Skip to content

Hur internet äger rum

2010 August 4

Texten är en inlämningsuppgift. Keep that in mind när du läser den.

När man träffade nya människor på internet förr i tiden var det vanligt att man började konversationen med tre frågor, personens ålder, personens kön och personens plats. Efter hand började dessa frågor försvinna. När man interagerar med andra bryr man sig ofta inte längre varifrån personen kommer. Förr i tiden var det en fråga om språk och kultur, men i takt med att alltmer av internets populära delar anglifieras är inte ens det relevant. Vi talar med våra vänner över engelska sidor som twitter och facebook. Vi läser våra nyheter på engelskspråkiga bloggar och i engelska webbtidningar. Vi får vår kultur från samma torrentsidor som resten av världen. Det har inte funnits något egentligt intresse i att veta varifrån personen kommer.

En av de saker som oftast brukar lyftas fram med internet är hur kontaktytsintensifierande det är. Genom sociala medier kan jag som är en student i Sverige kommunicera med Barack Obama. Jag kan diskutera politik med människor i Afrika och jag kan starta företag med människor i Silicon Valley. ”Internet känner inga landsgränser” brukar man säga.

Man kan inte bara utge sig att vara från varsomhelst, utan också vemsomhelst med lite anonymiseringsteknik. Det gör alla välkomna överallt. Normen på många platser på internet är att man är sitt internetsmeknamn (i fortsättningen ”nick”). Internet öppnar för skapandet av en helt ny (eller flera helt nya) identiteter. I Metro den 30 april förra året berättar en kvinna som spelar onlinespelet World of Warcraft att ”ett av skälen till att jag började spela var att slippa sexualisering”. Internet är det ultimata vapnet för sexism, rasism och åldersdiskriminering.

Enligt internetforskaren Marcin de Kaminskis forskningsresultat anpassar unga vilken bild de visar upp av sig själva på internet, och skapar därigenom en annorlunda identitet. ”Mina respondenter förklarar alla enstämmigt att det är så här Internet fungerar. Man arbetar med olika självbilder beroende på tillfälle och plats, och beroende på vad man är intresserad av för stunden. ” skriver de Kaminski (Nätgemenskaper och digitala spegeljag – Om ungdomars interaktion kring nätbaserade självbilder). Även om deltagarna i studien verkar vara öppna med sitt namn, sin plats och andra större delar av sin identitet anpassar de oftast hur de uttrycker sina tankar och sitt utseende på ett sätt som bara internets anonymitetsmöjligheter tillåter. Även om de Kaminskis studier inte underbygger det misstänker jag att en betydande andel ljuger om t.ex. varifrån de kommer och vilket kön de har utanför internet.

Därför blev jag själv väldigt förvånad när jag såg positioneringstjänster slå igenom på allvar. Ur det perspektiv jag sett internet genom är det ett sätt att se bortom rum för att inte utesluta någon. Jag trodde att det var dåligt att knyta rummet på internet till rummet utanför internet. De skillnaderna som internet tidigare hade utjämnat, skillnaderna som låg till grund för att människor behandlades bättre eller sämre, verkade positioneringstjänsterna försöka införa igen.

Från att ha skapat ett separat rum och en separat identitet på internet där man kunde interagera lika mycket med människor som bodde i Sverige som i Kina och kunde bygga upp sin egen identitet, precis som man ville verkar trenden gå åt att man ska integrera sin plats och identitet på internet med den utanför internet. Innan var chattkanaler, nätgemenskaper och mikrobloggande sina egna separata rum, skilda från varandra och rummen utanför internet, men nu använder man tjänster som Gowalla för att alltid berätta var man är. Normen på nätgemenskaper har gått från att man inte ska uppge sin identitet utan sitt ”nick” till att man är sitt förnamn och efternamn. Innan laddade man upp de bilder på sig själv man ville att andra skulle se. Nu är det vanligare att ens vänner lägger upp bilder på en och ”taggar” en för att andra ska se bilder på en. Kontrollen över identitetsskapandet på internet har än en gång förlorats.

Men vad vi också ser är en integration av de två identiteter man bygger upp. Innan var internet en fristad från rummet utanför internet. Nu har internet blivit en självklar del av vardagen utanför internet. Och det kräver ärlighet. Samtidigt som möjligheterna som kommer med anonymisering och byggandet av en alternativ identitet succesivt reduceras ser vi nya möjligheter byggas när vi lika succesivt raderar gränserna mellan internet och rummet utanför internet.

Med positioneringstjänster och sociala medier där man har samma identitet på som utanför internet får vi både fördelarna med att internets rum är så skilt från rumet utanför internet samtidigt som vi kan överföra fördelarna från internet till rummet utanför internet. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om en ungdom han träffade på Hultsfred som letade efter sina vänner och att han mycket väl skulle kunna tillhöra den sista generationen som irrade omkring planlöst” och att ”Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp.”.

Precis så har det länge fungerat på internet. Att hitta sina vänner på internet har varit väldigt enkelt, för att digitala identiteter är så välstrukturerade, att hela internet är så välstrukturerat. Denna struktur är en av de fördelar vi fått av integreringen mellan internet och rummet utanför. Planering av evenemang, från planerade fester till spontana evenemang blir mycket lättare att koordinera när man kan nå alla sina vänner samtidigt. Spridandet av nyheter, både om sig och om omvärlden har också förenklats av samma anledning.

De starkaste hindrena mot att på allvar integrera identiteten och rummet på och utanför internet verkar vara två. För det första läggs alldeles för mycket vikt vid anonymitet, och anonymiteten ses som en säkerhetsåtgärd. Om detta säger internetforskaren Elza Dunkels ”En ny amerikansk studie visar att det inte finns någon koppling mellan om unga som utsatts för sexuella övergrepp som initierats via nätet varit anonyma eller inte. Däremot finns det forskning som visar att unga tenderar att vara mer elaka mot varandra när de är anonyma. Så ska vi då verkligen uppmana dem att vara anonyma?”. I samma avhandling jag tog upp innan nämner de Kaminski det andra hindret. Tanken på att ”den verkliga världen” måste stå i motsättning mot ”den virtuella världen”. Om detta skriver han ”Å andra sidan är många av respondenterna noga med att skilja mellan den värld man ser som verklig och den digitala tillvaron på nätet. Är man borta från verkligheten för länge ser man till att dra ner på datoranvändandet och prioritera vardagslivet. ”

Jag tror att mer öppenhet som man kan få genom till exempel positioneringstjänster och sociala medier är positiv, för att den möjliggör en större integration mellan rummet på och utanför internet. Så länge som den sker på en frivillig basis, såklart. Möjligheten till anonymitet och ett skilt identitetsbyggande tror jag är viktig, om inte annat så som en tillflyktsort.

One Response leave one →
  1. o_O permalink
    August 7, 2010

    “För” torde vara “mot” i “Internet är det ultimata vapnet för sexism, rasism och åldersdiskriminering.”

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS