Protesters in Oakland, California, are launching a citywide general strike today that will include an attempt to shut down the nation’s fifth-busiest shipping port.

- Occupy Oakland Prepares for General Strike as War Veterans Organize Day of Action at Occupy Camps (Democracy Now)

It is precisely due to this architecture of flows that the metropolis is one of the most vulnerable human arrangements that has ever existed. Supple, subtle, but vulnerable. A brutal shutting down of borders to fend off a raging epidemic, a sudden interruption of supply lines, organized blockades of the axes of communication – and the whole facade crumbles, a facade that can no longer mask the scenes of carnage haunting it from morning to night. The world would not be moving so fast if it didn’t have to constantly outrun its own collapse. /…/

That is what the American longshoremen understood when they struck in October, 2002 in support of three hundred jobs, blocking the main ports on the West Coast for ten days. The American economy is so dependent on goods coming from Asia that the cost of the blockade was over a billion dollars per day. With ten thousand people, the largest economic power in the world can be brought to its knees. According to certain “experts,” if the action had lasted another month, it would have produced “a recession in the United States and an economic nightmare in Southeast Asia.”

-  Fourth Circle “More simple, more fun, more mobile, more secure!” (The Coming Insurrection)

Rasmus Fleischer är rätt deskriptiv i Biblioteket. Jag säger inte att han är helt värdeneutral och ickenormerande, men knappast så normerande (eller alarmerande) som jag vill vara.

För oss som håller fast vid folkbildningsidealet är biblioteket djupt hotat. Det största hotet är försöken till övergång till det “digitala”, en övergång som i praktiken mest innebär att man marknadsanpassar vissa delar av verksamheten och outsourcar resten till kommersiella robotar. Dystopin vi kan rita upp är ett bibliotek där man mottas av kommersiella robotar som listar ut vad man är mest sugen på att läsa, vad som verkar mest kul. Du erbjuds att ladda ner boken via en app till ditt kommersiella operativsystem. Böckerna du har att välja mellan är ungefär samma som på en gigantisk Pocket Shop. Varför? För att exakt samma företag gör urvalet.

Det finns en väg ut: styr in biblioteken på den postdigitala vägen istället. Biblioteken har inget rum att fylla i det digitala, lika lite som “digitala torg” eller “digitala parker” skulle ha. Biblioteken måste utgå från sitt rum och sitt urval, som är grundpremisserna från deras verksamhet.

För att vara på det klara, det är inte bildningen i sig som är mest hotad. Det är människor reella chans att bli bildade. Klassiska bibliotek har funktionen att de utsätter människor för klassisk och bildande litteratur. Bibliotekarierna väljer ut vilken litteratur de frontar på hyllorna, och vilken litteratur de rekommenderar till kunderna. Det är elitistiska. Marknaden är inte elitistisk, marknaden pushar den litteratur som säljer bäst.

I det efterfrågansfokuserade biblioteket är det individens ansvar att bli bildad. Det kanske funkar för akademiska familjer och rika familjer, men jag nöjer mig inte med det. Om alla ska bli bildade krävs det att ansvaret frånkopplas från individen och att samhället arbetar för att människor blir bildade. Skolplikt har vi redan, urvalskoncentrerade bibliotek är bara en annan åtgärd.  Nu rivs åtgärden.

Rasmus Fleischer presenterar i två kapitel för hur biblioteken kan utvecklas som ett bättre alternativ till e-bokifieringen. Jag läser det som ett manifest, som att det är så biblioteken bör utvecklas.

Valfrid Palmgren var en typisk bildningsborgare, verksam som konservativ politiker. Hon arbetade som bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket när hon 1907 fick möjligheten att föra en studieresa till USA. Där övervälidgades hon av att se bibliotek som besöktes av människor från alla samhällsklasser. Hon återkom till Sverige med en brinnande ambition att sprida idén om så kallade public libraries, vilket hon ville översätta till “allmäna bibliotek” – begreppet “folkbibliotek” ansåg hon vara alltför associerat till arbetarrörelsens språkbruk.

Det allmäna biblioteket skulle bidra till att lindra klassmotsättningar genom att integrera män och kvinnor från alla samhällsklasser och åldrar. Det skulle därför drivas i offentlig regi, till skillnad från de många bibliotek som i det tidiga 1900-talets Sverige drevs av arbetarrörelsen, nykterhetsförbunden och frikyrkorna. /…/

Urvalet skulle däremot inte innebära något politiskt ställningstagande. (s. 62-63)

Tes 1907: Vänsterlitteraturen och vänstermänniskor dominerar biblioteken.
Önskvärd antites: Högerlitteratur och högermänniskor dominerar biblioteken.
Syntes: Skapa “opolitiska” bibliotek. Reglera bokurvalet för att se till att vänsterlitteratur inte dominerar.
Metod: Subventionering med skattemedel (Lägg över biblioteken i statlig ägo).

Vart hade vi varit idag om våra bibliotek hade varit antingen arbetarrörelsenbibliotek eller nykterhetsrörelsebibliotek? Det hade funnits ett mycket större utrymme för en intellektuell vänsterteoretisk debatt än en intellektuell högerteoretisk debatt. Det är svårt att säga huruvida det hade påverkat beslutsfattare i särskilt hög utsträckning då beslutsfattare inte så ofta är högutbildade (särskilt inte på bibliotek, gissar jag).

Det är dock mycket möjligt att den akademiska debatten sett otroligt annorlunda ut, vilket troligen hade kunnat ha en indirekt inverkan på beslutsfattandet. Särskilt: hur hade den statsvetenskapliga debatten påverkats av att bibliotekens statsvetenskapliga litteratur främst hade dominerats av arbetarrörelsetänkare? Hur hade den politiska ekonomin påverkats av att litteraturutbudet hade dominerats av böcker som Kapitalet eller Marx’ ekonomisk-filosofiska manuskript? Vi kan bara spekulera; särskilt vi som inte studerat det närmare.

Ur tillgänglighetssynpunkt är problemet inte så stort. Det mesta viktiga ur arbetarrörelselitteraturen går säkert att få tag på via magasin även idag, men ur urvalsperspektiv är det här helt avgörande. En bibliotekshylla som erbjuder Marx på samma villkor som Nozick är radikalt annorlunda än en bibliotekshylla som mest erbjuder Marx och Ẑiẑek.

I mitt inlägg vill jag inte hävda någon typ av reaktionär linje. Jag vill inte alls att vi ska riva de allmäna biblioteken och återgå till arbetarrörelsebiblioteken. Det vore befängt. Särskilt då jag tror att bildning är bra för alla, borgare som bonde; präst som proletär.

Men vi behöver problematisera förlusten av bibliotek och skapa nya. Socialistiska bokcaféer är kanske ett sådant utrymme. De är platser med ett snävt och djupt urval, de samlar ofta bra med bokcirklar och de är en god grogrund för politisk förändring som utgår från litteratururvalet.

Kanske kan en annan – mer postdigital – plats vara hackerspaces. Förutom att hackerspaces är ett verktygs- och kunskapsbibliotek för teknologiskt inriktad subversiv verksamhet och utbildningen i densamma vill jag minnas att iallafall Forsken på Utkanten i Malmö hade ett bibliotek med böcker i allt från hackingguider till queerteoretisk litteratur.

På Flogsta Food i Uppsala har studenter (mestadels från Cemus) självorganiserat ett socialt center som kretsar kring Flogsta Foods kolonilotter. De har få verktyg och inga böcker, men det finns mängder av odlad jord (Är botaniska trädgårdar bibliotek i bredare mening? Kan de vara?) och det finns mängder av expertis som samlas kring lotterna. De har en tydlig politisk profil: permakulturell och rödgrön verksamhet.

Den nolldimensionella sökrutan, den endimensionella resultatlistan och den tvådimensionella skärmen har alla sina fördelar, men kan inte ersätta det tredimensionella rummet. (s. 52-53)

Det känns inte som att jag har så mycket att säga om att Fleischer låter bli att nämna en fjärde dimension, tid. Tid tycks vara viktigt i en diskussion om bibliotekens roll. De är ju – som han själv säger här och var – delvis arkiv. Han har ju dessutom diskuterat begrepp som att “hänga med i tiden” och “tidsandan”.

Inte heller har jag så mycket att säga om hans syn på bokskrivare. Han menar att laserskrivare och scanners “slarvigt kan beskrivas som tvådimensionella” – okej så långt – till skillnad från bokscanners och bokskrivare. Va? Den dimensionella gränsen här tycks vara vag. Är det så intressant att det ena är ett papper och det andra en hög av papper? Ontologin här är skum, och blir ännu skummare när man betraktar den vetenskapliga artikeln.

Den vetenskapliga artikeln kan vara – säg – trettio sidor lång. En ganska stor hög med papper. Vi skriver ut den i en laserskrivare och sätter ihop med ett häftstift. Är det ett papper? Eller är det en bok? Är den tvådimensionell eller tredimensionell? Är skrivaren som skrivit ut den en tvådimensionell eller tredimensionell teknik? Om vi binder den vetenskapliga artikeln? Är det fortfarande tvådimensionellt? Och vidare, författaren kanske ändrar sig och kallar det en rapport och ser det som en bok. Har skrivaren bytt skepnad till en tredimensionell form? Den här ontologin behöver tweakas.

För att bara ändra språkbruket lite, om verktygsbiblioteken är de predigitala bibliotekens antites är de postdigitala biblioteken dess syntes. Dialektiken har flera dimensioner. De predigitala biblioteken är uppenbart idealistiska. Kom hit, lär dig något, gå hem, tänk, kom tillbaka. Verktygsbiblioteken är materiella, låna verktyg, spara pengar, bygg en bättre tillvaro gratis. De postdigitala biblioteken förenar teori och handling, idealism och materialism. De materialiserar teorin och sätter handlingen i pränt. Vad revolutionärt!

Makt. Vem har makt?

Motsatsen till biblioteket som mötesplats sägs vara biblioteket som “boktempel”. Men även där handlar det om möten: människors möte med böcker, böckernas möte med varandra. Varje möte är ett urval, för lika lite som en bok rumsligt kan placeras på samma avstånd till alla andra böcker kan en människa möta alla andra människor samtidigt. Varje möte är också laddat med makt, men den makt som manifesterar sig i rummet är av ett annat slag än den anonyma makt som döljer sig i digitala databaser. (s. 57-58)

Vilka har makt i Robotbiblioteket, i den nolldimensionella sökrutan och den endimensionella resultatlistan? Robotarna! Vilka har makt över robotarna? Företagen som designat dem.

För det femte: öppen lånehistorik. Uppgifter om vem som lånat vad är förvisso känsliga. Biblioteken har med rätta motsatt sig att inbegripas i ett statligt maskineri för övervakning. Efter att en bok lämnats tillbaka finns det inget behov av att lagra uppgifter om vem som lånat den – däremot lagras alltid information om antal gånger som den lånats ut och vid vilka tidpunkter, information som bland annat ligger till grund för beslut om kompletterande inköp och om gallring. Förr i tiden stämplades varje utlåningsdatum på en flik längst bak i boken. Datoriseringen har lett till att denna information blivit dold för andra än personalen. Måste det vara så? En fritt tillgänglig lånehistorik skulle utan tvivel vara av intresse för kommersiella aktörer på bokmarknaden, men även för de allmänt nyfikna. Det går att tänka sig programvara som visualiserar hur intresset för olika böcker förändras över tiden och hur det skiljer sig mellan olika platser i landet. Sådana uppgifter inkräktar knappast på enskilda låntagares privatliv. Däremot finns det säkerligen många som av ren nyfikenhet vill lagra sin personliga lånestatistik och kanske även göra den tillgänglig för andra. Varför kan inte biblioteket erbjuda detta som ett frivilligt tillval? Lånestatistiken skulle kunna bilda grundval för ett socialt nätverk där människor dels kan utbyta boktips med varandra, dels åskådliggöra för sig själva hur de egna läsvanorna förändrats över årens lopp. Inspiration kan hämtas från den framgångsrika webbsidan librarything.com, där människor världen över katalogiserar sina hemmabibliotek.

Nu hoppas jag bara att bibliotek börjar nappa på det. Jag hoppas verkligen att universitetsbiblioteken vid Uppsala Universitet börjar med det här. Fatta vad otroligt att kunna veta vad ens kursare har lånat till sina uppsatser, eller att veta vad filosofer i allmänhet läser för skönlitteratur. Jag tror verkligen att det här kan bättra på biblioteksbesöken utan att kompromissa med bildnings- och urvalsidealet. Att låna böcker kan bli en del av att umgås.

Även Genesis, Realbibliotism och Robotbiblioteket.

Även Genesis och Realbibliotismen.

Standardversionen av “det digitala biblioteket” är ett bibliotek som slussar vidare inloggade låntagare från sin hemsida till Elibs webbsida. Därtill slussar de pengar från sitt bankkonto till Elibs bankkonto. Om ingenting mer återstår, förtjänar det digitala biblioteket då att kallas för bibliotek? Å andra sidan: om biblioteken inte lägger maximal kraft på att tillhandahålla digitala böcker, kommer man i framtiden ens att efterfråga bibliotek? (s. 40)

“På Elib syns inte ett spår av bibliotekarier” (s. 27), konstaterar Fleischer. Tre algoritmer hjälper dig hitta böcker. En algoritm som listar de populäraste böckerna, en algoritm som listar de nyaste böckerna. Och en sökruta. En tom sökruta. För att förstå sökrutan kan man inte bara förstå dess algoritm, utan också dess dubbelnatur. Du har ett maximalt urval, samtidigt som du har ett minimalt urval. “Du kan få allt du vill ha”, “Du kan ta vad du vill”, “Välj själv”. För att vara något så positivt görs det mycket reklam för den tomma sökrutan. I den tomma sökrutan kan du teoretiskt sätt lista hela registret, allting. Du har maximal tillgänglighet.

Å andra sidan har du en minimal tillgänglighet. Din frihet att välja är inte en frihet att läsa Brecht eller att läsa Kafka. Dina frihet att välja är inte en frihet att fördjupa dig i existentialismen eller kvantfysiken. Det är en frihet att läsa deckare. Ett barns frihet att välja mat själv leder oftast mest till godis och skräpmat. Man kan knappt tänka sig hur ett barn som alltid får maximal valmöjlighet vid matvalet växer upp. Hos robotbibliotekarierna begränsas du till det kortsiktigt lyckoingivande. Du begränsas till det du är sugen på att läsa.

Iallafall två av algoritmerna Robotbibliotekarien presenterar för dig är transaktionsmaximerande. Du kan välja det du är sugen på och det andra är sugna på. Algoritmer som maximerar skaparnas inkomster. (Jag välkomnar en analys av den tredje erbjudna algoritmen. Varför nya “böcker” och inte slumpmässiga “böcker” exempelvis?)

Jag vet inte om jag kan bli mer tydlig, men jag benar ut det ändå. Robotbiblioteket, det “digitala” biblioteket eller vad man vill kalla det är en strävan att utarma bibliotekens funktion som urvalsinstitution och bildande institution för att skapa en tillgänglighet till det marknadsmässiga. En rörelse för det marknadsliberala biblioteket, på bekostnad av det bildande biblioteket. Fleischer benar ut fler aspekter på samma linje, men de tar jag inte upp här.

Om den tomma sökrutan är robotbibliotekariernas dystopi, så är appbiblioteket robotbibliotekets dystopi. “Välkommen till det gemensamt ägda biblioteket. Om du vill använda Adobes stängda, kommersiella programvara kan du gå till höger. Om du vill använda en av Apples iPads kan du gå till vänster. Ja, vi har böcker. Men ändå inte, du måste gå via Adobes läsare och bli medlem hos dem. Om vi rekommenderar någon litteratur? Nej, hela vårt urval är outsourcat till nätförlagen och deras system. Ja, du kan tala med vår kundtjänst via twitter. Du letar efter en bok? Vi har en app för att söka efter böcker? En riktig bibliotekarie? Nej, tyvärr. De jobbar inte här längre. Vi har outsourcat det till robotutvecklare.”

Robotbibliotekets expansion har redan slussats ut. Kampanjen för att ta över biblioteken designades på Adobes kontor, massproducerades på rullande band av robotutvecklare och förlag och rullades ut av politiker och bibliotekarier i hela Sverige. Det är en hemsk tanke, att tänka att vi kanske, kanske, kan vara den sista generationen som tar för givet att man kan gå in på ett bibliotek i sin närhet, fråga efter en bok eller ett tema, och få ett par tryckta pappersböcker i handen. Det är skrämmande att tänka att vi kanske är den sista generationen som ser biblioteken som väsensskiljt från Spotifys musik-”bibliotek”.

Vad händer när vi outsourcar vårt bibliotek till kommersiella robotar och kommersiella system? Fleischer tar upp flera av aspekterna av Robotbiblioteket. Vi tvingas acceptera att vår data lagras och används för kommersiellt bruk. Vi tvingas acceptera att man måste vara 13 år för att låna “e-böcker” på bibliotek. Vi tvingas acceptera stängd källkod. Vi fogas in i ett system som förlag utformat för att förlag ska maximera sin inkomst. Vi får ett system som inte tar någotsomhelst politiskt eller etiskt ansvar.

Men det finns en möjlig väg ut, kampen mot robotbiblioteket. Det handlar inte om plogbillsaktioner eller demonstrationer. Fleischer tar relativt deskriptivt och ickenormerande upp en möjlig händelsegång av kamp mellan bibliotekarierna och robotbiblioteken. Han skriver:

“Ändå är det angeläget att uppmärksamma hur avtalstexterna griper in i relationen mellan biblioteket och allmänheten. Vad säger bibliotekarien till den tolvåring som frågar honom om hon får låna en e-bok?`Enklaste svaret: ljug om din ålder. /…/ Om biblioteket accepterar att tolvåringar lånar e-böcker har de intagit ståndpunkten att det är okej att bryta mot användaravtal. Det är en rimlig ståndpunkt. Så varför inte löpa linan ut? Biblioteken kan via internet informera om hur det går att lagligt kringgå restriktionerna på “lånade” e-böcker, så att låntagarna kan fortsätta läsning efter lånetidens utgång. Att publicera en sådan rippningsguide vore både en insats för digital folkbildning och ett sätt att öka litteraturens tillgänglighet.” (s. 30)

Ur ett annat stycke i kapitlet kan man även ställa frågor om systemets inneboende stabilitet:

“Systemet inbjuder också till spekulationer i sökmotoroptimering. Ju större efterfrågan på att “låna” e-böcker, desto mer pengar finns att hämta för den som kan konstruera eggande titlar och bokomslag. För varje biblioteksanvändare vars nyfikenhet kan stegras till klicknivå kan mikroförlaget inkassera 10 lätta kronor från en vacklande biblioteksbudget. Innehållet i en sådan spekulativ e-bok är däremot helt likgiltigt – det kan kopieras från den egna bloggen, från Wikipedia eller från författare vars upphovsrätt har löpt ut.” (s. 39)

Dessa två egenskaper tror jag att många känner igen. Robotbiblioteken är knappast det enda system som har dessa två egenskaper: en ständig dialektik mellan köttbibliotekarierna och dess antites, Robotbiblioteken; och en inneboende instabilitet, en inneboende kristendens som då och då kommer att skaka den och tvinga fram stora sociala och ekonomiska omvälvningar. Vem vet, kanske är det en Robotbibliotekens stora kris som kommer att tvinga ner dessa på knä? Detta system som bygger på illusioner av ekonomiska system, som att man skulle kunna “låna” en “e-bok”. Som att den tomma sökrutan är frihet. Jag säger er, de tomma sökrutorna är opium för läsarna! Vi vet iallafall att vi som drömmer om ett alternativt bibliotek med ideal, urval och en strävan efter bildning behöver förena oss.

Det går ett spöke genom biblioteksdebatten, det postdigitala spöket.

Det här är alltså mina kommentarer efter första kapitlet av Biblioteket. Den kommentaren som gjorde mig mest exalterad kommer sist, så läs tålmodigt.

Allt som är säkert är följande: ju större utbudet av böcker blir, desto mer tidskrävande och kostsamt – men även värdefullt och engagerande – blir bibliotekens urval (s. 17)

Biblioteken har två uppgifter, att göra ett urval av all litteratur som finns, och att sedan tillgängliggöra det för allmänheten. Härur tycker jag mig kunna urskilja två bibliotekspolitiska grupper: de som betonar urvalsuppgiften, och de som betonar tillgänglighetsuppgiften. Jag kommer att diskutera relationen till det ekonomiskpolitiska spektrat senare. Just nu vill jag bara konstruera och diskutera den bibliotekspolitiska skiljelinjen.

Jag tycker mig kunna se en kvalitativ och en kvantitativ dimension här. Fleischer återkommer till den diskussionen då och då. Hur många gånger i biblioteksdebatten används inte begrepp som elitism? Hur många gånger används inte begrepp som högkonst eller högkultur? Det tycks finnas en grupp vars mål är att mätta en marknadsmässig efterfrågan genom att tillgängliggöra populär litteratur. Det tycks finnas en annan grupp vars mål är att höja kvalitén på folkets läsande genom att välja ut och rekommendera högre litteratur.

Det tycks också finnas en rörelse för ökad kommersialisering hos den tidigare gruppen. Om biblioteken nu ska mätta en efterfrågan, varför inte låta marknaden styra? Varför inte ta in böcker efter popularitet? Fleischer tar upp hur många bibliotek outsourcar inköpen av vissa böcker till företag (framförallt AdLibris, verkar det som) som sammanställer listor över de mest marknadsgångbara böckerna.

Till det politiska spektrat; Fleischer nämner i kapitlet två politiska grupper som sökt påverka biblioteksurvalet. Den första är de uttalat socialistiska Bibliotek i Samhälle som under en tid drev linjen att biblioteken skulle utestänga “värderingar som innebär förtryck, förföljelse eller diskriminering”. Tids nog blev det praxis på bibliotek att inte ta in rasistisk, nazistisk och här och var även sexistisk litteratur – om den inte var gammal och ansågs ha historiskt värde.

Just den aspekten är ju intressant i en tid när sexism och rasism blir alltmer accepterat. Kommer biblioteken snart att hämta in böcker av Per Ström eller böcker om Eurabia-teorin? Det finns säkert många böcker som inte alls är lika lästa. Det är också en aspekt som tillgängliggörandebiblioteksdebattörerna ofta glömmer. Vad händer när rasistisk och sexistisk litteratur normaliseras på biblioteken? Man behöver inte vara särskilt elitistisk för att anse att det kan inte är den mest önskvärda litteraturen.

Rasmus Fleischer tar även upp Timbro, den marknadsliberala tankesmedjan. Man kan tro att en marknadsliberal smedja skulle argumentera för att marknadenliberala synen på biblioteken. Men det verkar inte vara vad de gör, enligt Fleischer. Ståndpunkten de driver verkar istället vara att biblioteken har för mycket vänsterlitteratur i jämförelse med högerlitteratur, och att biblioteken borde fungera som motpol till vänstervridningen i “den svenska intellektuella debatten”. De driver ju faktiskt en uttalat urvalsinriktad bibliotekspolitik!

Det gör att man funderar på vad Timbro tror är anledningen till biblioteksurvalets kvantitativa vänstervridning. Är det 1) att vänsterlitteratur är populärare, 2) att vänsterlitteratur är kvantitativt vanligare i totaliteten av böcker eller 3) att bibliotekens sovrare är vänstervridna? En motreaktion mot 1 skulle ju bryta helt och hållet mot en marknadsliberal syn på biblioteken. Ska inte folk få läsa det de vill? En motreaktion mot 2 skulle innebära ett stort avsteg mot den svaga kulturrelativism som marknadsförespråkare i biblioteksdebatten brukar hålla som motreaktion till “elitismen”. En motreaktion mot 3 verkar något antiintellektuell. Borde inte de utbildade bibliotekarierna få göra sitt jobb som de är utbildade till?

Eller har Timbro bara bristande analysförmåga i det här fallet? De kanske mer är ute efter att gynna högerlitteraturen.

Nästa ämne, bildningsidealet. Att jag tar upp det här är lite av en slump. Fleischer nämner det mest i förbifarten. Min föreläsare i marxismens filosofi däremot, nämnde det inte bara i förbifarten. Han hade en lång utläggning om bildningsidealet och dess vikt för klassmedvetandet och förståelsen av samhällsformen och dess produktionsförhållanden. Det gjorde han med bakgrund i Frankfurterskolan.

Teorin är ungefär: Dagens populärkultur är lätttillgänglig för att den reproducerar samhällsideologins (kapitalismens) tankemönster, idéer och stereotyper.  Vi vinner inget intellektuellt på att läsa den. Vi sjunker bara djupare ner i vår kapitalistiska ideologi. Därför kan vi istället vända oss till den svårtillgängliga litteraturen. Den utmanar oss. Den utmanar våra tankegånger, våra idéer, vår ideologi. Vi kan även vända oss till klassikerna. Homeros och Shakespeares konst skapades under andra samhällsformer, och reproducerar därför kapitalismens ideologi.

Bildningsidealet verkar vara utopin för ett urvalscentrerat bibliotek. Genom att gå dit blir man inspirerad att ta till sig Heidegger, Demokritos, Beckett, Kafka, Camus, Gombrowicz och andra svårsmälta författare som ingår i bildningstraditionen. På så sätt kan vi se mer av vår faktiska omvärld, och mindre av de ideologiska illusioner som omger den. Vi rycks ur sömnens vagga, ur Platons grotta.

Och bildningens antites, filterbubblan. Precis som rörelsen kring filterbubblan börjar Fleischer sin kritik av filterbubblan med en negativ kritik av Google (men rörelsen verkar, enligt sin hemsida, tycka att Facebook och Twitter är rätt optimala ställen på internet). Google har blivit den sökmotor vi alla söker oss till. Men det är inte längre en objektiv sökmotor. Alla sökresultat hos Google har anpassats och personaliserats för just dig, för att du ska få information som passar dig.

Problemet med bubblan är alltså inte filtreringens existens, utan dess utformning. Filtret filtrerar efter vad som (marknadsmässigt eller lyckomässigt) tilltalar sig – vad du finner lättsmält. Det är alltså själva motsatsen till bildningsidealet. Filterbubblan försätter dig bara djupare in i kapitalismens ideologi.

Filterbubblan är också utopin för de marknadsliberala bibliotekspolitiska åsikterna. Varje bibliotek blir en kollektiv filterbubbla där jag kan gå och hitta vad vi i besökskretsen tycker är mest lättsmält. Jag kan gå dit och få senaste Dagens Nyheter samtidigt som jag kan plocka upp en stereotyp deckare och läsa på pendeln till jobbet.

Jag vill komma till att det finns en något otydlig ekonomiskpolitisk dimension i biblioteksdebatten. Jag hoppas på att ha kunnat övertyga er om att det finns en viss kausalitet i ens ekonomiskpolitiska åsikter, och om man tycker att bibliotekens roll bör vara elitistisk eller marknadsliberal.

Jag vill också hävda att vi måste förhålla oss till realbibliotismen. Som vänster kan man inte bara fetischera urvalet. Tillgängliggörandet av litteratur är en väsentlig del i skapandet av allmäningar. Som Timbro visat är det samtidigt svårt för en marknadsliberal att hävda att tillgängliggörandet är allt. Timbros analys är ju just att urvalet är viktigt. Men frågan kvarstår, hur mycket av bibliotekets uppgift ska vara urval, och hur mycket ska vara tillgängliggörande?

Och bonusen jag lovade, robotbibliotekarier. Jag kan själv inte förstå varför Fleischer, som skrivit så mycket kritik av robotförfattarna inte själv lanserar termen. När han skriver om tjänsterna som tar fram färdiga listor över kommersiellt gångbar litteratur skriver han:

Urvalet görs på marknadsmässiga grunder genom att kvantifiera vissa värden: Hur känd är författaren sedan tidigare? Hur många och hur positiva recensioner har boken fått? Genom att räkna samman sådana parametrar bedömer Adlibris hur mycket varje bok förväntas sälja. (s.19)

Det är knappast lika uppseendeväckande som robotförfattarna, men minst lika intressant i en kritik av bokproduktion och biblioteksurval. Jag hoppas att Robotpartiet plockar upp bollen och trollar med den.

Jag tänker göra något upproriskt. Jag kommer att läsa böckerna i omvänd ordning. Bryt alla normer, skit i alla tacita regler osv. Jag börjar med Biblioteket. Därav namnet på bloggserien: Biblioteket och Boken.

Jag noterar att boken är lik många av böckerna här. Det verkar som att man i designen medvetet härmat de klassiker som står i biblioteken. De gamla böcker som överlevt tidens gång och fortfarande är aktuella. Är det en kommentar på formatet, eller är det ett sätt att decorum-estetiskt ge sig själv en naturlig plats bland klassikerförfattarna på hyllorna? Intellektualitet eller högmod? Det spelar faktiskt ingen roll. Bokomslaget är mest småtankeväckande.

Jag vill göra en till inledande kommentar också. Just nu sitter jag på vad som troligen är ett av Sveriges största bibliotek, Carolina Redviva. Min spontana gissning är att det är tredje störst efter Kungliga Biblioteket, KB, i Stockholm och Universitetsbiblioteket, UB, i Lund. Min spontana gissning.

Jag läser alltså Biblioteket på biblioteket.

Putslustigt tänker ni. Viktigt tänker jag. Jag är knappast opartisk till innehållet i boken. Förutom Carolina Redviva sitter jag ofta på Karin Boye-biblioteket och Dag Hammarskjölds bibliotek. Jag har visserligen inget lånekort på Stadsbiblioteket i Uppsala, men jag lånar böcker där via köttproxy. Biblioteken är en av de centrala rummen i mitt liv. Ett av de lättaste sätten att uppröra är att prata nedvärderande om bibliotek.

Som ni kanske gissar är jag knappast partisk till böcker heller. De har ju en ganska intim relation (en relation jag hoppas att både jag och Fleischer kommer in på, för den är problematisk). Böcker (och tidskrifter) är, förutom datorer, den enda sak jag tycker om att köpa. Men det återkommer jag till halvvägs igenom Biblioteket och Boken (förhoppningsvis).

Maintain hardline kopimi!

This is my thoughts from the seminar with Mark Fisher, author of Capitalist Realism and the blog K-punk, and Samira Ariadad, editor of the Brand magazine. I don’t know if my goal when writing this is to conclude the seminar or to comment it. But it will be a comment no matter what, since my notes from Fisher and my comments during the seminar i wildly intermixed in my note document. I haven’t read Capitalist Realism yet, and it should be noted that the topics I write about mostly concern the topics I have a personal interest in. If you want to read all my notes (which contain a lot more than this text), it can be done here.

1. What is capitalist realism?

The source of the idea is Margaret Thatcher’s claim “There is no alternative [to capitalism]“. When Thatcher uttered the words, it was a moral claim. No system seemed better than capitalism, morally, politicaly, compared in efficiency (to many).* Today, however, it has become an ontological claim. We really see no alternative. Capitalist realism is psychic structure risen inside of capitalism, telling us that any other way of governing a society is ontologically impossible.

In addition to this, a paradox has risen. We hate capitalism. We hate that the banks are ripping us off. We hate that we can’t get any stable jobs. We hate what kinds of persons capitalism makes us into. There is a large wave of anti-capitalism. “When was the last time you saw a Hollywood movie about a company acting good?” But since we can’t see any alternative, we don’t change it. We may not have any faith in capitalism, but we don’t have any faith in anything else either.

2. The part of culture in the neo-liberal society

One of the important parts of the post-fordist superstructure is the thought that everyone can get employed, if they only try hard enough. If you only pull your socks up, you can get employed. Only you can help yourself to this. If you were just willing to put in some effort, you could become an entrepreneur and get rich.

Mark Fisher spoke a lot of the Fairy Jobmother, a television series that pushes this ideological superstructure. But Fairy Jobmother is just a part of it. We’ve got a whole culture enforcing the lie that social injustices isn’t a political, but a individual problem. When people start to see the political problems as individual problems, they stop to fight politically and in the union. Instead, they only rely on themselves, and they start to expect less from society and politics. They no longer expect their rights as a worker to be respected. They no longer expect health care to be cheap. They no longer expect to get a job.

Inb4 Fairy Jobmother.

3. Therapy and drugs

Instead of fighting through unions and politics, they go to therapy. The depression capitalism forces them into is no longer converted to a constructive anger against capitalism, but a self-pathological problem that needs to be treated. But political anger is not self-pathological.

The capitalist society, along with an intensification of society, has increased our stress and depression. In the fordist society, we had the “luxury” of having a stable job situation and a secured supply of food, and a couple of hours of boredom each day. Now, we’re never free. Belonging to the precariat means being your own boss. You have to work all the time to become “employable”. You have to check your mail all the time, you have to check your social media accounts, you have to work on your personal trademark. You can never rest unproductively.

And of course, this is stressful. So we cure it with anti-depressants. Then we work harder to afford these anti-depressants. What we should do is to recognize our problems and fight the cause, the capitalist society. But instead, we eat drugs to be satisfied with being depressed. This should be viewed in the same sense as Marx’ critique of religion. But instead of religion being the opium of the people, opium is now the opium of the people.

4. Capitalism and the anti-communism propaganda

Neo-liberal propaganda claims that left wing political all lead to what we see as bad with communism, we picture a generic, non-personal, corporativist, authoritarian, bureaucratic society. But what has capitalism led us to? The culture of Starbucks, McDonalds and Wal-Mart can’t be said to be anything else than a generic, non-personal monoculture. Our society is extremely monitored. Where we don’t have cops, we have rented guards en masse. We’re all victims of a state and a European Union where we have zero influence, since it’s run by corporate lobbyists and bureaucrats.

Apparently then, capitalism leads to a generic, non-personal, corporativist, authoritarian, bureaucratic society. If this is what the people want, then I’m sure communism can do it too, but better. At least a generic, non-personal, corporativistic, authoritarian bureaucractic communist society would have it’s welfare and political power equally distributed.

* This claim is interesting from the viewpoint of historical materialism too, since historical materialism (according to Marx and Engels) claims in the preface to the Contribution to the critique of the political economy that “No social order is ever destroyed before all the productive forces for which it is sufficient have been developed, and new superior relations of production never replace older ones before the material conditions for their existence have matured within the framework of the old society.” That is interesting, but quite another subject than the subject for this post.

Kapitel 4

Det är rimligt att diktkonsten som helhet har två orsaker till sin uppkomst, båda rotade i människans natur. Dels är det något naturligt för människan att kopiera ända från barndomen – hon skiljer sig faktiskt från de andra levande varelserna genom att hon är den mest kopierande, och hon förvärvar sina första kunskaper genom kopiering. Dels finner alla människor nöje i kopior. Det bevisas av vår erfarenhet: det som vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild, även den mest detaljerade, exempelvis bilder av de mest avskyvärda djur eller av lik. Orsaken till detta är också att det är en stor njutning att lära sig något, inte bara för filosofer utan också för andra, även om de senares andel av kunskapen blir mer begränsad. Förklaringen till att människor finner nöje i att se på kopior är alltså att de kan göra upptäckter och räkna ut vad de olika figurerna föreställer (Det där är ju han!”). För om människan inte har sett föremålet tidigare ger kopian ingen njutning som kopia, utan bara utförandet, färgskalan eller något annat liknande.

Från Aristoteles Om diktkonsten. En fotnot är att det är en pågående diskussion om hur man ska översätta mimesis (Μιμεσις). Jag har här valt att översätta det till kopiering, men man översätter det också ofta till imitation, avbildning ellerefterbildning.