren har lyckats relativt bra. Nu kan jag ju dock inte spela upp något alls, så jag känner att den tekniska kvaliteten har sjunkigt till mig som användare till en väldigt obefintlig nivå. WebM, som är helt fritt, ska dessutom matcha den proprietära konkurrenten h264 (som består av flera codecar) i kvalitet-per-bit, och är dessutom anpassad för streaming (företaget som skapade den, On2, har sysslat mycket med saker som videokonferenser, vilket är tekniskt sett är videostreaming). De som är insatta vet att h264:s stöd för streaming kräver många “fula hack” då det inte var vad det skapades för. Även om h264 kan ge något bättre kvalitet-per-bit så kommer kvaliteten på användarupplevelsen vara sämre. Webbläsare som Firefox kommer under sin nuvarande licensform inte kunna implementera h264 på grund av dess licens.

Kostnad

Med tanke på att Flash inte uppfyller kraven på tillgänglighet så är det ett dåligt allternativ. Det finns inga alternativa Flash-kloner som fungerar tillräckligt bra, samt att formatet inte är så pass öppet så att man kan skapa en fri Flash-klon (komplett klon, inklusive kodekar och alla avancerade funktioner), så är Adobe de enda som kan se till att det finns spelare för de OS ni säger att ni ska stödja – de tog exempelvis nyligen bort stödet för mitt OS, jag känner en ganska stor avsaknad av att inte kunna titta på SVT-Play på min primära arbetsstation.

WebM är BSD-licenserat samt DRM-fritt. Det kommer inte under några omständigheter uppkomma några kostnader för de som skapar video eller för de som tittar på video, om inte användaren väljer att köpa ett annat program för att spela upp det. Men det kommer alltid att finnas fria spelare som klarar av formatet.

Namnlista med folk som skrivit:
Elis Axelsson — http://elis.nu/
Bengt Vänerhall
Isak Gerson — http://isakgerson.se/
Med flera…

Nu har kampanjen 2022 som Jimmy Callin håller i börjat. Från och med idag och varje dag fram till valet kommer en visionär text av en piratpartist att publiceras. Jag kommer att vara en av dem och min text kommer nog inom två veckor.

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

Nyheterna kring Littorin tog en spännande vändning. Jag förstår om man tycker att det är upprörande att Littorin köpt sex. Jag själv tycker inte det. Ett brott är visserligen ett brott, men i Sverige gäller fortfarande lika inför lagen.

Vad som däremot är intressant var att kvällspressen ett par dagar efter nyheterna kring Littorin gjorde löpsedlar av att han chattat med “okända kvinnor”. Jag säger det igen, internetsex är inte farligt (läs också Tsim). Jag undrar vilka som tagit skada av Littorins sexchattande (förutom hans fru, som troligen är fast i en monogam norm). Är det kvinnorna eller männen han chattat med? Well, för det första måste vi ställa oss en fråga som inte besvaras i artiklarna: Var det frivilligt?

Vi kan sluta oss till att det inte ingick våld eller tvång, för våld sker inte på internet. Maskinen som kan hugga folk genom skärmen är inte uppfunnen än. Då finns det två sannolika fall. Antingen har det skett på helt frivillig basis, varpå jag faktiskt inte kan se någon anledning att klaga. Det är väl kul att Littorin gör folk glada? Jag har ingen problem med ministrar som har sex då och då. Den andra möjligheten är att det var pengar inblandat. Littorin är rik och lär inte ha tagit betalt, alltså är den andra möjligheten att Littorin betalt för sexchattande. Det är för det första inte olagligt. Det är för det andra helt utan risk för skada, könssjukdomar eller graviditet. Det är med andra ord ingen belastning för den säljande parten än tiden det krävs för tjänsten att utföras, hur man än ser på det.

Så, vad har man uppnått? För det första att man stärkt den allmäna associationen mellan sexköp och sexchattande. För det andra att man stärkt associationen mellan sexchattande och skam. Ett steg längre ifrån sexuell frigörelse.

Läs också den som vanligt läsvärda Hanna Wagenius. Och jag erkänner. Jag har sexchattat.

Dagen började med två frukostseminarium. Ett seminarium anordnat av Sveriges Förenade Studentkår (SFS) och Sveriges Förenade Queerstudenter (SFQ). Ett frukostmingel om HBTQ-studenters situation i utbildningen. Det andra frukostseminariet var ännu intressantare. Kanske en av de viktigaste jag varit på. TeliaSonera anordnade ett seminarium om IT i skolan. Det handlade om att från det visionära till hur man praktiskt når en modern skola där IT används lika mycket som utanför skolan. En skola som motsvarar verkligheten, en skola i samtiden som utbildar för framtiden.

Det är väldigt viktigt för mig. Och det kommer att bli väldigt viktigt när jag är lokalpolitiker. Jag vet att framtidens jobb beror på IT-kompetens, och jag vill inte att Sverige hamnar i bakvattnet. Särskilt inte när internet är något jag värderar så högt. Jag fick chansen att träffa Jan Petterson, chefen för Telias samarbete med offentlig sektor. Jag ska försöka komma i kontakt arbetare i Uppsalatrakten. Jag hoppas på ett bra samarbete de kommande åren. Jag fick också träffa Catja Färdig, en av eleverna i Nacka som varit med och tjatat på kommunpolitikerna där. Jag hoppas att man inte behöver tjata i Uppsala.

Näst var en debatt mellan De Sju ungdomsförbunden och Ung Pirat om de olika partiernas internetvisioner och internetpolitik. Tyvärr spårade diskussionen ut i skattefrågor när både Ung Pirat och de fantastiska IT&Telekomföretagen ville diskutera visioner och smarta lösningar.

Debatten som Netopia med flera anordnat om ersättningssätt var som jag misstänkte sömndrucken och inte det minsta visionär.

Imorgon är jag uppbokad på Piratpartiets tält nästan hela dagen. Kanske blir det bloggande om RepRapen, kanske om flygbladsutdelning eller bara allmäna reflektioner.

Nu stängs piratbyrån ner. Dels är det av personliga anledningar hos dem som skötte gruppen, men jag kan inte hjälpa att tro att det är för hur klimatet kring frågorna förändrats. Vi har lämnat den feodala medeltiden som härskade i internets uppväxttid. Under piratbyråns första år var det självklart att kopiering, återberättande, var förbjudet. Det var traditionen och det var det som sas ovanifrån. Efter ett par år med piratbyrån var det ingen som lyssnade på våra gamla påvar längre. Folk insåg det ofarliga i kopiering. Och väldigt många insåg det stora goda i det. Jag vill ära Piratbyrån genom att ge dem ett att mina favoritcitat från Cory Doctorow från en intervju till filmen Rip: A remix manifesto. Citaten kan också hittas på Open Source Cinema här. Händelsen Cory talar om hade kanske kunnat ske spontant. Men den katalysator Piratbyrån har varit har givit mig och min värld så mycket.

“This world in that which we pretend that we’re not all copyright criminals is like the victorians who pretended that they didn’t all masturbate. The official line here was ‘If you masturbate you get hair on your palms, you go blind, you go nuts’. Right, the official line today is “only bad people copy files without authorization”. And in both cases it’s not true. And I think what’s beginning to happen with copyright is the same thing that happened with masturbation. People are starting to admit to eachother “Yeah, I do it too”.

Vad händer nu? Rick Falkvinge är en av många som skrivit om hur Piratpartiet tagit vidare frågorna Piratbyrån drev på ett parlamentariskt plan. Men att störta påven är inte allt. Legalisering av kopiering är bara en av många frågor idag. Jag vet att piratbyråns arbete förs vidare i diskussioner kring kryptering, politik kring nätets öppenhet och frihet. Det är en förväntad reaktion. När lagstiftande makter inte hänger med slutar man ofta lyssna på dem.

Verksamheten har inte dött, den har bara flyttat till ett nytt kluster. Ideologin förs vidare.

För ett par dagar sedan var jag på den av telecomix anordnade konferensen Telecomix Ciphernetics Assembly i Göteborg där vi fick höra agent Monki tala om ideologin bakom kryptering, agent Kugg om svagheterna i “vanliga internet” (i fortsättningen, vaniljinternet) även om man använder anonymiseringstjänster. Slutligen talade agent jwalck om i2p-tekniken.

i2p-tekniken fastnade på mig. i2p-nätet är lite som internets tunnelsystem. i2p-nätet är praktiskt taget helt okopplat från vaniljinternet. Därför har det inga anonymiseringssvagheter (om man också undviker skadliga och proprietära program som flash och liknande). Detta får två följder. För det första finns det inga identiteter på i2p-nätet. En logisk konsekvens av detta är att det inte finns auktoriteter på i2p-nätet. Auktoriteter kräver identiteter. Jag fastnade direkt för i2p-tekniken. När man installerar i2p-tekniken är ett par sidor man kan börja med Creative Cipher Commons, ett dokument som sammanfattar immaterialrätten på i2p-nätet, Oregano, en anonym uppladdningstjänst (tänk rapidshare, men anonymt) och Christopher Kullenbergs i2p-sida.

En annan sida man också borde kolla är copyrightfinnsinte.i2p. Idén är att man kan ladda upp vilket “verk” som helst innan publicering. Då kommer man kunna bevisa att verket publicerats där vid en viss tid, men det är omöjligt att bevisa vem som laddat upp det. “Verket” blir därför automatiskt ett Orphan Works. Ett skitvackert hack på upphovsrätten (och snart annan immaterialrätt). Sidan verkar tyvärr nere i skrivande stund.

Just nu sitter jag på den sista schemalagda halvtimmen av hacknight på forskningsavdelningen (Klockan är 04:48). jwalck och chrisk håller just nu på att lägga upp en i2p-sida på en av chrisks servrar, så snart borde http://isakgerson.i2p/ vara tillgänglig via adressboken på http://stats.i2p/. Min åsikt är att om piratpartiet menar allvar med att känna sig hotad av upphovsrättslobbyn och FRA borde vi genast lägga upp http://piratpartiet.i2p/, irc.piratpartiet.i2p, mail.piratpartiet.i2p och andra sidor som kan behövas.

Jag själv tror att i2p-nätet kommer att behövas. Johan Söderberg påpekar i boken “Allt mitt är ditt” att det motstånd vi idag möter från upphovsrättslobbyn inte är någonting jämfört med det motstånd vi kommer att möta från fackföreningar när privatkopieringen av patent- och designskyddad egendom börjar.

Läs också hossis redogörelser. Guider till hur man installerar och använder i2p finns här.

Häromdagen var jag på en debatt mellan de politiska studentförbunden. Efter en incident med kristdemokraten var min plan att skriva en sågning av kristdemokraterna, där jag koncentrerade mig på deras politik, retorik, okunskap och populism. Sedan läste jag Sandras Grosses inlägg från samma debatt och efter samma konfrontation. När jag kom till meningen

“KD brukar säga att de finns där och vill jobba för verklighetens folk. Tydligen är ungdomar och internetanvändare inte en del av den verkligheten.”

så förstod jag vad det handlar om. Har man inte samma verklighet kan man inte dela visioner och idéer. Och hur kan man värna om verklighetens folk när helt olika människor finns i ens verklighet? Eftersom mina känslor för kristdemokraterna knappast är nya har jag självklart ett favoritcitat av kristdemokraterna som jag tänkte plocka sönder:

“Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.”

Den första frågan är “Vad är sunt förnuft?“. Har man en världsbild kan sunt förnuft betyda något helt annat än för någon med en annan världsbild. För vissa är sunt förnuft att man ska sluta med genustjafset i undervisningen. För vissa är sunt förnuft att inte införa vansinneslagar som Fra och Ipred. Vad man måste notera är att de båda grupperna har extremt olika världsbilder – helt olika verkligheter.

Nästa fråga är “Vad är vanligt folk?“. För vissa människor är det svårt att förstå att homosexualitet inte gör en människa onormal. Och för andra människor är det svårt att förstå att det finns människor som inte lärt sig att integrera internet i sitt liv. Vad vanligt folk är beror helt på vilka människor man träffar, vilka människor man förstår, vilka människors situationer man kan sätta sig in i. Det är inte alls självklart vad vanligt folk – eller verklighetens folk – är för några.

Följdaktigen kommer frågan “Vilka egenskaper har verklighetens folk?” eller “Hur beter sig vanligt folk?“. Frågan kan likna den andra, men är ändå skild. Frågan går även in på frågor kring tyglande av beteende och samhällets uppfostrande av individen. Har man en bild av hur verklighetens folk ska bete sig kan man tycka att staten borde lära ut att heterosexualitet är det rätta. Har man en annan bild kan man värna människors rätt att inte binärt bekänna kön och sexualitet.

Min verklighet och dess folk

Internet som en kroppsdel

Hela tiden kommer vi tillbaka till frågor om perspektiv. Är det så enkelt som att kristdemokrater inte har samma perspektiv på världen som piratpartister? Är det så simpelt som att det faktum att vi träffar olika människor och tar del av olika upplevelser gör att vi kan ha så olika värderingar? Om det är sant känns det personligen viktigt att jag presenterar vilken världsbild jag har, vilka personer jag träffar, vilken media jag läser och vilka upplevelser jag tar del av.

Det första, viktigaste och största är internet. Som ni kanske kunde gissa tillhör jag den gruppen människor som inte förstår hur folk kan leva utan internet. Internet är som en kroppsdel för mig. År 2008 skrev Karl Palmås en text som heter “Internet är min distribuerade hjärna“. Han förklarar det genom att säga:

“Under året har det ju blivit så påtagligt att min hjärna är distribuerad. Om man nu kan säga “min”: Jag har slutat bry mig om var denna hjärna slutar, och var bloggvännernas börjar. En av noderna i den distribuerade hjärnan kallar sig lämpligt nog “I am many”.”

Christopher Kullenberg utvecklar det här när han inleder sin bloggpost om hur minnet förflyttats till internet med

“Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.”

För mig är det självklart att internet är en del av min hjärna. Internet är mitt minne, mina sociala interaktioner, min underhållning, mitt uppslagsverk, min aritmetik, min världsbild. Jag kan tänka mig att det ter sig absurdt för många. Jag kan tänka mig att det för många är lika svårt att förstå hur min identitet är en symbios mellan min kropp och internet som det är för mig att förstå människor som inte använder datorer. Men om man lyckas förstå det kanske man kan ta till sig Karl Palmås FRA-kritik också:

“FRA-lagen träder i kraft efter årskiftet. Staten får då helt nya möjligheter att se rakt in i min distribuerade hjärna – även de impulser som går via min privata kommunikation. Genom att analysera den mångfald av pulser som möter min uppspända bröstkorg – de affekter som resonerar mellan mig och mina vänner – hoppas FRA kunna förutspå mina framtida beteenden.

Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är internet. Och genom mönsterigenkänning av trafikdata kommer någon känna mig bättre än jag känner mig själv.”

Perspektiv kring andras sexualitet

Nästa sak jag vill dela är min syn på sex. Inom sexualpolitiken har jag väldigt lätt för att se förtryck. I vissa fall (som i äktenskapsbalkens frånvaro av polygamilösningar) ter sig förtrycket i lagstiftning. Men oftare rör det sig om samhällets inställning. Elin Grelsson tolkar Foucault såhär:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Därav är det inte en slump att jag avgudar och följer bildbloggen sexisnottheenemy. Sexisnottheenemy är en sida som skildrar sex, sexualitet och kön ur ett alternativt perspektiv. Väldigt många av bilderna handlar om hur sexualitet tillåts få ta sig i uttryck i vardagen. Den behandlar ofta sex man inte vill tala om, den behandlar homosexualitet, polyamori, transsexualitet och mycket annat. Det ryms mycket politik och humor. Därför är det omöjligt för mig att förstå hur man kan vilja värna heterosexualiteten i skolundervisningen. Inte heller kan jag förstå hur man kan vilja tygla sina barns sexualitet på andra sätt än att lära dem hyfs, respekt och vikten av medgivande och partnerns njutning. Jag kan inte förmå mig att förstå hur folk kan förbjuda sexuella uttryck som bygger på njutning och medgivande från alla parter. Häri ingår teman som internetsex, polyamori, HBT, promiskusitet och annat sex som är skambelagt i dagens samhälle.

Att inte vara verklighetens folk med varandra

Jag har förstått att andra människor inte är som jag, att jag inte är som andra människor. Men jag tror ändå att det finns en viktig skillnad. Jag är övertygad om att ömsesidig respekt för andra människors livsval är viktigt, oavsett vilka perspektiv och vilka världar man lever i. Jag hoppas att alla en dag kommer att förstå och acceptera att vi alla inte kan vara verklighetens folk för varandra. Jag hoppas att till och med kristdemokrater lär sig att hylla diversiteten och försöker lagstifta efter allas världar och inte bara sin egen. Kanske lever jag i en liberal dröm. Den liberala drömmen är min verklighet, och därför kommer jag kanske aldrig att släppa den.