Skip to content

Kairos Palestine I

2011 December 11

I helgen fick jag den svenska översättningen av dokumentet Kairos Palestine i händerna. Kairos Palestine är skrivet av de olika kyrkorna i Palestina, som ett försök att bygga vidare på det Kairosdokument som kyrkorna i Sydafrika skrev om Apartheid 1985, där de ville skildra Apartheid ur sitt perspektiv, uppmana kyrkor världen över att arbeta aktivt mot Apartheid, och att uppmuntra världen att med ickevåldsmetoder få stopp på förtrycket i Sydafrika. Även om Carl Bildt troligen ångrar det minns vi andra det som en framgångshistoria. Sydafrika är inte fritt från problem, men det är iallafall mycket, mycket bättre än innan.

Min plan nu är att läsa Kairos Palestine-dokumentet och lyfta viktiga delar, kapitel för kapitel. Jag kommer att blanda det med berättelser jag hört från kristna, fredsaktivister och andra som varit där, som jag diskuterat dokumentet med. Det kommer att bli spännande att här få skriva om politik, etik och teologi (tre närliggande ämnen) samtidigt.

Att befria palestinierna från förtrycket, och bygga ett land för både judar, muslimer och kristna på platsen, är viktigt för mig. Och liksom situationen i Sydafrika finns det mycket vi kan göra. Liksom situationen i Sydafrika finns det mycket skäl att göra det. I all diskussion om Palestinas situation är det viktigt att komma ihåg att regimen Israel inte ska blandas ihop med Israels befolkning. Sedan när har en polisstat någonsin kunnat vara demokratisk?

Om du själv vill börja att ta del i BDS-metoden – som förespråkas i rörelsen mot förtrycket av Palestina – kan du läsa mer om israelisk export här, och skriva under Kriss julupprop för användandet av BDS-metoder mot den israeliska staten här. Men kom ihåg att BDS-metoden inte ska reduceras till ett individuellt val. BDS-metoden lyckas först när vi får företag, affärskedjor och länder att tillämpa den storskaligt eller fullt ut.

Till saken.

Första kapitlet är en skildring av situationen som den är nu, utan särskilt mycket analys. Den inleds med:

“1.1 Alla talar idag om fred i Mellanöstern och om fredsprocessen[…]”.

Resten av kapitlet problematiserar den bilden. “Freden” man talar om är inte mer än en fred på pappret. Situationen är att landet Israel och Palestina ligger på har förvandlats till en polisstat vi inte kan tänka oss från den här delen av världen. Hur långt du kan reda och vilka du får resa med eller till avgörs av vilket pass du har. Och vilka regler som gäller den dagen. Och vilken soldat som frågar. En mur har uppförts, som inte skiljer två delar av världen från varandra, utan skiljer ett område från resten av världen. Världens största fängelse har uppförts.

Apartheid äger rum. Israeler har sina egna vägar. Sitt eget vatten. Sin egen kollektivtrafik – även i Jerusalem. Allt är noggrannt kontrollerat av den israeliska militären. Det ironiska och djupt tragiska i situationen är att det enda som skiljer palestiniernas identifikationsmedel från judarnas under trettiotalet är den formmässiga utformningen. Israeler skolas in i tankesättet genom att i tidiga år slussas in i en lång och intensiv militärutbildning. Palestinierna slussas in i världsbilden av några av världens brutalaste fängelsevakter och ständiga fördrivningar från sina hem.

1.1.2 De israeliska bosättningarna tar ifrån oss vårt land i Guds och styrkans namn. De kontrollerar våra naturresurser, berövar hundratusentals palestinier på vatten och odlingsmark och har blivit ett hinder för varje politisk lösning. /…/

1.2 Det israeliska föraktet för internationell lag och det internationella samfundets resolutioner är också en del av vår verklighet, liksom arabvärldens och det internationella samfundets oförmåga att bemöta detta förakt. […]

Den israeliska staten bryter ständigt mot internationell lagstiftning. Inte bara när det gäller deras behandling av palestinier, utan även i deras behandling av den palestinska marken. Man kan ha sina åsikter om att Israel ockuperar palestinsk mark. Men att de bosätter marken aktivt och pådrivande är inte bara ett hinder för fredsarbetet, utan också tvärtemot internationell rätt. Det finns inget som rättfärdigar det. Israelerna själva rättfärdigar det genom att tala om att de försvarar sig mot palestinsk terrorism.

Den första frågan som dyker upp är: Vilken terrorism? Det militära motstånd som finns mot de israeliska bosättningarna på Västbanken är inte bara väldigt litet, utan också rättfärdigat. När man fördrivs från sitt land, sitt hem, sin egendom och sin familj systematiskt och tvärtemot internationell rätt – har man då inte rätt att försvara sig? Den andra frågan som dyker upp är: Finns det ingen känsla för nyanser? Hur kan dessa få palestinier rättfärdiga en hel stats terror, Apartheid och ockupation? Den tredje frågan är: Varför finns detta väpnade motstånd. “[O]m ockupationen inte hade funnits hade det inte heller funnits något motstånd, någon fruktan eller någon brist på säkerhet” (1.4).

1.1.8 Jerusalem är våra livs hjärta. Staden är på samma gång en fredssymbol och ett kontroversens tecken. Samtidigt som skiljemuren delar de palestinska områdena fortsätter staden att tömmas på sina palestinska kristna och muslimska invånare. De berövas sina identitetskort, det vill säga sin rätt att bo i Jerusalem, och deras hus rivs sönder eller konfiskeras. Jerusalem, försoningens stad, har blivit söndringens och fördrivningens stad och därigenom en orsak till strid i stället för fred.

Frågan utvidgas till: Är detta ens önskvärt ur ett israeliskt perspektiv? Jag har svårt att tänka mig att varken de förtryckta, den förtryckande regimen eller regimens passiva invånare vill leva i en stat med så mycket våld, hat och kontroll. Kan man vara lycklig i ett liv som präglas av att dagligen stöta på maskingevär, vägspärrar, kontroller och förtryck? Om det heliga landet är en utopi, vem hade förutspått att utopin skulle upprätthållas med amerikanska gevär och en betongmur?

“1.4 […] Detta är vår bestämda uppfattning. Därför uppmanar vi israelerna att sluta med ockupationen. Gör de det, då kommer de attfå se en ny värld utan fruktan och hot, där säkerhet, rättvisa och fred tar gestalt.”

Glöm inte: Skriv på Kriss julupprop för BDS-metoder mot den israeliska staten!

7 Responses leave one →
  1. December 11, 2011

    Som en som bott och arbetat i regionen så är både problemet med de vanligen föreslagna lösningarna och vad en verklig lösning måste vara uppenbart för mig.

    * Problemet: Man försöker, i svensk lagomanda, skapa en tvåstatslösning. Det finns inte utrymme för det. Israel har stulit det land de sitter på, och har ingen rätt att behålla det. Att påstå annat är lika dumt som att säga att Tyskland i alla fall kunde fått behålla Polen, Tjeckoslovakien och Danmark efter andra världskriget, eftersom de trots allt lyckades ta dem.

    * Lösningen. Lösningen är en enstatslösning. Israel, som nation, har inget existensberättigande på den plats det nu finns. Hittar de någon som är beredd att ge dem mark frivilligt, så OK, annars måste nationen upphöra. Israel har dessutom i över 60 år visat att de inte kommer att ge tillbaka vad de stulit. Någon gång måste nog vara nog. Hårt måste sättas mot hårt, även om det innebär en väpnad konflikt. Tyvärr har de Corporation West på sin sida, vilket innebär att det inte är många länder som är beredda att göra det nödvändiga. Kanske, kanske man kan få Kamrat Öst att ta tag i problemet och slänga ut dem, om de bara kan få fram rätt ledare i Ryssland. Oavsett hur det görs så är dock slutsatsen uppenbar: israel måste bort från mellanöstern och allt de stulit återlämnats, samt de som lidit under seras regim kompenseras.

    Ibland måste man helt enkelt våga ta upp vapen för att skapa fred. Man gjorde det mot Hitler, nu är det dags att göra det mot israel.

  2. December 11, 2011

    Anders Troberg: Väldigt intressant kommentar. Jag förstår vad du säger och håller med om vissa delar – men inte allt. För det första: Du har helt rätt i att man aldrig kommer att kunna skapa ett “Israel” på den Palestinska marken. Inte såsom Israel ser ut idag. Men jag tror inte heller att man kommer att kunna återskapa det Palestina som var. Vad vi behöver göra är att fundera på hur ett land för både kristna, muslimer och judar kan se ut i framtiden, och hur vi kommer dit. Precis som man skapade ett nytt Sydafrika tror jag att man kan skapa ett nytt Palestina. Vi kan inte vända tillbaka klockan.

    För det andra: En tvåstatslösning är ett bra första delmål, men inte ett mål för mig. Som jag sa innan, det är ett nytt Palestina för alla – och inte ett delat land – jag vill åt. Men ett första steg på vägen är att återställa två stater där gränsen respekteras. Om vi överhuvudtaget ska komma någonstans måste det israeliska bosättningsproblemet lösas. Sedan kan vi börja arbeta med återförenande.

    För det tredje: Nej, jag tror inte att man måste ta upp vapen på samma sätt som man gjorde med Hitler. Vapen byggde Israel, och det är vapen som upprätthåller det Israel som finns idag. Jag vill tro att man kan åstadkomma en ickevåldsrevolution. Ja, jag tror tillochmed att det är nödvändigt för en hållbar fred och ett land för alla.

  3. December 11, 2011

    Förresten Anders, glöm inte att skriva under Kriss julupprop!

  4. December 12, 2011

    “Vi kan inte vända tillbaka klockan.”

    Det gick efter WW2, då var det inga problem att slänga ut tyskarna från de länder de ockuperade och ingen snackade om att de skulle ha någon rätt att stanna. Samma gäller här.

    “Jag vill tro att man kan åstadkomma en ickevåldsrevolution.”

    Det har inte funkat på 60 år. Varför skulle det funka nu?

  5. December 12, 2011

    Anders Troberg: Det finns en skillnad med Tyskland som exempel. Tyskland organiserade inte samma migrationsprojekt i sina annekterade stater. Inte av den magnituden.

    Och nej, man har inte provat det BDS-projektet jag och många andra vill få till. Det funkade i Sydafrika, så jag tror att det kan funka i Palestina också, om man bara ger det tid. Jag vill inte slänga ut judarna. Jag vill bli av med den israeliska regimen och med hatet mellan grupperna.

  6. December 13, 2011

    “Det finns en skillnad med Tyskland som exempel. Tyskland organiserade inte samma migrationsprojekt i sina annekterade stater. Inte av den magnituden.”

    Och det ska göra att israelerna ligger bättre till?!?! Om något så förvärrar det väl deras brott.

    “Och nej, man har inte provat det BDS-projektet jag och många andra vill få till. Det funkade i Sydafrika, så jag tror att det kan funka i Palestina också, om man bara ger det tid. Jag vill inte slänga ut judarna. Jag vill bli av med den israeliska regimen och med hatet mellan grupperna.”

    Jag har inget mot judar, däremot ska israelerna bort från mellanöstern. Att grupperna råkar överlappa är bara ett sammanträffande.

    Det finns bara en rättvis lösning, och det är ett totalt tillbakadragande av alla israeliska trupper, lämna alla ockuperade områden (vilket innefattar allt som idag benämns israel på kartan) samt kompensation till alla drabbade. Allt som är mindre än det är ett misslyckande.

    Vill de sedan bo kvar, då får de snällt ansöka om palestinskt medborgarskap som vem som helst.

    Jag skiter i hatet mellan grupperna, det är irrelevant. Det som räknas är vem som äger marken och vem som styr, och det skall vara palestierna. Om israelerna ogillar det så är det deras problem, och det skiter jag i.

  7. January 11, 2012

    När jag läste om konflikthantering och fredsforskning så tittade vi naturligtvis på Israel/Palestina-konflikten. Vår föreläsare pekade då på en princip för varaktig fred genom historien: Man kan definiera ett land utifrån en grupp och då sätta landets gränser där endast denna grupp finns och låta andra ur samma grupp söka sig dit, eller så kan man definiera ett land utifrån ett geografiskt område och låta alla som bor där vara jämställda medborgare. Men aldrig kan man lyckas få fred om man försöker både definiera ett land utifrån både ett geografiskt område och utifrån en grupp.

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS