Skip to content

Almedalen: Hur dans äger rum #2

2010 July 10

Igårkväll var det Burmeister igen. Lite mindre folk med ändå fullt ös. Jag försökte att göra en vidare studie om hur dans äger rum, som både jag och Gustav Nipe gjort tidigare under veckan. Jag märkte ett par saker:

– Myten om Den Bra Musiken. Gustav Nipe har tidigare skrivit om musikens roll. Att musiken är som bäst när alla kan texten. Jag spann vidare på det här och utvecklade en teori. Dans är i grund och botten ett våldsamt spel för att skapa intimitet. Jag försöker inte besvara frågan huruvida intimiteten endast är sexuell eller kan gälla andra situation. Poängen är att intimitet kräver trovärdighet mellan människor. Trovärdigheten skänks av en känsla av gemenskap. Där kommer musikens funktion in.

Musiken skapar gemenskapskänsla på två sätt. Gustav Nipe har redan skrivit om hur en gemenskap bildas av att människor kan sjunga med. Gemensam text verkar därför vara en viktig komponent. Dansen är ju uppenbarligen också viktig. Musiken måste därför lägga grund för en gemensam rytm som alla kan dansa till. Passande musik är alltså inte “bra” musik, utan musik med lätt text och lätt rytm som folk känner igen och som är lätt att sjunga med i. Låtar som Las Ketchup har bevisat att en gemensam koreografi kan också fungera.

– Myten om Den Fina Dansen. Dans är en typ av våldsutövande. Det är våld på andra människors uppmärksamhet. På dansgolvet pågår ett ständigt krig om att vinna gemenskap hos främmande parter. Vapnet är uppmärksamhet. Den som drar till sig flest ögon vinner. Visst talar man ibland om “vacker” dans, men estetiken i dans är lika viktig som faktiska politiska lösningar i politiken. Visst kan det vara bra, men bara om man lyckas vända det till marknadsföring.

One Response leave one →

Trackbacks and Pingbacks

  1. Almedalen #3 – Bokslut « I polemik

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS