Det här är mitt bidrag till 2022.nu. Enjoy :-)

Kunskapskärlek och patent

I mitt liv har jag velat veta. Från grundskola till gymnasium frustrerades jag av begränsningarna i undervisningen. En av de vanligaste meningarna jag fick som svar på frågor från min fysiklärare var ”Det kommer jag till i Fysik B”. Jag frustrerades över att bli nekad lånekort på universitetsbiblioteket i Lund under gymnasietiden. Jag skrev artiklar i kvantmekanik till svenskkurserna och intervjuade docenter i teoretisk fysik. Det var som om förståelsen i sig gav ett egenvärde. En kick, likt den man får av att se lönen ramla in på kontot, fast ändå inte. Därför beslutade jag mig för att inte fortsätta läsa fysik på universitetsnivå – som jag hade planerat – utan istället filosofi. Den romantiska bilden av vetande och den ännu mer romantiska bilden av filosofens roll i vetandeackumuleringen som Sokrates målar upp är för mig en lika inpräglad bild som prinsessdrömmen hos en stereotypt heteronormativ flicka i förskolan.

En av de få säkrare paradigm mitt liv bygger på är därför: Jag älskar kunskap.

Därifrån är det inte så svårt att förstå hur jag sugits in i piratideologin, och som djupast i patentkritiken. Jag har efterhand hittat fler och fler argument ur andra synvinklar än mitt älskande till vetandet (bland annat efter att ha läst moralfilosofi), men hos mig själv har alltid kärleken till kunskap utgjort den innersta kärnan i min övertygelse.

Kopimismen handlar i sin grund om kunskapens frihet. Och immateriell lagstiftning (upphovsrätt, patentlagstiftning, mönsterskydd och andra lagar som reglerar ”ägande” över idéer, kunskap, information och liknande) handlar i sin grund om inlåsandet av kunskap. Man misstar sig om man tror att motsättningen mellan kopimismen och patent är en fråga om pengar. Det är egentligen mycket bredare än så. Friheten att använda gratis är en liten del av ideologin som också handlar om friheten att veta om (hur saker är uppbyggda, hur formler fungerar, hur kod är skriven), friheten att bearbeta och modifiera (här ingår allt från biomedicin och arkitektur till programkod och remixkultur) och friheten att kritisera (immateriell lagstiftning används mot såväl satir och parodi som journalistiskt uppmärksammande).

Det säger på många sätt sig själv att inlåsande genom immateriell lagstiftning hindrar kunskapsflöden. Att försöka förstå ett operativsystem eller ett klockverk utan att läsa koden eller skruva upp klockverket är som att försöka gissa sig till hur vatten kokar genom att se på en kokande kastrull vatten. Få människor skulle inse hur vätet och syret är bundet på ett sätt som gör att en ganska precis tillförsel av energi till molekylerna (preciserat till runt 100 grader i normalt tryck) skulle få dem att byta aggregationstillstånd. Ännu färre skulle gissa sig till hur matematiken bakom vattenkokandet fungerar.

Friheten att bearbeta och modifiera är minst lika viktig. Friheten är nästan vetenskapens grund. Det är svaren på alla ”What if”-frågor som driver vetenskapen framåt. Jag själv sållar mig till Fredrik Häréns kunskapsmodell som hävdar att alla idéer är en kombination av minst två tidigare idéer (och en gnutta personliga egenskaper, om man ska vara precis). Med en sådan kunskapsmodell är patent det effektivaste sättet att döda nytänkande och innovation. Om alla har ensamrätt på sina idéer, vilka idéer ska då användas för att konstruera nya idéer?

Friheten att kritisera är kanske den mest akuta rättigheten som behöver tas tillbaka om vi ska rädda vetandet från förfall. Kritik är den moderna vetenskapens grundpelare, men utanför statliga universitet är den närmast förbjuden. Så fort företag är inblandade använder de vilka medel som helst för att attackera kritiken, och då står okonventionella medel som censur genom användandet av immaterialrätt nära till hands. Men friheten att kritisera är mer än en fråga om kunskap. I frågan om rätten att kritisera blir det som tydligast hur nära besläktade kunskap och makt är. Det finns en makt i att veta att produkterna och tjänsterna man köper och nyttjar granskas. Genom att låsa in kunskap kan man aktivt hindra både konsumenter och kritiker från att ta del av den här informationen.

Jag vill istället ha ett samhälle där kunskap frigörs till människors bruk. Jag tror att ett sådant samhälle mår mycket bättre, från individnivå och uppåt. Även utanför de nationalekonomiska, moraliska och teknologiska argumenten för ett patentfritt samhälle tror jag att frigörandet kunskaper gör något med människor som är gott i sig självt. Därför tror jag också på ett samhälle där alla tillåts delta i den kunskapsackumulerande processen. Rätten att modifiera och bearbeta idéer ska inte låsas till att tillhöra de företag som valde att gå till patentverket. Rätten att testa, falsifiera och kritisera även de idéer som inte bildats på statliga universitet bör värnas.

Jag kanske är fast i min idoliserade bild av kunskap, men hade den dominerat skulle vi ha ett samhälle som genomsyrades av synen på kunskap som fri. Allt från maten vi äter på restauranger till forskningen på våra universitet hade dominerats av en önskan om delande och vidareutvecklande. Kunskap hade inte varit en vara att äga, utan en välsignelse att dela.

Som starkt övertygad kopimist är jag övertygad om att information – i synnerhet kunskap och kod – bör vara fri. Jag är en  liberal utilitarist som läser filosofi och naturvetenskap, samt är aktiv i Piratpartiet och en hel del andra  internetaktivistkluster.

Blogg Isak Gerson Twitter IsakGerson

För ett par dagar sedan publicerade Rasmus Fleischer inlägget “Hur kortbyxor äger rum”. Ett politiskt perspektiv på klädkoderna kring kortbyxor på män. Där skrev han bland annat:

ja, det finns ingen ände på hur mode kan manifestera mer eller mindre reella skiljelinjer i det politiska.

Är det rentav så att mode och kläder ÄR politik? Av min förre historielärare fick jag lära mig att under det victorianska England var det bara överklassen som bar vita kläder. Av den simpla anledningen att överklassen var de enda som kunde hålla vita kläder rena. Hade arbetare eller bönder burit vita kläder hade det gått någon timme innan det var jord, olja eller annan smuts på  dem. Genom vardagslivet bildades en naturlig politisk skiljelinje mellan kläder. Vitt till överklassen, färgat till arbetarna.

Men hur är det nuförtiden? Till att börja med har jag svårt att erkänna reella klassskillnader i Sverige. Jag är själv uppväxt med en akademikerfamilj som fram till mina tonår var fattiga (Med svenska mått mätt). Jag är uppväxt med en akademikertradition där det är vanligare med hantverkarliknande overaller än mörka kavajer. Den sista kilen var när Fredrik Strandin i en facebookdiskussion (som jag tror blev censurerad) visade på att yrkesväg i livet knappt alls är beroende av socioekonomisk status, då vi har ett system som betalar vår utbildning i arton år. Därför har jag många gånger frågat mig själv, har vi klassklyftor? Rasmus Fleischer skriver:

Jesper Nilsson påpekade, helt korrekt, att “själva uppdelningen i privat/offentlig är borgerlig”. Alla som menar att det finns vissa moderegler som gäller “offentligheten” är borgare, eller mer korrekt: de är fast i en liberal ideologi. Ickeliberala förhållningssätt till mode, däremot, kan ta sig många former. Allt från att bära uniform hela dagen lång, till en mycket mer finfördelad uppdelning av de fysiska rummen och dess klädkoder.

Klassklyftornas svenska rumsägande är av en helt annan natur än klassklyftornas traditionella rumsägande. Det är inte ett rumsägande av pengar eller välfärdstjänster. Det är ett rumsägande av attityd, självförtroende och kunskap. Kläderna är det främsta sättet för borgare att bibehålla maktordningen som fanns när klassklyftorna ägde rum på sitt traditionella vis. Klädkoderna är ett sätt att ge människor “tillstånd” att äga en attityd. När någon inte håller sig till sin kod brukar jante äga rum. Ett utmärkt exempel är när jag på facebook byter profilbild från en bild i en proper kostym till en bild där jag nyss är uppstigen ur sovsäcken. Klädkod är jantes bästa vän, och jante är klassklyftornas bästa vän.

Jag har själv många gånger anklagats för att vara överklädd. Redan i slutet av gymnasiet gick jag i kavaj, trots min bakgrund. Jante försöktes på mig också. Pengar var, som ni kanske misstänker, inget problem. Inte för att jag hade pengar (för det hade jag inte) utan för att det faktiskt går att hitta kavajer och kostymer för någon hundralapp styck. Den typen av kläder är idag inte dyrare än andra kläder om man vet var man ska leta. Detta fallande pris på finkläder är viktigt för politiseringen av kläder.

Hur kommer jag in på kunskap i de nya klassklyftorna. Att kunskap är dagens makt (Kunskap och kontakter, brukar jag se som morgondagens valuta) har det skrivits om innan. Men det är fascinerande att komma till Uppsala Universitet, ett före detta överklassens högnäste, och se hur hårt de håller på sina traditioner. Ack, att få vara fattig student och ha frack. Ack, att få vara fattig akademiker och ha frack. Ack, att få vara professor och ändå tjäna mindre än sin släkting som är hantverkare, men ha frack. Vilket sätt är det inte att klamra sig fast vid gamla strukturer när den monetära makten skjuts ifrån en, vilket sista cementerande av klassystemet.

Så äger klassklyftor rum. Frihet är övergripande för alla svenskar. När pengar som maktmedel saknas vänder sig den före detta överklassen till tradition och klädkod för att arbetarklassen ska stanna på sin plats. I, for one, welcome our new working class overlords.

Nu är det två missförstånd man kan göra. För det första kan man tro att jag menar att finare kläder är överklass. Det menar jag inte. Vad jag menar är att det kan vara tecken på underklass att känna sig överklädd (förutom vid de tillfällen det faktiskt är en uttalad klädkod). Vad jag också menar är att etablerandet av klädkod är tecken på överklassbeteende. Faktum är att det mesta som kan få andra att känna sig överklädda eller underklädda är tecken på snobberi. Jante är en typisk överklassteknik, då den är designad för att hålla folk till sin klass. Som ett västerländskt kastsystem. (En parentes är att detta beteende också finns inom grupper av de lägre klasserna, kanske för att skapa en gemenskapskänsla inom klasserna. En antropologisk studie på det här hade varit intressant.)

Det är andra missförståndet är att jag håller med om Rasmus Fleischers ideologi. Jag anser inte att borgare har en särskilt liberal ideologi. Dagens parlamentariska höger är starkt auktoritär och är i sin ekonomiska politik (Som hade kunnat vara det enda område där de var liberala) väldigt Keynesiansk. Det är inte särskilt liberalt i mina ögon. Jag håller med om hans syn på borgare och kläder, men vi är oense när han använder ordet “liberaler”. Kanske är det ett språkligt missförstånd. Läs “En skalenlig politisk modell“.

För att hämta och kompilera inläggets källkod. Se här.

Idag skriver jag om min politiska filosofi på filosofibloggen. Min liberala utilitarism bygger på användandet av utilitarismen som överordnad princip, samtidigt som jag erkänner de tillfällen då utilitarismens metoder inte riktigt räcker till och låter mig styras av mina liberala principer snarare än konsekvensanalyser. Jag härleder även ett par ståndpunkter ur denna filosofi. Bland annat åsikterna om avskaffad immaterialrätt och minskad övervakning:

Fritt informationsflode

I västvärlden idag har vi etablerade system för att förhindra innovation och intellektuellt skapande. Vi har ekonomisk immaterialrätt, patentsystemet och upphovsrätten. Vad man bör tänka på är att dessa system i första hand inte är till för att marknadsföra sina idéer, utan att hindra andra från att marknadsföra idéer. Det är ett beröva andra möjligheter snarare än att utnyttja möjligheter själv. För varje idé man bygger murar runt kan man hindra innovationen hos ett hundratal andra (om inte mer). Mängden patentfall i domstolar visar en liten bråkdel av siffran. Eftersom staten bör uppmuntra entreprenörskap, innovation och skapande kan man inte tillåta människor att inverka så mycket negativt på andras entreprenörskap, innovation och skapande. Med det argumentet menar jag att det i immaterialrättens natur att vara utilitaristiskt negativ (Jämför att det på samma sätt ligger i mordets natur att en människa dör av det). Sedan finns det exempel från verkliga livet som visar hur mycket lidande immaterialrätten skapar. Som när man förhindrar medicinering av de fattiga i utvecklingsländer (och det är väldigt många människor man talar om då), hur man begränsar kulturlivet genom att avskräcka folk från att konsumera och skapa kultur och hur man försvårar utbildningsmotivation genom att hålla uppe priserna på kurslitteratur.

[...]

Generell bevakning

Um sicher zu sein, muss man alles wissen. Och att veta allt är jättedyrt. Det kostar samhället enorma mängder resurser att övervaka vad som händer i samhället. Mycket, mycket mer än man tjänar på den lilla skillnad i brottsbekämpning det skapar (Även om de flesta åtgärder vi inför idag är verkningslösa i praktiken). Övervakningen idag är alldeles för utbredd och omfattande för vårt eget bästa. Idag följer de flesta politiker en princip om att brott ska bekämpas till varje pris. Men bör brott verkligen bekämpas till varje pris? Verkar det inte ganska kontraintuitivt att lägga så mycket pengar på övbervakning som vi gör när vi istället hade kunnat lägga pengarna på till exempel sjukvård. Det är nästan rimligt att påstå att övervakning dödar folk med sina höga kostnader. Samhällets förvaltare bör istället omfamna en princip om att maximera lyckan i samhället. Det görs inte genom att kasta bort pengarna på det sätt det görs idag. För mer information om lyckokalkyler om övervakning rekommenderar jag det lysande som Superfreakonomics skriver om terroristbekämpning, samlat här.

Jag tar även upp frågor som transparens, yttrandefrihet, fri utbildning, kommunikationshemlighet och mer. In och läs!

Jag vill uppmuntra alla läsare att göra en sak, oavsett om ni är piratpartister eller kristdemokrater, anarkonihilister eller moderater, centerpartister eller sverigedemokrater. Jag vill uppmuntra er att ställa er två frågor. Och gå nu inte efter magkänslan. Försök istället att faktiskt formulera svaren på frågorna.

“Vad är värdet i immateriella rättigheter?”

“Vad vill jag ha ut av upphovsrätten?”

Alla lagar, särskilt de kontroversiella, kräver att man då och då stannar upp och ser på konsekvenserna av lagen. De positiva och de negativa. Man måste göra det med immateriella rättigheter, precis som med sexköpslagen och fortkörningslagen. Alla lagar. Vissa går fortare att ta fram ett svar till (ex. delen i brottsbalken som behandlar mord), andra kan diskuteras om och om igen, som sexköpslagen.

Och lagar kring immateriella rättigheter. Vad är värdet i immateriella rättigheter? Vad vill vi uppnå med att ha en lag som garanterar de rättigheter och skyldigheter som immateriella rättigheter innebär?

Immaterialrätten som naturlag

Många hänvisar till immaterialrätten som naturlag, en grundläggande princip som en del av äganderätten. Man har lagt ner ett arbete på att producera något, och därmed har man också rätt att bestämma och förfoga över samma ‘något’ som man producerat. Är det så simpelt? Är immaterialrätten en del av äganderätten? Immaterialrätten handlar i grund och botten inte om ägande och bestämmande över sitt ‘något’, utan om att begränsa andra människors rätt att kopiera det här ‘något’. Ett kopieringsskydd.

Och det komplexa här blir, är inte kopieringsskyddet självt en inskränkning i äganderätten? Om jag äger ett verktyg (en hammare, en tryckpress, en linjal, en dator), ska inte jag få bestämma hur den används så länge som det inte skadar andra eller inskränker andras friheter? Ska jag hindras från att använda mitt verktyg som jag äger för att du har vetat ett likadant sätt att använda det på längre än mig? Jag anser att rätten att bestämma hur man använder sin egendom är starkt kopplat till äganderätten.

Men det finns en enkel väg ut. Att som jag hävda att alla typer av äganderätt är rättigheter vi sjäva konstruerat för att få ett bättre samhälle. Då blir det plötsligt vi som sätter reglerna och vi som måste förändra dem efter hand som samhället förändras. Men det kräver en helt annan analysmetod. Vi måste analysera utefter konsekvenserna, skadan och nyttan. Vi måste se på immaterialrätten på ett utilitaristiskt synsätt.

Immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv

Att analysera immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv är faktiskt inte särskilt mycket lättare. Först och främst måste vi bestämma oss för vilka konsekvenser det är vi faktiskt söker. Vet vi själva vilka konsekvenser som är gynnsamma för samhället? Jag kommer främst analysera upphovsrätten utifrån flera tänkbara modeller, dessutom på ett väldigt subjektivt sätt.

Dagens modell: En stark upphovsrätt. I dagens modell har vi en lång skyddstid för både verken i fråga och alla verk som liknar eller har ett tydligt ursprung i verken i fråga. Däremot finns undantag. Upphovsrättsskyddat material kan nyttjas gratis via t.ex. bibliotek och radio och får sparas i arkiv. Undantagen i lagstiftningen är relativt många.

De effekter jag kan se av den långa skyddstiden är att det är säkrare för en kreatör på marknaden att få betalt. Det är ett system som sätter mycket fokus på inspelad media, och därmed kommer intresset av att spara sina skapelser digitalt för att sedan sälja dem. Det första problemet är att konsten begränsas. Att bygga ett verk på ett annat är också att producera konst. Remixande av musik förblir en icke erkänd verksamhet, och alla liknande verksamheter.

Dessutom är att det är väldigt mycket svårare att bli lanserad på marknaden, därmed kommer musikutbudet att smalna av. Det kan ses som positivt av vissa. Urvalet kommer att bli enklare och det man kan välja mellan kommer antagligen hålla en relativt hög kvalité om man frågar medelsvenssons. Uttryckt i biologiska termer kommer ett sådant system skapa kulturella generalister. Nota bene, inga ekosystem har plats med många generalister.

Stärkning av upphovsrätten: Vi kan tänka oss att man avskaffar de undantagen som finns idag, iallafall de flesta av dem. Som exempel kan vi tänka oss att man tar bort rätten till arkivering, rätten för bibliotek att låta ut exemplar och att radio och TV inte får spela media. För att se konsekvenserna av det kan vi se hur det var tidigare, innan biblioteksväsendet. Folk ägde oftast bara fyra böcker, bibeln, katekesen, psalmboken och bondepraktikan. Läsandet var ingen naturligt stor del av livet, så man köpte inte fler böcker. Vad gratiskonsumering gör är att lyfta ett intresse för kultur. Utan undantagen är knappt exemplarförsäljning heller möjlig, för efterfrågan kommer brista så fruktansvärt. Den kultur som konsumeras kommer antagligen vara lokalt baserad. Att få ett namn eller rykte kommer nämligen bli svårt.

Piratpartiets upphovsrättsliga modell: En liberalisering av upphovsrätten. Förkortningen i den ekonomiska skyddstiden till fem år kommer innebära att bearbetningar av verket kan leta sig ut på markanden inom samma generation. Att man strykt ekonomisk upphovsrätt i icke-komersiella sammanhang gör att många bearbetningar av verken kommer leta sig ut direkt. Att man strykt icke-kommersiell fildening gör dessutom att spridning av kultur i konsumtionssyfte kommer öka explosionsartat. Eftersom kulturintresset får en sådan boost kommer antagligen både kulturkonsumtionen och kulturproduktionen öka. Vi kommer att få en mycket bredare kultur, mestadels bestående av specialister (för att använda biologiska termer igen). Det stora problemet med den här modellen, som vi redan ser idag, är inte ”Hur ska artisterna få betalt när konsumenterna inte behöver betala?” utan ”Hur ska en så otroligt stor kultursektor kunna få betalt”.

Att det som artist skulle vara omöjligt att få betalt i en sådan här situation är orimligt att påstå. Men den enorma efterfrågan som kulturspridningen ger kommer den osynliga handen definitivt att lösa den problematiken. Men när vi får ett så enormt kulturskapande, kommer vi ha råd att heltidsförsörja kreatörer?

Och: Urvalet bland kultur kommer bli gigantiskt. Hur hittar man rätt? När dessutom nästan alla kreatörer är specialister.

Min upphovsrättsliga modell: Avskaffa upphovsrättslagstiftningen succesivt. Jag ser upphovsrätten som kontraproduktiv. Den vision jag ser för kulturmarknaden är en marknad där så många kreatörer som möjligt med så bred kultur som möjligt med fria tyglar och med fria konkurrensregler på ett darwinistiskt sätt kan bidra till att skapa den bästa möjliga kulturella miljön, full av både specialister och generalister. Den ekonomiska upphovsrätten är ett väldigt starkt hinder för en sådan marknade. Och den ekonomiska upphovsrätten är ett starkt hinder för den fria konsten. Ja, vi hade haft en större ekonomisk exploatering av kreatörer, men jag ser inte att det är en självklarhet för kreatörerna att få betalt.

Vad händer då med den moraliska upphovsrätten? Bör den avskaffas? Jag ser inte att den moraliska upphovsrätten är en upphovsrätt. Den är snarare att jämföra med de etiska regler som Rasmus Fleischer talar om.

Och jag ser hellre att det som idag är moralisk upphovsrätt imorgon är etiska regler på marknaden. Då får vi en friare konst, där majoriteten av konsten är reglerad av normer snarare än lagar.

Vad jag strävar efter är en basarmarknad för kulturen. En bra basarmarknad är bara möjlig när kommunikationsmöjligheterna är väldigt stora. Kanske var det därför den kulturella basarrevolutionen började på internet. Napster och Kazaa byggde den nödvändiga grunden till den, nu sköts den i allt från mindre kluster på internet till The Pirate Bay.

Så, kulturälskare, vilken modell vill du ha?

I nästa inlägg kommer jag ställa basaren och katedralen mot varandra, samtidigt som jag jämför gratis med fritt. Allt i ett konkretiserat högst aktuellt exempel.