I början av Chris Andersons film ”Free! Why $0.00 is the Future of Business” talar han om visionen att el skulle bli så billigt att det skulle bli för dyrt att mäta elen för att ta betalt för den, och talar sedan om att samma sak kanske skulle kunna hända för information. Vad som är intressant i det här fallet är kostnaderna för att mäta information. El är väldigt lätt att mäta. Man kan mäta precis hur många watt som går igenom en lina. Visst är det en viss kostnad för varje mätning, men den är väldigt liten och man får ett väldigt exakt resultat. Det är också väldigt svårt att lura mätaren. Men information? Visst kan man mäta hur mycket trafik som passerar genom en uppkoppling precis lika lätt som man kan mäta el, men är det ett bra sätt att mäta? De enda som ansvarar för elproduktion är kraftverken och elleverantörerna. Och de sysslar båda med energimängder av en bestämd storlek och fasta priser. Det är inte svårt att bestämma vad leverantören ska betala för sin el, och inte svårare för leverantören att få betalt.

Men så är det inte riktigt för information. Vi anser inte information ha ett fast pris. Att ta ut en krona per bit som skickas till eller från en kund är en enormt dålig metod, för jag tror att vi alla är överrens om att om information ska kosta, så kan man varken säga att all information bör kosta lika mycket, eller att ett fast bitpris är smart. Nästa fråga är att avgöra vem som ska betalas och hur mycket. Kan man basera det på hur mycket människor laddar ner? Vad vi märker är att det krävs en hel industri bara för att bestämma informationens bruksvärde och bytesvärde.

John Perry Barlow skriver i sin artikel ”The economy of ideas” att:

”Legal efforts to keep the old boat floating are taking three forms: a frenzy of deck chair rearrangement, stern warnings to the passengers that if she goes down, they will face harsh criminal penalties, and serene, glassy-eyed denial.”

Men hur effektivt är egentligen straffen? För det första är hela systemet med utbyte av information väldigt lätt att lura. Det är svårt att bevaka internettrafik, både på grund av dess struktur och dess mängd. Datalagringsdirektivet, som har som mål att lagra all elektronisk kommunikation som förs i Sverige, beräknas kosta upp till 600 miljoner. Och det är bara lagringen, efter det krävs det människor som går igenom all information som lagras, avkrypterar vid behov och möjlighet, tolkar den och ser om den är laglig. Efter det kommer ytterligare domstolskostnader och kostnader för juridisk kompetens. Snart börjar vi ana att apparaten som krävs för att mäta informationen och fakturera kunderna kan överstiga vinsten rätt rejält.

Dessutom måste det föras ett evigt krig mot krafter som vill frigöra information. På sidor som The Pirate Bay gör man det lätt att begå gigantiska upphovsrättsintrång. På sidan Flashback delas personlig information fritt i trådar där man skvallrar om människor och hets mot folkgrupp är inte ovanligt. Personuppgifter och hemlig information blandas med förtal och förolämpningar, under parollen informationsfrihet och rätten till anonymitet. Sidor som Ratsit och Birthday gör det enklare att samla information om privatpersoner i databaser för att jämföra. När världsbanken släpper alla sina tillgängliga siffror är det ännu enklare att skapa databaser och dra slutsatser utifrån dem. Vad som saknas är opartiska utredare som frågar, ”är det här bra eller dåligt?”, ”tjänar någon på att vi försöker kontrollera det?”

För faktiskt, det verkar lite absurdt att tro att full kontroll över den kultur och kunskap som skickas på internet är lönsam att mäta, för någon part. Å andra sidan kanske det finns fall på sidor som http://www.flashback.se/ där det är motiverat att spåra och bestraffa brottslingen.

Även om piratpartiet igår släppte ett otroligt dåligt valmanifest igår är framtidsklustrets framtidsmanifest faktiskt helt orelaterat till valmanifestet. Valmanifestet är ett mediadokument som bara handlar om att locka röster år 2010. Framtidsmanifestet är ett evigt dokument med sikte på att förändra världen. Här är manifestet, undertecknat Piratpartiets framtidskluster:

We are framtidsklustret

Principprogram 3.0 är inte det sista principprogrammet vi någonsin har och världen går inte under 20 september 2010. Därför har framtidsklustret kommit för att rädda piratpartiet och i förlängningen världen. Framtidsmanifestet är inte tänkt att appliceras på något konkret val, utan är våra visioner för framtiden. Eftersom vi är övertygade om att vi fortfarande lever efter den här mandatperioden kvittar det om det genomförs 2010 eller 2022. Genom att ställa följande krav tänker vi oss att vår superba auktoritet inom partiet ska få partiet att ändra sig till precis vad vi tycker. För vi är lite mycket bättre.

Bejaka kopimismen

Vi älskar kopiering. Och vi vet att världen mår bättre av kopiering. Kopiering är intrisikalt gott för alla parter. Ekonomisk immateriell lagstiftning ska helt och hållet avskaffas. Skapande både gällande kulturella uttryck och innovation ska inte hämmas av att man måste tänka på vad lagboken säger. Ingen upphovsrätt för varken kommersiellt eller ickekommersiellt bruk.Förändra varumärkeslagstiftningen så att det kan integreras i konsumenträtten genom att låta den reglera konsumentens rättigheter och inte företagens exklusivitet. Ger vi skapare fria tyglar kommer vi kunna bygga rymdskepp och androider. Hur fantastiskt är inte det?

Hur kul är fabriker? Hur kul är det att behöva gå till affären för att köpa saker? Vi i framtidsklustret tror att 3D-skrivare a la RepRaps är framtiden. Vi vill inte köpa bilar. Vi vill inte sno bilar. Vi vill ladda ner dem. Det är ju skitcoolt. Tyvärr tror vi att konceptet patent, mönsterskydd och designskydd hindrar våra stencoola framtidsidéer. Döda konservativismen! Hylla kopimismen!

Genom att satsa på öppen mjukvara kan vi inte bara fasa ut mjukvara som begränsar människors kreativitet till förmån för mjukvara som utvecklas och uppdateras för alla. Vi kan också göra genomsnittsmänniskan nördigare. Vi vill att alla ska lära sig pilla med, leka med och utveckla öppen mjukvara, och första steget dit är att alla börjar använda öppen mjukvara.

Tjatet om integritet upphör

Just nu håller piratpartiet på att bli ett tillhåll för rättshaverister, bakåtsträvare och sexliberaler. Vi själva är för öppenhet och delad information. Inte lagar som strävar efter att kapa informationsflöden. Vi vill ha lagar som inte isolerar människor och information, utan lagar som för samman dem. En sista strid mellan integritetsnördar och kopimister är oundviklig. Därför måste piratpartiet chilla som fan med sin integritetspolitik.

Ipredlagen reglerar upphovsrätten. Därför ska den avskaffas. Actaförhandlingarna är ett starkt hot mot kopiering. De är också väldigt skadliga. Dessa lagar går mycket längre än integritetsämnen. De berör viktiga frågor. Alla frågor som behandlar sex- eller drogliberalism förkastas direkt i framtidsklustret. Låt skämtpartierna som Bikerpartiet driva dem. Så kan vi syssla med samhällslyftande politik.

Vi älskar kunskap

Piratpartiet är inte bara partiet för fri kunskap, utan partiet för modern kunskap. Vi har missat så många frågor. Hur ska informationssökande läras ut i skolan? Vad är lärarens roll? Vad är teknikens roll? Hur ska framtidens regler kring plagiat se ut? För att optimera utvecklingen mot rymdskeppen och androiderna måste vi se till att så många som möjligt utbildas så mycket som möjligt. Fri utbildning är bara ett första steg mot det, och fritt offentliggörande av forskning bör snarare ses som ett krav än ett steg på vägen.

Internet ungerar idag som en distribuerad hjärna. Det öppnar upp för helt nya sätt att arbeta med och bearbeta kunskap. Hur ska forskare ställa sig till plagiatregler när det är ett aktivt hinder för deras forskning? Hur bedrivs överhuvudtaget forskning i ett informationssamhälle? Vi är övertygade om att man kan bli mycket bättre om man går ifrån tanken om skapare och istället tänker på forskare som ett internet.

En global stat

Avskaffa nationalstatens suveränitet till förmån för en global stat byggd på representativ demokrati. Exekutivt ska staten styras av en vald världspresident med regering.

Administrativt bör även regioner, nationer, och lokala områden ha parlament och hålla val till representativa positioner. Statsvetare bör ges resurser att ta fram de optimalt effektiva storleken på dessa regioner (för maximalt effektiv demokrati).

Ett första steg längst vägen bör vara harmoniserad lagstiftning, global skatt för att minska orättvisor och finansiera skötslen av den globala ekonomin, samt en global militär. EU som projekt bör uppmuntras och sträva efter att inkorporera samtliga stater innan 2050. Ge demokratisk insyn i alla globala institutioner.

Globala effektiviseringar

I samband med världsstaten går hela världen över till ett enhetligt måttsystem. Det progressiva projektet under den franska revolutionen slutförs i och med att klockan och kalendern byts ut. Matematiker och ekonomer bör räkna fram de mest optimala måttsystemen.

Engelska upphöjs till världsspråk och lärs ut som förstaspråk. Andra språk lärs ut över en övergångsperiod fram till 2030 och förpassas därefter till universiteten och specialstudier. Efterhand att världen integreras med internet och tekniken går mänskligheten över till maskinspråk (binary language) innan 2100.

Världen går över till vegetarisk kost gradvis fram till 2050. Vanlig kosthållning ersätts med mer effektiv sådan sett ur energisynpunkt (dvs. grödor och kemiskt producerade näringsämnen). Växthuseffekten hindras genom effektiv miljöteknik.

Mänsklighetens hopp ligger i rymden.

Slå ihop världens rymdsatsningar och ha som mål att kolonisera Mars innan 2050. Målsättningen med rymdsatsningen bör vara att ge fler människor möjlighet att leva fullgoda liv, samt att tillfredsställa mänsklighetens oändliga nyfikenhet och äventyrslystnad.

Rymdexpansionen bör ske i en takt som möjliggör täta kommunikationer med jorden för att undvika splittringar och uppror. Historiker bör finnas med i alla steg för att säkerställa att den administrativa apparaten klarar av tillväxten (jämför nationalstaternas framväxt).

Bejaka transhumanismen

Mänsklighetens historia är en historia om att besegra våra biologiska förutsättningar. Dikotomin naturlig – artificiell är såväl otydlig som opraktisk, och i vilket fall som helst så är det artificiella att föredra. Tredubbla de statliga forskningsanslagen innan 2020.

Uppmuntra biologiska uppgraderingar av människor (exempelvis genom statliga stöd och kampanjer mot stigmatisering) och minimera etiska spärrar mot forskning. Undersök konsekvenserna av biologisk odödlighet och eventuella lösningar på överbefolkning (effektivisering av resurser, intensifierad kolonisering eller virtualisering av människor – när vi kan köra människor virtuellt kan vi dubbla befolkningspotentialen många gånger om).

Nätet är människan

Internet och människan är ett. Koppla in nätet överallt. Sociologer bör ges i uppgift att undersöka konsekvenserna av de radikala förändringarna som nätet och teknologin medför för mänsklig samvarom, med målsättning att minimera negativa effekter under övergångsperioden.

Ett stort antal globala projekt bör startas och skattefinansieras med mål att effektivisera globala statliga och icke-statliga IT-system och det globala nätet. Finansieringen bör vara i stil med Manhattan-projektet.

Integrera människorna i högre gad med i internet (exempelvis genom att koppla in hjärnan direkt till nätet med cybernetiskt mobilt bredband för att minska överföringshastigheter).

Framtiden är nu

Med detta kan mänskligheten röra sig mot en gyllende guldålder. En tid där oerhörda mängder medvetande rör sig tillsammans mot storartade mål, en fantastisk utveckling där vi kan upptäcka galaxen, universum och allt där bortom.

Läs också Emil Paulsrud, Ulf Bjereld och Piratpartiets forum.

Kristdemokraterna visar snyggt hur immaterialrätt fungerar som vapen. Både RFSL (Kristdemokraternas nemesis) och SD (Kristdemokraternas fans) har använt termen “Verklighetens folk”® i sina kampanjer. Till och med jag har gjort det. Nu varumärkesskyddar Kristdemokraterna Verklighetens folk® för att effektivt begränsa andra organisationers rätt att använda termen i sina kampanjer.

Vad händer nu? Kommer jag någonsin få skriva om Verklighetens folk® igen? Kommer jag att behöva anpassa mig till Kristdemokraternas vidriga bild av Verklighetens folk®? Det enda vi vet är att vi nu kan vara säkra på att Verklighetens folk® inte finns mer än ett PR-trick från Kristdemokraterna, för hade Verklighetens folk® varit på riktigt hade man inte behandlat Verklighetens folk® som en handelsvara.

Det här är mitt bidrag till 2022.nu. Enjoy :-)

Kunskapskärlek och patent

I mitt liv har jag velat veta. Från grundskola till gymnasium frustrerades jag av begränsningarna i undervisningen. En av de vanligaste meningarna jag fick som svar på frågor från min fysiklärare var ”Det kommer jag till i Fysik B”. Jag frustrerades över att bli nekad lånekort på universitetsbiblioteket i Lund under gymnasietiden. Jag skrev artiklar i kvantmekanik till svenskkurserna och intervjuade docenter i teoretisk fysik. Det var som om förståelsen i sig gav ett egenvärde. En kick, likt den man får av att se lönen ramla in på kontot, fast ändå inte. Därför beslutade jag mig för att inte fortsätta läsa fysik på universitetsnivå – som jag hade planerat – utan istället filosofi. Den romantiska bilden av vetande och den ännu mer romantiska bilden av filosofens roll i vetandeackumuleringen som Sokrates målar upp är för mig en lika inpräglad bild som prinsessdrömmen hos en stereotypt heteronormativ flicka i förskolan.

En av de få säkrare paradigm mitt liv bygger på är därför: Jag älskar kunskap.

Därifrån är det inte så svårt att förstå hur jag sugits in i piratideologin, och som djupast i patentkritiken. Jag har efterhand hittat fler och fler argument ur andra synvinklar än mitt älskande till vetandet (bland annat efter att ha läst moralfilosofi), men hos mig själv har alltid kärleken till kunskap utgjort den innersta kärnan i min övertygelse.

Kopimismen handlar i sin grund om kunskapens frihet. Och immateriell lagstiftning (upphovsrätt, patentlagstiftning, mönsterskydd och andra lagar som reglerar ”ägande” över idéer, kunskap, information och liknande) handlar i sin grund om inlåsandet av kunskap. Man misstar sig om man tror att motsättningen mellan kopimismen och patent är en fråga om pengar. Det är egentligen mycket bredare än så. Friheten att använda gratis är en liten del av ideologin som också handlar om friheten att veta om (hur saker är uppbyggda, hur formler fungerar, hur kod är skriven), friheten att bearbeta och modifiera (här ingår allt från biomedicin och arkitektur till programkod och remixkultur) och friheten att kritisera (immateriell lagstiftning används mot såväl satir och parodi som journalistiskt uppmärksammande).

Det säger på många sätt sig själv att inlåsande genom immateriell lagstiftning hindrar kunskapsflöden. Att försöka förstå ett operativsystem eller ett klockverk utan att läsa koden eller skruva upp klockverket är som att försöka gissa sig till hur vatten kokar genom att se på en kokande kastrull vatten. Få människor skulle inse hur vätet och syret är bundet på ett sätt som gör att en ganska precis tillförsel av energi till molekylerna (preciserat till runt 100 grader i normalt tryck) skulle få dem att byta aggregationstillstånd. Ännu färre skulle gissa sig till hur matematiken bakom vattenkokandet fungerar.

Friheten att bearbeta och modifiera är minst lika viktig. Friheten är nästan vetenskapens grund. Det är svaren på alla ”What if”-frågor som driver vetenskapen framåt. Jag själv sållar mig till Fredrik Häréns kunskapsmodell som hävdar att alla idéer är en kombination av minst två tidigare idéer (och en gnutta personliga egenskaper, om man ska vara precis). Med en sådan kunskapsmodell är patent det effektivaste sättet att döda nytänkande och innovation. Om alla har ensamrätt på sina idéer, vilka idéer ska då användas för att konstruera nya idéer?

Friheten att kritisera är kanske den mest akuta rättigheten som behöver tas tillbaka om vi ska rädda vetandet från förfall. Kritik är den moderna vetenskapens grundpelare, men utanför statliga universitet är den närmast förbjuden. Så fort företag är inblandade använder de vilka medel som helst för att attackera kritiken, och då står okonventionella medel som censur genom användandet av immaterialrätt nära till hands. Men friheten att kritisera är mer än en fråga om kunskap. I frågan om rätten att kritisera blir det som tydligast hur nära besläktade kunskap och makt är. Det finns en makt i att veta att produkterna och tjänsterna man köper och nyttjar granskas. Genom att låsa in kunskap kan man aktivt hindra både konsumenter och kritiker från att ta del av den här informationen.

Jag vill istället ha ett samhälle där kunskap frigörs till människors bruk. Jag tror att ett sådant samhälle mår mycket bättre, från individnivå och uppåt. Även utanför de nationalekonomiska, moraliska och teknologiska argumenten för ett patentfritt samhälle tror jag att frigörandet kunskaper gör något med människor som är gott i sig självt. Därför tror jag också på ett samhälle där alla tillåts delta i den kunskapsackumulerande processen. Rätten att modifiera och bearbeta idéer ska inte låsas till att tillhöra de företag som valde att gå till patentverket. Rätten att testa, falsifiera och kritisera även de idéer som inte bildats på statliga universitet bör värnas.

Jag kanske är fast i min idoliserade bild av kunskap, men hade den dominerat skulle vi ha ett samhälle som genomsyrades av synen på kunskap som fri. Allt från maten vi äter på restauranger till forskningen på våra universitet hade dominerats av en önskan om delande och vidareutvecklande. Kunskap hade inte varit en vara att äga, utan en välsignelse att dela.

Som starkt övertygad kopimist är jag övertygad om att information – i synnerhet kunskap och kod – bör vara fri. Jag är en  liberal utilitarist som läser filosofi och naturvetenskap, samt är aktiv i Piratpartiet och en hel del andra  internetaktivistkluster.

Blogg Isak Gerson Twitter IsakGerson

Nu har kampanjen 2022 som Jimmy Callin håller i börjat. Från och med idag och varje dag fram till valet kommer en visionär text av en piratpartist att publiceras. Jag kommer att vara en av dem och min text kommer nog inom två veckor.

Idén är genialisk. För att visa vilket visionärt parti vi är låter Jimmy en mängd piratpartister lyfta ögonen från valet och fråga “Hur tror du att samhället ser ut år 2022 om det går bra för piratpartiet?”. Jag har själv läst ett par utkast. Utan att spoila kan jag säga att det är mycket mer än integritetsfrågor och fildelning. Det är en fin kombination av hur mycket fri teknik och kunskap kan göra till hur vurmandet för ny teknik ändrar samhället (Det lilla jag läst). Det är stora ord, drömmar och visioner.

För det är ju inte riktigt så enkelt som att Piratpartiet är ett parti “för de som bara bryr sig om fildelning”. Vi är ett parti som trots att vi inte sitter i riksdagen är tredje största parti i medlemsstorlek. Det är nog för att våra medlemmar verkligen vill. Vi har visioner som sträcker sig längre än skattesatser. Följ 2022! Läs mitt bidrag “Kunskapskärlek och patent“!

Det finns inte en sorts feminism, det finns inte en sorts liberalism, inte en sorts vegetarianism och inte en sorts anarkism. Inte heller finns det en sorts kopimism.

Jag är nog inte den enda som förvånades när jag läste att Piratbyrån förklarade debatten om fildelning död för tre år sedan. Där de bland annat yttrade att

“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst kan organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för. Däremot är vi inte längre intresserade av att förklara varför fildelning är rätt, som om det fanns ett moraliskt val mellan kopiering eller icke-kopiering.[...]Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer.” [Mina fetstilanden]

Skiljelinjen Spotify

Texten och inställningen återkommer till mig när jag läser hur Emil Paulsrud skildrar Martin Rolinskis inställning:

“Rolinski är inte ensam om att tro att “Spotify släcker debatten om fildelning”. För mig har inte Spotify något med fildelning att göra alls. Det illustreras kanske bäst av att Rolinski har, liksom många andra, hakat upp sig på att det är tillgången som räknas:

“För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla[sic!] musik som har  gjort[sic!], få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill”

Om målet med fildelning var att få maximerad tillgång hade han haft iaf hälften rätt kanske.”

Vad jag själv tycker om Spotifys politik är inte en hemlighet. Det intressanta här är att Rolinski tycker att fildelningsdebatten “dör” när folk får sitt dagliga behov av kultur levererat till sig för ett lågt pris. Problemet är att upphovsrätten är mycket mer än så. Upphovsrätten är en stark begränsning av vår kommunikation. När vi pratar refererar vi till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Då är det bara naturligt att vi när vi skapar refererar till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Faktum är att nästan allt språk är referenser. Varje gång vi talar talar vi om något. I takt med att vi får en starkare immateriell lagstiftning blir detta “något” oftare och oftare inlåst i rättigheter förbud. Och språk är inte bara tal. Språk är också delandet av upplevelser. Dessa upplevelser håller också på att låsas in. Vad Rolinski och andra Spotifyfantaster strävar efter är att vi för en liten summa pengar ska få större bolags tillåtelse att tala om vad vi vill. Ibi Botani Kopimi formulerade det såhär:

“Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma

sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur

skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.”

Men för mig är det inte bara intressant att diskutera huruvida det finns en

faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturskapande. Jag vill också diskutera om det finns en faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturkonsumerande. En av de tre kraven för musik som ställs upp i “Det postdigitala manifestet” är just “Musik samlar skaror”. Kultur kräver skaror. När ser ett bra filmklipp vill jag genast länka vidare det. När jag är ute och vandrar i skogen måste jag ofta aktivt hindra mig själv från att försöka twittra saker jag upplever. Går det att lära sig

dansa utan att se andra dansa?

Det finns alltså en tydlig skiljelinje mellan den grupp som bara kräver fri fildelning och den grupp som vill revolutionera kulturbegreppet genom att radera skillnaden mellan kopiering och skapande.

Skiljelinjen teknologi

“Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.”

Orden kommer från den framtidsencyklopediska definitionen av kopimi som kan läsas här. I Piratbyråns valborgsmanifest snuddar man lite på det:

“Oavsett om kopieringen går i neurologiska banor, via kabel eller trådlöst, eller på plastbitar, chips eller genom konstallationer av celler.”

Jag tror inte på myten om digital kopiering som den perfekta kopieringen. Jag längtar tillbaka till återberättandets tid, där sagor patchades varje gång de återberättades. Där varje person som kopierade en bok hade möjlighet att byta ut stycken och formuleringar som han ville eftersom personen tvingades skriva om boken för hand. Visst, det var inneffektivt ur produktionssynpunkt, men jag tror att vi förlorat  i kulturell utveckling något på vägen hit, till den fullständiga kopieringen. Vi måste fråga oss, hur påverkar det kulturen att varje fil som kopieras blir en perfekt återskapad exakt likadan fil.

Häri ligger det något felaktigt i vurmandet för illegal fildelning. Att sprida vidare oförändrad smörja från upphovsrättsindustrin i Hollywood gör en medskyldig till deras mördande av kulturen. Vi behöver i min mening mer fildelning som kretsar kring att kommunicera muterade kopior. Mer kommenterade böcker, mer remixad musik, mer annorlunda låt- och videosamlingar. Mindre digitalt kopierad skit.

Här menar jag att det finns en annan viktig skiljelinje. Mellan människor som anser att exakt kopiering är bra för kulturen (och att fildelning därför borde tillåtas) och människor som anser att det är den operfekta kopieringen som kulturen behöver.

Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.

Idag skriver jag om min politiska filosofi på filosofibloggen. Min liberala utilitarism bygger på användandet av utilitarismen som överordnad princip, samtidigt som jag erkänner de tillfällen då utilitarismens metoder inte riktigt räcker till och låter mig styras av mina liberala principer snarare än konsekvensanalyser. Jag härleder även ett par ståndpunkter ur denna filosofi. Bland annat åsikterna om avskaffad immaterialrätt och minskad övervakning:

Fritt informationsflode

I västvärlden idag har vi etablerade system för att förhindra innovation och intellektuellt skapande. Vi har ekonomisk immaterialrätt, patentsystemet och upphovsrätten. Vad man bör tänka på är att dessa system i första hand inte är till för att marknadsföra sina idéer, utan att hindra andra från att marknadsföra idéer. Det är ett beröva andra möjligheter snarare än att utnyttja möjligheter själv. För varje idé man bygger murar runt kan man hindra innovationen hos ett hundratal andra (om inte mer). Mängden patentfall i domstolar visar en liten bråkdel av siffran. Eftersom staten bör uppmuntra entreprenörskap, innovation och skapande kan man inte tillåta människor att inverka så mycket negativt på andras entreprenörskap, innovation och skapande. Med det argumentet menar jag att det i immaterialrättens natur att vara utilitaristiskt negativ (Jämför att det på samma sätt ligger i mordets natur att en människa dör av det). Sedan finns det exempel från verkliga livet som visar hur mycket lidande immaterialrätten skapar. Som när man förhindrar medicinering av de fattiga i utvecklingsländer (och det är väldigt många människor man talar om då), hur man begränsar kulturlivet genom att avskräcka folk från att konsumera och skapa kultur och hur man försvårar utbildningsmotivation genom att hålla uppe priserna på kurslitteratur.

[...]

Generell bevakning

Um sicher zu sein, muss man alles wissen. Och att veta allt är jättedyrt. Det kostar samhället enorma mängder resurser att övervaka vad som händer i samhället. Mycket, mycket mer än man tjänar på den lilla skillnad i brottsbekämpning det skapar (Även om de flesta åtgärder vi inför idag är verkningslösa i praktiken). Övervakningen idag är alldeles för utbredd och omfattande för vårt eget bästa. Idag följer de flesta politiker en princip om att brott ska bekämpas till varje pris. Men bör brott verkligen bekämpas till varje pris? Verkar det inte ganska kontraintuitivt att lägga så mycket pengar på övbervakning som vi gör när vi istället hade kunnat lägga pengarna på till exempel sjukvård. Det är nästan rimligt att påstå att övervakning dödar folk med sina höga kostnader. Samhällets förvaltare bör istället omfamna en princip om att maximera lyckan i samhället. Det görs inte genom att kasta bort pengarna på det sätt det görs idag. För mer information om lyckokalkyler om övervakning rekommenderar jag det lysande som Superfreakonomics skriver om terroristbekämpning, samlat här.

Jag tar även upp frågor som transparens, yttrandefrihet, fri utbildning, kommunikationshemlighet och mer. In och läs!

Upphovsrätten är inte bara problematisk ur ett marknadsperspektiv. Upphovsrätten är också extremt  problematisk ur yttrandefrihetssynpunkt. Du får säga vad du vill, så länge som ingen kan stämma dig för det. Så ser dagens modell ut. När det är oklart vad man får stämma för blir det ännu svårare.

Nu senast är det Hitlerpariodierna som hotas. Nyckelscenen i Der Untergang, när Hitler blir sur för att han blir ägd på båda flankerna och tar ut ilskan över att förlusten är garanterad på alla sina högsta män, har parodiserats i absurdum genom att man subbat dialogen på roliga sätt. Men nu har Constantine Films fått nog och skickat krav till Youtube, som nu ligger under piskan och tar bort så många pariodier som de hittar.

Frågeställningar dyker upp som svampar på hösten. Är det så lätt för företag att censurera historiska, politiska och kulturella skildringar? BÖR de få göra det? Svaret är att eftersom det är parodier så bör det enligt amerikansk lag vara ett självklart fall av “fair use”, men det är ju onödigt av Google (som äger Youtube) att ta risken. Domstolar är ju faktiskt dyra och lagen är inte helt och hållet klar.

Det lustiga är att det har dykt upp en Hitlerparodi där Hitler klagar på censuren av Hitlerparodier. Ett fenomenalt hacktivistiskt sätt att bekämpa censur. Hitler själv håller en utmärkt monolog om parodier, fair use, yttrandefrihet, vad som händer när man censurerar parodier och Google’s makt och inställning till det här:

“I mean, they shouldn’t even be able to do this. Haven’t they ever heard of Fair Use? Title 17, U.S.C., Section 107? Parody is not an infringement of copyright! These bastards wouldn’t even have a case if this were brought up in court! But nobody uploading a video to Youtube has the money to defend themselves in a copyright infringement lawsuit! So we all have to just lie down and put up with this! Whatever happened to freedom of speech? Why are these fucking dinosaur old media corporation allowed to take that away? I mean, you’d this Youtube would stand up for this. They’re owned by Google, for christsakes. A billion dollar is pocket change for them! Aren’t they supposed to be all, “Don’t Be Evil”? But nooo… Instead of fighting for the rights of their users, they pander to the interests of these fucking idiot movie studios! Sure, it’s not Google’s fault that the takedown notice law is so broken and illconceived, but come on! I mean, they pulled out of China for shit like this. Google’s basically doing the same thing the British did in 1937:  They’re doing nothing while these fucking Nazis start destoying the world!”

Han påpekar också hur parodierna inte alls skadar rättighetsinnehavarna, utan snarare hjälper dem:

“Their movie’s been getting so much free publicity from this meme the past two years! Before people started making fun of this scene, there was only a few people outside of Germany who knew about Downfall! The movie got international attention because of the Youtube users’ hard work.”

Till sist avslutar han med orden:

“I thought we could have nice things on the internet. I thought we were free to make fun of Hitler on the internet. But I guess not. And nobody will care. Everyone’s gonna get upset about how  corporations can illegaly take down parodies. But tomorrow, they’ll forget all about it and watch cat videos. I fucking hate cats.”

Läs även Mathias Klangs ”Slutet på Hitlerparodierna” och Cybernormers “När man inte längre får skratta åt Hitler…” och Duke Laws grafiska novell “Bound by law” som tar upp problemen med copyright som dokumentärfilmare stöter på. Den skildrar till exempel historien kring filmen “Eyes on the prize” om den amerikanska medborgarrättskampen för svarta. En film som de behövde dra tillbaka på grund av rättighetsproblem.

Immaterialrätt är ett sätt för västvärlden att upprättahålla sin snedvridna maktbalans jämte utvecklingsländerna. Om utvecklingsländerna ska få en chans att konkurrera med västvärlden på ett rättvist sätt måste all ekonomisk immateriell lagstiftning – iallafall på internationell nivå – avskaffas.

Här i Sverige diskuteras immaterialrättens vara eller icke vara, men bara gällande upphovsrättslig lagstiftning. Vi glömmer bort de många perspektiv och problem som patentlagstiftning, mönsterskydd och designskydd innebär. Dessa rättigheter innebär i praktiken att en stor del av produktionen i utvecklingsländer beläggs med licensavgifter som går direkt till västerländska företag. Redan här ser man problematiken framträda. Att företag i utvecklingsländer kommer att bibehålla sitt underläge så länge som immateriell lagstiftning påtvingas utvecklingsländerna.

Inte bara gör detta västvärldens rika företag rikare, det gör också att utvecklingsländernas företag blir fattigare. När man måste betala avgifter för större delar av sin produktion innebär det att pengar måste sparas in på andra sätt för att produktionen ska bli lönsam. Således kan man förklara att immateriell lagstiftning är en del av problemet som håller nere lönerna på svältnivåer för arbetare i utvecklingsländer. På samma sätt kan man också härleda att varor från företag i utvecklingsländer hade varit mer marknadskraftiga utan immaterialrätt, då de antingen hade hållt en bättre kvalité eller varit billigare. Jag vill avveckla ekonomisk immateriell lagstiftning för att ge företag i utvecklingsländer en chans att växa med rättvisa villkor.

Medicinpatent utgör också en stor del av utvecklingsländernas problem. Medicinpatent pressar upp priserna på mediciner till en nivå där befolkningen i utvecklingsländer inte har råd att köpa den, samtidigt som det aktivt hindrar länderna själva från att kunna producera sin egen medicin. Genom att hindra utvecklingsländerna från att återhämta sig från de sjukdomar och epidemier som drabbat dem cementerar man deras ekonomiska underläga ytterligare. Genom att avskaffa eller göra undantag i patentlagstiftningen kan man låta utvecklingsländerna tillverka sin egen medicin till ett lägre pris. Dessa undantag hade också haft funktionen att de tillät en marknad för medicinproduktion att växa fram i utvecklingsländerna. Det hade varit effektivare i att bekämpa sjukdomar på lång sikt och bättre för landet av bistånd i form av donationer av västerländskt producerad medicin.

På senare tid har patenteringen blivit mer och mer absurd. Patent på gener (“Patenting Life” av Michael Crichton i New York Times 13 February, 2007) är ett exempel på hur patentering har gått till överdrift. Det blir ännu farligare för utvecklingsländer när västvärlden även äger patenten på naturen. Monsanto är en av de många företag som regelbundet stämmer aktörer som använder frön med deras gener eller föder upp djur med deras gener. Genom att patentera liv kan västvärlden till och med lägga sig i hur bönder i utvecklingsländer producerar mat. Man märker att patenteringen i allra högsta grad blivit ett system för att pressa ut mer och mer pengar från utvecklingsländer.

Många av utvecklingsländerna själva är starkt kritiska till immateriell lagstiftning, men tvingas följa den av internationella organ som WIPO, en del av FN. Jag menar att immateriell lagstiftning är ett absurdt sätt att cementera sin makt över andra länder och borde så snabbt som möjligt avvecklas i sin helhet.