Skip to content

Är det lönsamt att mäta information?

2010 August 13

I början av Chris Andersons film Free! Why $0.00 is the Future of Business” talar han om visionen att el skulle bli så billigt att det skulle bli för dyrt att mäta elen för att ta betalt för den, och talar sedan om att samma sak kanske skulle kunna hända för information. Vad som är intressant i det här fallet är kostnaderna för att mäta information. El är väldigt lätt att mäta. Man kan mäta precis hur många watt som går igenom en lina. Visst är det en viss kostnad för varje mätning, men den är väldigt liten och man får ett väldigt exakt resultat. Det är också väldigt svårt att lura mätaren. Men information? Visst kan man mäta hur mycket trafik som passerar genom en uppkoppling precis lika lätt som man kan mäta el, men är det ett bra sätt att mäta? De enda som ansvarar för elproduktion är kraftverken och elleverantörerna. Och de sysslar båda med energimängder av en bestämd storlek och fasta priser. Det är inte svårt att bestämma vad leverantören ska betala för sin el, och inte svårare för leverantören att få betalt.

Men så är det inte riktigt för information. Vi anser inte information ha ett fast pris. Att ta ut en krona per bit som skickas till eller från en kund är en enormt dålig metod, för jag tror att vi alla är överrens om att om information ska kosta, så kan man varken säga att all information bör kosta lika mycket, eller att ett fast bitpris är smart. Nästa fråga är att avgöra vem som ska betalas och hur mycket. Kan man basera det på hur mycket människor laddar ner? Vad vi märker är att det krävs en hel industri bara för att bestämma informationens bruksvärde och bytesvärde.


John Perry Barlow skriver i sin artikel ”The economy of ideas” att:

Legal efforts to keep the old boat floating are taking three forms: a frenzy of deck chair rearrangement, stern warnings to the passengers that if she goes down, they will face harsh criminal penalties, and serene, glassy-eyed denial.

Men hur effektivt är egentligen straffen? För det första är hela systemet med utbyte av information väldigt lätt att lura. Det är svårt att bevaka internettrafik, både på grund av dess struktur och dess mängd. Datalagringsdirektivet, som har som mål att lagra all elektronisk kommunikation som förs i Sverige, beräknas kosta upp till 600 miljoner. Och det är bara lagringen, efter det krävs det människor som går igenom all information som lagras, avkrypterar vid behov och möjlighet, tolkar den och ser om den är laglig. Efter det kommer ytterligare domstolskostnader och kostnader för juridisk kompetens. Snart börjar vi ana att apparaten som krävs för att mäta informationen och fakturera kunderna kan överstiga vinsten rätt rejält.

Dessutom måste det föras ett evigt krig mot krafter som vill frigöra information. På sidor som The Pirate Bay gör man det lätt att begå gigantiska upphovsrättsintrång. På sidan Flashback delas personlig information fritt i trådar där man skvallrar om människor och hets mot folkgrupp är inte ovanligt. Personuppgifter och hemlig information blandas med förtal och förolämpningar, under parollen informationsfrihet och rätten till anonymitet. Sidor som Ratsit och Birthday gör det enklare att samla information om privatpersoner i databaser för att jämföra. När världsbanken släpper alla sina tillgängliga siffror är det ännu enklare att skapa databaser och dra slutsatser utifrån dem. Vad som saknas är opartiska utredare som frågar, ”är det här bra eller dåligt?”, ”tjänar någon på att vi försöker kontrollera det?”

För faktiskt, det verkar lite absurdt att tro att full kontroll över den kultur och kunskap som skickas på internet är lönsam att mäta, för någon part. Å andra sidan kanske det finns fall på sidor som http://www.flashback.se/ där det är motiverat att spåra och bestraffa brottslingen.

No comments yet

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS