Här laddar jag ner via DC++ och ircar lite med telecomixfolk i bakgrunden i tingsrätten.

Här kör jag lite torrenttrafik och hänger på The Pirate Bay i tingsrätten.

1. Vi får inte glömma att det här är en kamp. Det är inte primärt en kamp om en löjlig lagstiftning. Det är inte primärt en kamp mellan lobbygrupper som Antipiratbyrån och pirater. Primärt är det en kamp om världar. Vår värld, den där kopieringen och delandet av kunskap och konst är en väl integrerad del av livet, står i strid med deras värld, där vi förväntas plocka fram plånboken varje gång vi vill använda internet. Vad vi inte heller får glömma är att det är de som sitter på våldsmonopolet. Det är de som sitter på vapnen. Det är inte vi som ställer Antipiratbyrån inför rätta för deras intrång och idioti. Det är de som drar oss till rätten.

Därför är det viktigt att inte glömma kampen. Det vi behöver är inte vapen att slåss tillbaka med eller parlamentariker som för vår talan i parlamenten. Det är att stå enade. Varje anklagade kopierare ska försvaras. Vi får inte glömma att de inte är brottslingar. De är politiska offer. Häxor, som bränns på bål för att upprätthålla ett förtryck.

2. Kriminaliseringen är ett svek från samhället. 15-åringen erkänner till och med att han vill betala pengar till “ägarna” av filmerna. Han “vill göra rätt för sig”. Var är hans föräldrar som försvarar hans rätt att inte få sin dator genomsökt? Var är skolan som lär honom att kritiskt överväga det moraliska i hans handlingar? Var är de IT-ansvariga som påpekar att det i avtalet mellan skolan och eleven står att eleven ska lära sig att värna om sin egen integritet? Eleven i fråga borde inte “vilja göra rätt för sig”. Han borde vilja ha ett bättre samhälle. Och jag skyller det på omvärlden.

3. Jag saknar elevrådens röst här. Det här är bara ett avtal av många. Alla ser de likadana ut. Skolan får behandla eleven hursomhelst när det gäller hens dator. De får kanske inte söka igenom hens skåp eller bläddra igenom hens anteckningar, men det är inga problem att närsomhelst beslagta och genomsöka datorn. Jag hoppas att elevråden runt om i landet börjar driva kampen för bättre villkor.

“Bättre villkor, annars strejkar vi”. Ett samlat elevråd med ett tydligt mål är precis vad som behövs. Mobilisera eleverna mot skolorna tills eleverna får ha sina datorer ifred. Eventuella brott som begås på datorerna är inte rektorns business. Det är polisens business.

“Bättre villkor, annars strejkar vi” bör således vara det nya mottot för elevrådens kamp. Hacktivism är också viktigt. Jag avvisar inga metoder i kampen för elevernas rätt till bättre villkor för datorerna. Det här är ett kall till alla elevråd, runt om i Sverige.

Maintain hardline kopimi!

Och vilka är det som förlorar på det? Nu har en 15-åring anklagats för brott mot upphovsrättslagen. För de aktörer Svenska Antipiratbyrån arbetar för är det här kaffeväxel. Men för personen i fråga och hans familj kan det här vara något som kan slå deras ekonomiska situation i spillror.

Så kämpa med mig för ett bättre samhälle, ett samhälle utan upphovsrätt.

En festinbjudan är en väldigt, väldigt avgörande del av festen. För vad är en fest utan sina deltagare? Visst spelar andra faktorer roll, som plats och mat. Men min gissning är att Mikael hellre firar sin disputation i vardagsrummet med folk han känner och tycker om, än på ett slott med mobbare. Vi kan sluta oss till att tre komponenter är essentiella för en festinbjudans rumsägande:

1. Festinbjudan behöver ett vara. En festinbjudan som är ett tomt ark är meningslöst. En festinbjudan som är gömd i en tjock och lång textvägg om ett annat ämne är också meningslöst. Festinbjudan måste inte bara återge de detaljer som festen kräver, utan också skapa en potential till festlighet hos läsaren. På vissa fester är ett ett utklädningstema, i Mikaels fall är det en extern händelse. Mikael har ska disputera, och bara det garanterar potential till festlighet.
2. Festinbjudan behöver ett rum. Ett medium att färdas genom. Använder jag brev, mail eller sms när jag bjuder in folk? Skapar jag ett facebookevenemang? Twittrar jag?
3. Festinbjudan behöver en riktning. En festinbjudan ges både en direkt och en indirekt riktning. Den direkta riktningen är vilka inbjudningen skickas till. Vilka brevlådor skickas den till? Vilka nummer smsas? Vilka konton på vilka nätgemenskaper bjuds in? Den indirekta riktningen är vilka generella typer festen riktar sig till. Är utklädningstemat tyska 1800-talsfilosofer från Jenaskolan kanske icke-filosofer inte känner sig särskilt välkomna. Om inbjudan specificerar en klubb med hög åldersgräns kommer 19-åringar inte att känna sig särskilt inbjudna. Om inbjudan innehåller en meny utan veganskt alternativ är det också väldigt exkluderande.

Som ni ser är den direkta riktningen starkt knuten till festinbjudans rum. I min ålder är det nog många som minns hur exkluderande det var att vara en av de sista med mobiltelefon i ett kompisgäng. Personen som inte lärde sig chatta i tid blev också rätt exkluderad.  Vad man bör tänka på är att facebook och liknande web 2.0-koncept också är exkluderande. Om du skickar ut dina inbjudningar över facebook kommer bara människor med facebook att få dem. Om en klar majoritet bara skickar ut festinbjudan över facebook kommer den resterande gruppen att bli rätt isolerande.

Och när det gäller web 2.0-koncept är det rätt mycket mer avancerat än att säga “det är bara att skaffa det”. Det handlar inte om en struntsumma pengar eller att lära sig hur det fungerar för alla. För många handlar det om en etisk eller politisk fråga att vara eller inte vara på facebook. För många handlar det om att vilja ta tillbaka sina rättigheter. Hade Mikael Nilsson skickat ut inbjudningarna nästa år hade jag troligtvis aldrig fått dem, då jag då kommer att ha avslutat mitt konto av etiska och politiska skäl.

Men istället väljer Mikael Nilsson att skapa en web 1.0-sida som rum till sin festinbjudan, för att sedan rikta den över twitter, facebook och säkert andra protokoll.

Notera nu hur pragmatisk jag är. Jag tycker att det är helt okej att Mikael också väljer att ha en facebooksida som han länkar til från festinbjudansidan, så länge som det inte är det primära festinbjudningsrummet.

När man träffade nya människor på internet förr i tiden var det vanligt att man började konversationen med tre frågor, personens ålder, personens kön och personens plats. Efter hand började dessa frågor försvinna. När man interagerar med andra bryr man sig ofta inte längre varifrån personen kommer. Förr i tiden var det en fråga om språk och kultur, men i takt med att alltmer av internets populära delar anglifieras är inte ens det relevant. Vi talar med våra vänner över engelska sidor som twitter och facebook. Vi läser våra nyheter på engelskspråkiga bloggar och i engelska webbtidningar. Vi får vår kultur från samma torrentsidor som resten av världen. Det har inte funnits något egentligt intresse i att veta varifrån personen kommer.

En av de saker som oftast brukar lyftas fram med internet är hur kontaktytsintensifierande det är. Genom sociala medier kan jag som är en student i Sverige kommunicera med Barack Obama. Jag kan diskutera politik med människor i Afrika och jag kan starta företag med människor i Silicon Valley. ”Internet känner inga landsgränser” brukar man säga.

Man kan inte bara utge sig att vara från varsomhelst, utan också vemsomhelst med lite anonymiseringsteknik. Det gör alla välkomna överallt. Normen på många platser på internet är att man är sitt internetsmeknamn (i fortsättningen ”nick”). Internet öppnar för skapandet av en helt ny (eller flera helt nya) identiteter. I Metro den 30 april förra året berättar en kvinna som spelar onlinespelet World of Warcraft att ”ett av skälen till att jag började spela var att slippa sexualisering”. Internet är det ultimata vapnet för sexism, rasism och åldersdiskriminering.

Enligt internetforskaren Marcin de Kaminskis forskningsresultat anpassar unga vilken bild de visar upp av sig själva på internet, och skapar därigenom en annorlunda identitet. ”Mina respondenter förklarar alla enstämmigt att det är så här Internet fungerar. Man arbetar med olika självbilder beroende på tillfälle och plats, och beroende på vad man är intresserad av för stunden. ” skriver de Kaminski (Nätgemenskaper och digitala spegeljag – Om ungdomars interaktion kring nätbaserade självbilder). Även om deltagarna i studien verkar vara öppna med sitt namn, sin plats och andra större delar av sin identitet anpassar de oftast hur de uttrycker sina tankar och sitt utseende på ett sätt som bara internets anonymitetsmöjligheter tillåter. Även om de Kaminskis studier inte underbygger det misstänker jag att en betydande andel ljuger om t.ex. varifrån de kommer och vilket kön de har utanför internet.

Därför blev jag själv väldigt förvånad när jag såg positioneringstjänster slå igenom på allvar. Ur det perspektiv jag sett internet genom är det ett sätt att se bortom rum för att inte utesluta någon. Jag trodde att det var dåligt att knyta rummet på internet till rummet utanför internet. De skillnaderna som internet tidigare hade utjämnat, skillnaderna som låg till grund för att människor behandlades bättre eller sämre, verkade positioneringstjänsterna försöka införa igen.

Från att ha skapat ett separat rum och en separat identitet på internet där man kunde interagera lika mycket med människor som bodde i Sverige som i Kina och kunde bygga upp sin egen identitet, precis som man ville verkar trenden gå åt att man ska integrera sin plats och identitet på internet med den utanför internet. Innan var chattkanaler, nätgemenskaper och mikrobloggande sina egna separata rum, skilda från varandra och rummen utanför internet, men nu använder man tjänster som Gowalla för att alltid berätta var man är. Normen på nätgemenskaper har gått från att man inte ska uppge sin identitet utan sitt ”nick” till att man är sitt förnamn och efternamn. Innan laddade man upp de bilder på sig själv man ville att andra skulle se. Nu är det vanligare att ens vänner lägger upp bilder på en och ”taggar” en för att andra ska se bilder på en. Kontrollen över identitetsskapandet på internet har än en gång förlorats.

Men vad vi också ser är en integration av de två identiteter man bygger upp. Innan var internet en fristad från rummet utanför internet. Nu har internet blivit en självklar del av vardagen utanför internet. Och det kräver ärlighet. Samtidigt som möjligheterna som kommer med anonymisering och byggandet av en alternativ identitet succesivt reduceras ser vi nya möjligheter byggas när vi lika succesivt raderar gränserna mellan internet och rummet utanför internet.

Med positioneringstjänster och sociala medier där man har samma identitet på som utanför internet får vi både fördelarna med att internets rum är så skilt från rumet utanför internet samtidigt som vi kan överföra fördelarna från internet till rummet utanför internet. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om en ungdom han träffade på Hultsfred som letade efter sina vänner och att han ”mycket väl skulle kunna tillhöra den sista generationen som irrade omkring planlöst” och att ”Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp.”.

Precis så har det länge fungerat på internet. Att hitta sina vänner på internet har varit väldigt enkelt, för att digitala identiteter är så välstrukturerade, att hela internet är så välstrukturerat. Denna struktur är en av de fördelar vi fått av integreringen mellan internet och rummet utanför. Planering av evenemang, från planerade fester till spontana evenemang blir mycket lättare att koordinera när man kan nå alla sina vänner samtidigt. Spridandet av nyheter, både om sig och om omvärlden har också förenklats av samma anledning.

De starkaste hindrena mot att på allvar integrera identiteten och rummet på och utanför internet verkar vara två. För det första läggs alldeles för mycket vikt vid anonymitet, och anonymiteten ses som en säkerhetsåtgärd. Om detta säger internetforskaren Elza Dunkels ”En ny amerikansk studie visar att det inte finns någon koppling mellan om unga som utsatts för sexuella övergrepp som initierats via nätet varit anonyma eller inte. Däremot finns det forskning som visar att unga tenderar att vara mer elaka mot varandra när de är anonyma. Så ska vi då verkligen uppmana dem att vara anonyma?”. I samma avhandling jag tog upp innan nämner de Kaminski det andra hindret. Tanken på att ”den verkliga världen” måste stå i motsättning mot ”den virtuella världen”. Om detta skriver han ”Å andra sidan är många av respondenterna noga med att skilja mellan den värld man ser som verklig och den digitala tillvaron på nätet. Är man borta från verkligheten för länge ser man till att dra ner på datoranvändandet och prioritera vardagslivet. ”

Jag tror att mer öppenhet som man kan få genom till exempel positioneringstjänster och sociala medier är positiv, för att den möjliggör en större integration mellan rummet på och utanför internet. Så länge som den sker på en frivillig basis, såklart. Möjligheten till anonymitet och ett skilt identitetsbyggande tror jag är viktig, om inte annat så som en tillflyktsort.

“KD brukar säga att de finns där och vill jobba för verklighetens folk. Tydligen är ungdomar och internetanvändare inte en del av den verkligheten.”

så förstod jag vad det handlar om. Har man inte samma verklighet kan man inte dela visioner och idéer. Och hur kan man värna om verklighetens folk när helt olika människor finns i ens verklighet? Eftersom mina känslor för kristdemokraterna knappast är nya har jag självklart ett favoritcitat av kristdemokraterna som jag tänkte plocka sönder:

“Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.”

Den första frågan är “Vad är sunt förnuft?“. Har man en världsbild kan sunt förnuft betyda något helt annat än för någon med en annan världsbild. För vissa är sunt förnuft att man ska sluta med genustjafset i undervisningen. För vissa är sunt förnuft att inte införa vansinneslagar som Fra och Ipred. Vad man måste notera är att de båda grupperna har extremt olika världsbilder – helt olika verkligheter.

Nästa fråga är “Vad är vanligt folk?“. För vissa människor är det svårt att förstå att homosexualitet inte gör en människa onormal. Och för andra människor är det svårt att förstå att det finns människor som inte lärt sig att integrera internet i sitt liv. Vad vanligt folk är beror helt på vilka människor man träffar, vilka människor man förstår, vilka människors situationer man kan sätta sig in i. Det är inte alls självklart vad vanligt folk – eller verklighetens folk – är för några.

Följdaktigen kommer frågan “Vilka egenskaper har verklighetens folk?” eller “Hur beter sig vanligt folk?“. Frågan kan likna den andra, men är ändå skild. Frågan går även in på frågor kring tyglande av beteende och samhällets uppfostrande av individen. Har man en bild av hur verklighetens folk ska bete sig kan man tycka att staten borde lära ut att heterosexualitet är det rätta. Har man en annan bild kan man värna människors rätt att inte binärt bekänna kön och sexualitet.

Min verklighet och dess folk

Internet som en kroppsdel

Hela tiden kommer vi tillbaka till frågor om perspektiv. Är det så enkelt som att kristdemokrater inte har samma perspektiv på världen som piratpartister? Är det så simpelt som att det faktum att vi träffar olika människor och tar del av olika upplevelser gör att vi kan ha så olika värderingar? Om det är sant känns det personligen viktigt att jag presenterar vilken världsbild jag har, vilka personer jag träffar, vilken media jag läser och vilka upplevelser jag tar del av.

Det första, viktigaste och största är internet. Som ni kanske kunde gissa tillhör jag den gruppen människor som inte förstår hur folk kan leva utan internet. Internet är som en kroppsdel för mig. År 2008 skrev Karl Palmås en text som heter “Internet är min distribuerade hjärna“. Han förklarar det genom att säga:

“Under året har det ju blivit så påtagligt att min hjärna är distribuerad. Om man nu kan säga “min”: Jag har slutat bry mig om var denna hjärna slutar, och var bloggvännernas börjar. En av noderna i den distribuerade hjärnan kallar sig lämpligt nog “I am many”.”

Christopher Kullenberg utvecklar det här när han inleder sin bloggpost om hur minnet förflyttats till internet med

“Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.”

För mig är det självklart att internet är en del av min hjärna. Internet är mitt minne, mina sociala interaktioner, min underhållning, mitt uppslagsverk, min aritmetik, min världsbild. Jag kan tänka mig att det ter sig absurdt för många. Jag kan tänka mig att det för många är lika svårt att förstå hur min identitet är en symbios mellan min kropp och internet som det är för mig att förstå människor som inte använder datorer. Men om man lyckas förstå det kanske man kan ta till sig Karl Palmås FRA-kritik också:

“FRA-lagen träder i kraft efter årskiftet. Staten får då helt nya möjligheter att se rakt in i min distribuerade hjärna – även de impulser som går via min privata kommunikation. Genom att analysera den mångfald av pulser som möter min uppspända bröstkorg – de affekter som resonerar mellan mig och mina vänner – hoppas FRA kunna förutspå mina framtida beteenden.

Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är internet. Och genom mönsterigenkänning av trafikdata kommer någon känna mig bättre än jag känner mig själv.”

Perspektiv kring andras sexualitet

Nästa sak jag vill dela är min syn på sex. Inom sexualpolitiken har jag väldigt lätt för att se förtryck. I vissa fall (som i äktenskapsbalkens frånvaro av polygamilösningar) ter sig förtrycket i lagstiftning. Men oftare rör det sig om samhällets inställning. Elin Grelsson tolkar Foucault såhär:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Därav är det inte en slump att jag avgudar och följer bildbloggen sexisnottheenemy. Sexisnottheenemy är en sida som skildrar sex, sexualitet och kön ur ett alternativt perspektiv. Väldigt många av bilderna handlar om hur sexualitet tillåts få ta sig i uttryck i vardagen. Den behandlar ofta sex man inte vill tala om, den behandlar homosexualitet, polyamori, transsexualitet och mycket annat. Det ryms mycket politik och humor. Därför är det omöjligt för mig att förstå hur man kan vilja värna heterosexualiteten i skolundervisningen. Inte heller kan jag förstå hur man kan vilja tygla sina barns sexualitet på andra sätt än att lära dem hyfs, respekt och vikten av medgivande och partnerns njutning. Jag kan inte förmå mig att förstå hur folk kan förbjuda sexuella uttryck som bygger på njutning och medgivande från alla parter. Häri ingår teman som internetsex, polyamori, HBT, promiskusitet och annat sex som är skambelagt i dagens samhälle.

Att inte vara verklighetens folk med varandra

Jag har förstått att andra människor inte är som jag, att jag inte är som andra människor. Men jag tror ändå att det finns en viktig skillnad. Jag är övertygad om att ömsesidig respekt för andra människors livsval är viktigt, oavsett vilka perspektiv och vilka världar man lever i. Jag hoppas att alla en dag kommer att förstå och acceptera att vi alla inte kan vara verklighetens folk för varandra. Jag hoppas att till och med kristdemokrater lär sig att hylla diversiteten och försöker lagstifta efter allas världar och inte bara sin egen. Kanske lever jag i en liberal dröm. Den liberala drömmen är min verklighet, och därför kommer jag kanske aldrig att släppa den.

Det är intressant hur sex kan användas som en så effektiv agitationsmetod. Jag känner själv igen det från medierådets persuasiva statistik. På frågan “Har du råkat ut för att någon på internet pratar om sex med dig utan att du vill det?” kan man t.ex. undra om det är så konstigt att 16% svarade ja. Hur hade statistiken sett ut om man frågat “Har du råkat ut för att någon på krogen/festen/klubben pratar om sex med dig utan att du vill det?” eller “Har du råkat ut för att någon i skolan pratar om sex med dig utan att du vill det?”. Att stöta på folk är inget exklusivt för internet. Det finns nog en hel del föräldrar till tolvåringar som vill tro att allt sex sker på internet och på ofrivillig basis, men förr eller senare måste de konfronteras med att deras barn också har ett sexliv. När man ställer frågan “Har du kommit i kontakt med sex-/porrsajter på internet?” låter man än en gång vuxenvärlden tro att deras små barn aldrig aktivt söker upp porrsajter (trots att undersökningar visat att fallet snarare är tvärtom).

Har unga ett sexliv?

Johanna Sjödin har också skrivit om det här i bloggposten “Låt fjortonåringarna porrsurfa ostört” (Nota bene, när jag skriver ut titlarna är det för att de är bra). Hon tar upp och sågar de råd man brukar ge till föräldrar som vill hålla sina barn trygga och vadderade från sex och andra nöjen.

Johanna tar upp ett mardrömsscenario om en förälder som upptäckt att hennes son porrsurfat. Hon berättar: “En dag fick jag ett infall och kollade vilka sidor han varit inne på och där fanns bland annat flera porrsajter [sic!]“. Det mest upprörande är dock “Tonårsexpertens” svar. Hon poängterar hur hemskt porr är. Trots att mamman “är livrädd för att skuldbelägga honom och hans nyfikenhet” så rekommenderar “experten att man ska konfrontera honom. Hon poängterar att det är dåligt att pojken bara har sina “oerfarna kompisar” att prata om sex med (Antingen för att befästa nidbilden av porrsurfaren eller för att befästa barnets dyrbara oskuld). Vidare rekommenderar hon att “förklara att mycket med porr är fejkat“. Hon avslutar med det chockerande “fortsätt sedan framöver att ha koll på vilka sidor han besöker på internet och fortsätt gärna också diskussionen vid andra tillfällen under tonåren.”. Som vanligt är föräldrarnas trygghetskänsla mycket viktigare än respekten för barnets liv.

Kan vi acceptera internetsex som “riktigt sex”?

För visst är det så att vissa typer av sex och förhållanden accepteras av samhället, som Elin Grelsson skriver, och de oaccepterade ses inte bara som mindre värda, utan som farliga. Elin Grelssons inlägg tar sikte på hur vårt monogama samhälle kategoriskt avfärdar polygami som “sexmissbruk”, men hon nämner även internetsex. Hon skriver:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Men istället för att ge de sexuellt avvikande sjukdomsstämpeln, stämplar man dem som offer eller förövare. När sex sker på internet är det ett övergrepp, det är onormalt och det är inte som “riktigt sex”. För sex på internet är fejkat. När raggningsförsök sker på klubben är det bara ett samtal eller en dans, men när det sker på internet är det per definition mot ens vilja.

Elin skriver också:

“Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos.”

Och frågan är: Har övergrepp blivit vanligare med internet? Elza svarar själv på det i artikeln:

“Det finns en bild av att övergreppen ökat i och med internet, men det stämmer inte enligt Elza Dunkels.

– Forskning visar att övergreppen inte har blivit fler, däremot har en del flyttat till nätet. Men vi ska komma ihåg att totalt sett är det en procent av alla sexuella övergrepp mot barn som har inletts via internet. De flesta övergreppen görs av någon i familjen eller barnens närhet – fotbollstränare, scoutledare, fritidspersonal…”

Hur kommer den exponentiellt utvecklade kommunikations- och informationsinfrastrukturen påverka vårt samhälle, vår lagstiftning och vår syn på sådant som kultur, kommunikation, kopiering och utveckling? Å ena sidan ser vi en tillbakagång till den kopiering och vidareutveckling (gällande både mängder och normer) som rådde innan immateriell lagstiftning blev vanlig. Å andra sidan ser vi också att i de länder där detta sker vi får hårdare och hårdare lagstiftning. Polisen ges mer och mer makt åt lagar som tidigare inte setts som särskilt viktiga. Många frågar sig om något av det är proportionerligt.
Vi ser också att det av alla immateriella rättigheter bara är upphovsrätten som får stå i centrum. Samtidigt som upphovsrätten är stor i den politiska diskussionen bortser man helt från de andra typerna av immaterialrätt. Piratpartiet, som driver frågan om liberalisering av immaterialrätt i Sverige, ställer sig till och med positiva till vissa typer av immaterialrätt, som varumärkeslagstiftningen.1

Lagstiftningsutveckling i Intellectual Property Rights

Det är tydligt att målet med mycket av lagstiftningen inom immaterialrätt, och särskilt inom internationell politik, är att minimera de intrång i immateriella rättigheter så mycket som möjligt. Enligt både FNs deklaration för mänskliga rättigheter och Europakonventionen för mänskliga rättigheter kan det tolkas som att immaterialrättsbrott är en kränkning av den mänskliga rätten till betalt som kreatör. Med det i bakgrunden är det inte en främmande utveckling att lagstiftningen för immateriella rättigheter har skärpts och befogenheterna brottsbekämparna på området får utökats. Sedan internet blev vanligt har upphovsrättsintrången ökat explosionsartat.

Just nu förhandlas ny internationell lagstiftning på området fram med avtalet Acta, Anti-Counterfeiting Trading Agreement. Avtalet kommer att utöka befogenheterna och ansvaret ytterligare för de parter som kan anses inblandade i immaterialrättsintrång. Det gäller inte bara poliser, utan även till exempel tulltjänstemän och internetleverantörer. Acta har även kritiserats för att lagstiftningen sker så mycket i det fördolda. Det kan hållas hemligt då det påstås vara ett handelsavtal. Men kan det vara ett handelsavtal om det innehåller så pass mycket strafflagstiftning?

Samtidigt förs diskussioner bland medborgarrättsaktivister om den nya lagstiftning som införs är kompatibel med de mänskliga rättigheter som samma länder kommer överrens om genom Fns deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Mycket av den nya lagstiftningen verkar så i direkt strid med den mänskliga rättigheten till personlig frihet och privat kommunikation. Vad säger att rätten för en upphovsman att få betalt är viktigare? Och vad säger egentligen att det är upphovsrätten som garanterar att upphovsmannen får betalt? Enligt flera undersökningar som gjort på ämnet verkar det vara tvärtom.

Diskussionen om huruvida en lag är demokratisk när den inte har stöd och förankring hos folket har också börjat diskuteras i upphovsrättens fall. Forskargruppen Cybernormer har kommit fram till de resultat som bekräftar vad alla tror. De undersökte hur ugna svenska mellan 15 till 25 år ser på upphovsrätten. 79% av dem bryter den konsekvent och medvetet. 72% av dem ser upphovsrätten som betydelselös. Är det då verkligen värt att behålla den?

Kopimismens genomslag och deltagarkulturen

Det är inte i allas ögon som internets kopieringsmöjligheter är något dåligt. Många talar om vilka enorma spridningsmöjligheter kultur får. Många talar om vilka möjligheter individen har att ta del av kultur, och vilket urval som skapas. De centrala upphovsrättsmotståndarna som även hyllar internets kopieringsmöjligheter brukar kallas kopimister.
Kopimist, definition:

A “Kopimist” or “Kopimist intellectual” is person who has the philosophical belief that all information should be freely distributed and unrestricted. This philosophy opposes copyrights in all forms and encourages piracy of all types of media including music, movies, TV shows, and software. The term kopimist originates from the root word, kopimi, meaning ‘copy me’.

Kopimisterna brukar försöka sudda ut gränsen mellan kopiering och vidareutveckling. De menar att kultur sedan långt innan immaterialrätterna utvecklats genom att spridas. Varje gång det gått från människa till människa har den utvecklats lite med den personliga touch varje människa medvetet eller omedvetet lägger tid som ger konstverket ytterligare kulturella avsnitt, geografiskt såväl som tidsmässigt kulturella. Det är kanske därför immaterialrätter knappt har funnit genom historien i stort.

Enligt kopimisterna är det därför inte bara det rena kopieringsförbudet som är problemet med upphovsrätten. De talar ofta om en deltagarkultur eller remixkultur. De menar att vidareutveckling genom kopiering bör få ske om man vill att kulturen ska utvecklas. Upphovsrätten idag sätter hinder för remixkulturen genom att påstå att verk som bygger för mycket på upphovsrättsskyddade verk är olagliga.

Bland kopimisterna finns även de som vill omdefiniera kultur. I Rasmus Fleischers bok ”Det postdigitala manifestet” vill Fleischer sluta se den rent digitala kulturen som kultur. Fleischer vill att kultur alltid ska vara en upplevelse och en händelse. Han vill att det ska samla skaror, ta tid och äga rum. Enligt honom själv är digital kultur värdelös om den inte sätts i ett sammanhang. Därför bör vi se den digitala kulturen som en möjlighet att skapa kultur.

De andra immateriella skyddslagstiftningarna?

Varför har just upphovsrätten fått en så stor plats i det politiska klimatet när den egentligen bara är en av många immaterialrätter? Upphvosrätten skiljer sig på många sätt från andra immateriella rättigheter, både i sin lagstiftning och sitt sammanhang. Den största skillnaden är kanske att det sedan 2005 varit förbjudet att begå immaterialrättsintrång för ickekommersiella syften. Andra skillnader är att upphovsrätt är något som träder in automatiskt, till skillnad från de industriella immateriella rättigheterna som måste ansökas.

Men kanske är sammanhanget ännu viktigare, särskilt då det verkar vara sammanhanget som skapat lagändringen från 2005 när man illegaliserade upphovsrättsintrång för ickekomersiellt bruk. Upphovsrätten förbjuder kopiering av konst, som i förlängd definition är sinnesintryck. Dessa sinnesintryck som utgör konsten är relativt lätta att efterskapa. Men datorer, skrivare, högtalare och internet går det att efterskapa dem med ett par musklick. Kanske är det denna radikala skillnad i kopieringsmöjligheter som satt upphovsrätten under mer tryck och granskning än de immateriella rättigheterna.

Vad händer då nu när vi börjar kopiera designer och föremål? 3D-skrivarna blir fler och fler samtidigt som det skapas hemsidor för att skicka designer till varandra. Vad händer med lagstiftningen och framför allt synen på lagstiftningen när patentintrång, mönsterskyddsintrång och designskyddsintrång kan begås med ett par musklick. Vad händer när vi går från att skicka musikfiler till varandra till att skicka märkeskläder till varandra? Kommer patentlagstiftningen skärpas och polisen ges rättigheter att söka igenom hus efter hemkopierade designföremål? Kommer vi att få samma deltagarkultur vad gäller designer som vi redan börjar få vad gäller konst, med till exempel Creative Commons-konstnärer?

Referenser och litteratur

Piratpartiets principprogram version 3.3 antaget 7-8 mars 2009 http://www.piratpartiet.se/principer
FRApedia om ACTA http://frapedia.se/wiki/ACTA
Erik Josefsson ACTA is not a Trade Agreement http://erikjosefsson.eu/blogg/2010/01/04/acta-not-trade-agreement
Times Online Labs Blog, Do music artists fare better in a world with illegal file-sharing http://labs.timesonline.co.uk/blog/2009/11/12/do-music-artists-do-better-in-a-world-with-illegal-file-sharing/
TV4, Illegala nerladdare köper mest musik http://www.nyhetskanalen.se/1.956975/2009/04/22/illegala_nedladdare_koper_mest_musik
TorrentFreak, Economiy profilts from file-sharing, report concludes http://torrentfreak.com/economy-profits-from-file-sharing-report-concludes-090119/
Harvard Gazette: File sharing may boost CD sales http://www.news.harvard.edu/gazette/2004/04.15/09-filesharing.html
Svensson, M. Och Stefan, L. (2009), Social norms and intellectual Property, online norms and the European legal development http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1510388&fileOId=1515776
Hesse, C. (2002), The rise of intellectual property, 700 b.c.–a.d.2000: an idea in the balance. Daedalus, Spring 2002, s.26-45 http://www.amacad.org/publications/spring2002/hesse.pdf
Fleischer, R. (2009), Det Postdigitala Manifestet. Ink Bokförlag, 2009. Finns på http://bluwiki.com/go/Postdigitala
Justitiedepartementet (2006) Copyright. A brief overview of the Swedish copyright system. Justititedepartementet, Stockholm. http://regeringen.se/download/ac3af6b4.pdf?major=1&minor=56762&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment
RepRap och information om den http://reprap.org/bin/view/Main/WebHome
Fildelningsnätverk för tredimensionella objekt http://www.thingiverse.com/ och http://theproductbay.org/

En av de tänkare som influerat mig mest är Darwin. Darwin personligen ville beskriva livet på cellnivå, men frågan är om hans modeller inte går att applicera på större system. Jag gör ett försök med juridiken.

Darwinismen, FRA och informationsfrihet

Det finns en åsikt om de nya lagarna kring teknik jag hör ofta. De som skiter i lagen för att den ändå går att komma över på ett par minuter. Det är nog många av oss pirater som kommer ihåg diskussionerna kring Tor, Relakks, Ipredator, OneSwarm och Darknet, tjänsterna, programmen och protokollen som med ett par knapptryck skulle eliminera effekterna av alla övervakningslagar. Många minns också hur man med diverse trick kom förbi varenda regel och regulation som stod i vägen för informationsfrihet. Jag har själv haft lite av en bakgrund i flashback där många har en morbid, påtvingad informationsfrihet som princip. Personer som gör allt de kan för att privat information, från hemadresser till pornografiska klipp, ska spridas på det publika internet. Och de gör det. De lyckas.

Det som fick mig att förstå hur de lyckades var när man inte bara beskyllde politikernas konservativism och bristande teknikvana, utan även den politiska processen. Att i tiden mellan lagförslag och implementerad lag har många redan satt igång systemen som överbrygger det man såg som negativt med den nya lagen. Med en sådan tidsförskjutning kommer lagen aldrig kunna styra över ny revolutionernande teknik som internet.

Vad blir konsekvenserna av att människor konstant bygger över lagar de inte gillar?

Pressar lagarna mer

Det naturliga urvalets effekter på säkerhetssystem är svåra att förneka. Liksom Ghostburglar fick ASSA Abloy att byta ut enorma mängder lås när han avslöjade att deras populäraste lås gick att knäcka på ett par sekunder bör de som knäcker lagarna få lagstiftarna att tänka till. Än ser vi inte det. Vi har FRA-lagen trots att alla som sysslar med något som hade varit minsta viktigt för FRA att plocka upp (Vi tänker oss alltså att de existerar) är en liten delmängd av alla de som sitter väl trygga bakom sina anonymitetslösningar. Att bli tagen av FRA är troligen svårare än att som fjortonårigt par bli tagen för att ha brutit mot lovlighetslagen.

Men ändå finns fortfarande lagen. Man kan tala om rättsprinciper. Om att den borde finnas som moraliskt incitament för att inte begå brott på internet (och då glömma alla barnporrsbrottslingar och trakasserande troll som nyttjar populariseringen av anonymitetstjänser). Men då glömmer man snabbt den enorma betydelselöshet lagen får. Man glömmer att man odlar känslan av att polisen inte kan ta en. Man glömmer att man med sådana lagar separerar rättsväsende från folk ännu mer.

Skarpare kritik mot lagsprinciperna

Riksdagen bör ta lagbrytarkulturen på allvar. Inte genom att låta förövarna fortsätta, utan att omvärdera sina rättsprinciper. Idén om immaterialrätten som naturrätt är ingen statisk sanning. Det är en idé vi haft i 200-300 år. Att det finns så stort motstånd och bristande respekt för en kategori lagar måste en dag ge politikerna en hint om att rättsprincipen inte går ihop med samhället som det är idag. Att helt enkelt ta sig över lagen är ett effektivt sätt att visa bristen i applicerbarhet hos lagen.

Lagar och normer

Situationen vi har nu refererar folk lite lättsamt till som en ‘generationsklyfta’. Men problemet är väldigt mycket större än så. I mina ögon uppstår kulturer om att bryta mot lagen alltid kring lagar som är formulerade kring orättvisa faktorer. Bristfällig sakkunskap (Beatrice Ask och internet) och lagar som ger för starka fördelar för ena sidan (Upphovsrättslobbyns påverkan) är som jag ser de element som påverkat dagens situation till att bli som den är.

Cybernormer och klyftan mellan lagar och normer

Men vad leder en sådan situation till? Lagarna kommer aldrig vara perfekta, och det kommer följdaktligen alltid vara grupper som motsätter sig lagarna. Men dagens situation håller på att spåra ur. Cybernormer är ett rättssociologiskt projekt som studerar ungas inställning till lagar kretsande kring internet. Enligt deras senaste rapport där de studerat ungdomar mellan 15 och 25 år är det 79% i gruppen som känner till att de begår upphovsrättsintrång och ändå gör det. 72% av de svarande tror inte att lagar som försvarar upphovsrätten faktiskt skulle hindra dem eller andra från att begå upphovsrättsintrång. 76% tror inte att det faktum att upphovsrättsintrång är olagligt hindrar någon från att begå brottet.

Vi har nästan en hel generation som tappar respekt för lagen. Och på sättet lagstiftarna agerar ser jag inte att det har någon chans att ändras i framtiden. Vi kommer få större och större grupper i samhället med minskad respekt för polisen och rättssystemet. Framför allt kan deras respekt för äganderätt komma att urvattnas. Om man dagligen får höra att man är en tjuv, och om man dagligen vänjer sig vid att behöva gömma sig för rättssystemet, då kommer man lära sig de mönstrena. Vi riskerar att en hel generation växer upp utan en syn på stöld som något dåligt. Vad som idag inpräntas är ”minskade intäkter” är inte långt från ”minskad rikedom”. Och när de år efter år ser hur fildelningen ökar utan att artisterna försvinner, då kommer de sluta ta sådana argument på allvar. Om ägaren man stjäl ifrån inte tar märkbar skada av det kan det väl inte vara något problem? Hur många generationer ska vi låta det här fortgå?

Splittrat folk

Bland de människorna som tappat respekten för rättssystemet finns en ännu farligare grupp. De är nästan att se som halvt separatistiska teknokrater. Jag tog upp dem i början. De bryr sig inte om lagstiftande politik längre. De undviker den genom att systematiskt bygga sig över lagar. Cybernormer rapporterar också att 9% av den undersökta gruppen använder anonymitetslösningar redan nu och hela 60% kan tänka sig att göra det om rättssystemet får ökade befogenheter för upphovsrättsintrång.

Som pirat är det lätt att tänka att det är bra. Man tror lätt att det bara gäller de lagar vi motsätter oss. Att det gäller immaterialrätt och övervakningslagstiftning som FRA och IPRED. Men det går djupare än så. För inte ens jag tror på ett helt anarkistiskt internet. Lagar måste finnas, och genom att ta polisens våldsmonopol ifrån dem på internet är extremt kontraproduktivt. Det de människorna gör nu uppmuntrar till samma kamp som polisen för mot beväpnade våldsbrottslingar, men på internet. Det blir därför föga förvånande att se att polisen får ökade befogenheter på internet. Vi kommer också se en segregering på internet. Det kommer bli större skillnader mellan de som kan bygga sig förbi lagarna och vardagsanvändaren. Folk kommer använda internet med helt olika förutsättningar. Och det är dåligt för min syn på internet som en kommunikationsinfrastruktur för alla.

Vill vi ha det samhället?

Jag vill ha ett internet med lagar. Jag vill ha ett internet där man fortfarande kan bekämpa barnporr och spåra tydliga hot (uttalade, inte de som FRA påstås jaga). Därför motsätter jag mig både den separatistiska teknokratin och riksdagens antipiratlinje.

Men samtidigt behöver vi också de som bygger över lagen, så länge som det görs på rätt sätt. Istället för att systematiskt gömma sig själv behöver vi människor som Ghostburglar. Människor som skriker om hur lätt det är att gömma sig och hur fel lagstiftarna gör. Det är hur man bryter mot lagen på ett produktivt sätt.