Skip to content

Självbekräftande historieberättande

2011 August 2

Sommaren 2001,  sommaren då ordet “utomparlamentarisk” gick från att betyda “partipolitiskt obunden” till att betyda “våldsbejakande”. De flesta av Sveriges aktivistgrupper – EU-kritiker, miljöaktivister, progressiva rörelser – samlades i Göteborg för att fredligt demonstrera mot det demokratiska underskottet i EU. Det tog ungefär en dag innan polisen missbrukade sina rättigheter och barrikaderade och stormade sovplatsen för runt 500 personer i mycket varierande åldrar för att spärras in och visiteras. Mitt under planerade demonstrationer.

En dag senare skjuter en polis i ett sällskap av ett fyrtiotal andra poliser sju skott rakt in i en flyende men väldigt liten folkmassa. Han träffar Hannes Westberg i bröstet, och Hannes är en hårsmån ifrån döden. Det är första gången det skjuts skarpt mot svenska demonstranter sedan Ådalen ’31.

Dagen efter hålls en fredlig demonstration för Hannes Westberg och mot polisvåldet på det arbetarrörelseanknutna Järntorget. Hundratals kravallpoliser omringade området och frihetsberövade alla i över fyra timmar. Utan formell anledning eller ens en ledtråd till en förklaring. Efter toppmötets slut skickades nationella insatsstyrkan till den andra stora sovplatsen för aktivister, där alla tvingades ligga frhetsberövade på marken i över två timmar under husrannsakan, för att sedan, om de var utländska, utvisas utan brottsmisstanke.

(Uppdrag granskning, Terroristerna – en film om de som blev dömda, P3 Dokumentär)

I media framställs det här som att demonstranter åkt med busslaster från centraleuropeiska länder bara för att bråka. Man jämför s.k. “vänsterextrema” med fotbollshuliganer. Egentligen bryr de sig inte om politiken, de vill mest vara arga och testosteronstinna, och spöa poliser. De flesta tidningar går direkt på polisprotokollen och köper polisens ord rakt av. Som om poliser som yrkesgrupp bara bestod av perfekta människor. Inte ett ord nämns om att de flesta åkte dit med en naiv tro på att man kunde förbättra det demokratiska underskottet genom att göra sin röst hörd, men istället bara stötte på poliser som systematiskt slog och slog på folk som låg ner, massarresterade människor som inte begått några brott, och ljög, föralskade bevis.

Mycket tid lades ner på att reproducera kravalldemonstranten, som kastade sten så fort han såg en polis, och till slut trodde svenska folket att det var så demonstrationerna gått till. Poliserna var offren. Och de var hjältar som räddade svensk demokrati från något så banalt och förskräckligt som terrorismen kring EU-toppmötet. Socialdemokraterna delade ut rosor till polisen. En ros för skottet på Hannes Westberg. En ros för nationella insatsstyrkans insats. En ros för de förfalskade bevisen som poliser skapat. På Wikipedia kan man läsa om händelsen under namnet “Göteborgskravallerna“. Inte “Göteborgsdemonstrationerna”, utan “Göteborgskravallerna”.

De som häktades, omhändertogs, dömdes eller bara bevittnade det brutala övervåldet kom hem till familjer, vänner och kollegor troddes oftast inte. För alla hade ju sett på TV vad som egentligen hände. Alla hade hört polisens ord. Det lät bekvämt. Vad mer behövdes egentligen?

Sommaren 2011, en högerextrem man skjuter nästan hundra unga socialdemokrater på  ett sommarläger i Norge. Tidigare under dagen har han också sprängt en bomb i Oslo. Han har släppt ett manifest som förklarar hans politiska intentioner på 1500 sidor. Han har förstört grunden till en hel generation framtida progressiva politiker genom kalla, våldsamma och systematiska mord.

Vissa försöker förklara händelsen som opolitisk. Kanske är han galen. Kanske var det egentligen muslimerna han ville åt, spekulerades det i. Från borgerlig medias håll ville man ofta undvika att ta i hans väldigt politiska gärning. Särskilt efter att många borgerliga tidningar redan utmålat terrordådet som islamistiskt. (DN, SvD, Aftonbladet, NWT)

Men i den amerikanska debatten gick det ännu längre. I den fortfarande nyanserade debatten diskuterade man hur en terrorattack som så uppenbart hade kopplingar till “Al-Qaeda” och “Jihad” kunde utföras av en blond, blåögd norrman..

I den mer hämningslösa debatten går man på de unga norska socialdemokraterna själva. Glenn Beck jämför lägret med Hitlerjugendläger.Objektivisten Pamela Geller kallar lägret för ett “antisemitiskt indoktrineringsläger” i en bloggpost. Det är tydligt att det är ungdomarna som är extrema, och inte mördaren. Undertonen är att det inte är ungdomarna som är offren. Ungdomarna var ju de som började.

Det som lyser igenom i båda historierna är behovet av en bekräftande berättelse. Precis som svenska folket och borgerlig media redan bestämt sig för vems version av vad som hände i Göteborg de skulle lyssna på innan de hörde historierna och såg bevisen hade många redan på förhand bestämt sig för vem som var boven i Norge. Nu behövde de  bara en berättelse som bekräftade det. I letandet efter en sådan berättelse vänder de sig till Per Gudmundson, Glenn Beck eller andra.

Men den här gången finns det hopp. Det är inte den stora massan som sysslar med revisionismen. Det är en liten grupp reaktionära debattörer och reaktionär media, samt en hel del nationalister och nazister som inte vill associeras med mördaren.

Jag hoppas att vi kan dra en lärdom av det här. Hsitorierevisionism är inte något ett fåtal nazister sysslar med. Det är ett mänskligt behov som vi agerar ut dagligen. Vi kommer troligen aldrig att bli fria från det. Men genom att lära känna det kan vi kritiskt granska oss själva, våra nära och våra nyhetskällor. Kanske kan vi då komma närmare en rättvisare värld.

2 Responses leave one →
  1. Fredrik permalink
    August 2, 2011

    Är du medveten om att The Colbert Report är en satir?

  2. Fredrik permalink
    August 2, 2011

    Sorry, missade att han visade riktiga medier som faktiskt var så dumma.

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS