Att den blir det tätt inpå valet är också intressant. Hanna Fridén argumenterar emot personbilstrafikens Tyrannosaurus Rex Slussen i Stockholm. Ett monster som borde dött för längesedan. På Yimby kan man läsa att moderaterna slutar kräva minst en parkeringsplats per byggd bostad (Ja, ni läste rätt). Vårt land är så sjukt att i den största av städer har vi ett krav om att man ska bygga minst en parkeringsplats i anslutning till varje bostad. Och sedan frågar man sig varför alla inte har bostäder. Har alla bilar är det ju lugnt. De skriver:
“Men samtidigt frågar vi i YIMBY – varför ens ha en norm? Varför ha ett krav på antal parkeringar, när vi inte har något krav på att det ska vara nära till kollektivtrafik? Varför ha just en p-norm men ingen lokal-norm, service-norm, skol-norm eller nära-till-mataffären-norm?”
Christopher Kullenberg skriver om en stad där det gått bättre, Tokyo. Där har man verkligen satsat på kollektivtrafiken, och se vad lyckat det är.
Jag vill passa på att länka till äldre stoff om kollektivtrafiken och dess påverkan på staden. Den absolut första läsningen är den framtidsinriktade artikeln från World Streets som subtilt frågar “Vad är din framtida drömstad? En stad med vägar på vägar på vägar eller en stad med fiffig kollektivtrafik som genomsyrar stadsmiljön?”
Nästa är Erik Sandbloms artikel om parkeringar, som också ställer frågor om stadsvisioner. Erik tar upp parkeringsbebyggelse och avsaknad av den i stadsdelar som Östermalm och Manhattan, och pekar på hur Manhattan hade kunnat planeras efter parkeringar.
Kartan ovan visar hur Manhattan skulle se ut om man planerat för bilar från början och inte haft tunnelbana. De svarta rutorna skulle då tas upp av parkerade bilar.
Dessutom är planka.nus rapporter Trafikmaktordningen och Till varje pris väldigt läsvärda. Trafikmaktordningen är en rapport för ideologen. Den behandlar kort och gott synen på bilism, kollektivtrafik, cyklism och gående i vårt samhälle och den politik som förs. Trots att bilism är ett från grunden otroligt dålig koncept som är dåligt utvecklat och dåligt applicerat gynnas det ständigt på bekostnad av andra färdsätt. Till varje pris är en utmärkt rapport för personen som funderar på huruvida fri kollektivtrafik är bra för samhället eller inte. Den går igenom kostnaderna för att bevaka exemplarförsäljningen av kollektivtrafiksresande.
Nej, jag säger som Johannes Forssberg istället, riktiga liberaler cyklar istället.
Det sägs att patent uppmuntrar innovation. Det kan vara allt ifrån en ren lögn till en starkt modifierad sanning. Men fakta är det inte iallafall, för patent används väldigt ofta som krigföring mot innovation, snarare än en sporre. Vad man till och börja med måste tänka på är att patent och annan immaterialrätt i första hand är ett skydd mot konkurrens och inte en förvaltanderätt. Rätten till konkurrensfrihet förutsätter självklart alla andra människors skyldighet att inte konkurrera med en. En rättighet som har så otroligt många intrång på andras liv och äganderätt måste självklart diskuteras ur andra perspektiv. Jag tar ett exempel på en annan rättighet som innebär väldigt många skyldigheter för andra:
Skåningar anser sig ha rätten till ett eget land. Rätten till ett eget land är något många folk anser sig ha. Problemet är att för att skåningarna ska ha den här rätten blir svenskarna skyldiga att inte utöva närvaro och makt över Skåne. För att se logiken bakom kan man byta ut skåningar och svenskar mot t.ex. kurder och iraker eller indiander och amerikaner.
Kunskapsannektering
Inom patentområdet sker ofta annektering, företag som patenterar kunskap de inte är berättigade till, samt uppköpning av kunskap i syfte att stoppa utvecklingen på området. Jag kommer till det senare.
Ett perfekt och aktuellt exempel på annektering är när facebook patenterade tekniken bakom news feeds. News feeds är en teknik som de flesta sociala medium bygger på. Men inte bara det, även bloggaggregatorer som Google Reader använder dem. Och facebook var knappast först. Ändå verkar de ha fått patentet beviljat. Jag citerar artikeln om möjliga utfall:
“Facebook and its leadership are now credited as the inventors of the news feed, or more specifically several elements of the news feed. The big question that we have to ask is this: Could Facebook force other social media companies to stop using news feeds?
Here are a few potential scenarios we’ve come up with:
- Facebook sues companies such as MySpace, Twitter and Google to take down their news feed features. It succeeds, pushing Facebook way ahead in the game.
- Facebook sues companies in defense of its patent. It wins a few and strike out on a few.
- Facebook sues companies, but the courts don’t side with Facebook because their technologies are significantly different from Facebook’s news feed technology that it doesn’t infringe on the patent.
- Facebook controls the patent, but doesn’t exercise its right to defend its invention.”
Oavsett följderna tycker jag ändå att det är mest absurdt att det är lagligt att göra såhär. Och det är inte ovanligt heller. Det är tvärtom en vanlig konkurrensmetod som framför allt används mot småföretag som inte har råd med dyra patentjurister.
Kunskapsfortifiering
Ponera att tillverkarna av pilbågar och armborst kunnat förbjuda alla att tillverka krut, eller att skivbolagen hade kunnat förbjuda alla att tillverka nätteknik. Idag händer det. Oljebolagen köper upp patent på elbilslösningar som hade kunnat revolutionera marknaden, för att de vet att elbilsframsteg gör deras varor obsoleta. Apple patenterar jailbreakandet av deras telefoner. Bidrar patent till innovationen? Knappast! Patent används som ett vapen för att hålla tillbaka den teknologiska utvecklingen när det passar de rikaste företagen. Att patent sporrar innovation är lika kontradiktionärt som att vapen skapar fred.
Foto: Rishi Menon
”Du menar alltså att du inte stöter på några problem med din konst längre?” frågade jag Gregg ”Girl Talk” Gillis när jag förstått att jag vaknat i hans hus tolv år senare än jag somnat i mitt rum i Sverige.
– Absolut inte, och såhär i efterhand känns det rätt konstigt att man förföljde oss remixkonstnärer innan. Vi gjorde ju samma sak som Disney gjorde. Vi tog den kultur som fanns, kombinerande den, omformade den och presenterade en version som passade i vårt sammanhang. Vi skapade konst. Visst tog det tid att övertyga kulturpolitikerna, men när remixrörelsen växt sig stor nog avskrevs alla straff som utmätts mot mig.
– Blev du bestraffad också?
– Javisst! Jag fick så stora bötesbelopp att jag trodde att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka dem. Och kongressen förhandlade ett lagförslag för att kunna sätta mig i fängelse. Jag bodde i USA och ägde ingenting samtidigt som jag såg hur jag, min musik och min rörelse hyllades. I Sverige och Tyskland lyckades man snabbt övertyga kulturpolitikerna och gick ut hårt med en kampanj för att ändra upphovsrätten så att remixande tilläts även i andra länder. År 2020 tog EU ett beslut om att inleda förhandlingar med USA för att få dem att ändra riktning. Resultatet blev att man istället för att bifalla lagförslaget som skulle ge mig fängelse drev igenom en lag som legaliserade remixkultur. Presidenten själv gjorde ett statement av att avskriva alla mina böter och skadestånd. Men det var faktiskt inte det viktigaste
– Utan?
– När min rörelse legaliserades växte min marknad i USA. Trots att jag släpper all min musik fritt tjänar jag mer pengar än någon topplisteartist i USA sedan fenomenet topplistor. Och det är inte bara jag. Remixmusiker finns i varje gathörn. På varje internetsida. Och tack vare donationssystemen som växte upp med flattr-konceptet så tjänar de mer än någonsin. Kultur är inte längre en sysselsättning för få. Det är något man gör ständigt och gemensamt. Jag gör inte ens min egen musik själv längre. Jag släpper ett par beats när jag somnar på kvällen, och på morgonen andra gjort ett dussin utkast till låtar.
Efter att hört lite av Greggs musik och sett hur den gick till bestämde jag mig för att gå ut på stan. När jag kom till Times Square var det som om tolv års kulturutveckling slog mig i ansiktet, som när det kalla, salta havsvattnet träffar en när man dyker. Reklamen på Times Square var inte längre enskilda varumärken. Varje företag fick köpa en yta som sedan blev som en kollaborativ digital graffiti. Varje logga remixades och blandades med allt från ordvitsar till politisk satir. Statisk megafonreklam var ute. Den första effekten som slog mig var hur svårt det skulle bli för impopulära och oetiska företag att annonsera.
(Foto: Jose Maria Cuellar)
Gregg Gillis, som innan han blev riktigt stor hade arbetat inom bioteknik, hade byggt ett hackerspace mitt i New York. Ett hackerspace är en organisation som tar fram och experimenterar med ny teknik och sätter kunskapstörsten och nyfikenheten i första rummet. Avdelningen i New York arvoderade ett hundratal personer som kom in när de ville och gjorde vad de ville. De enda reglerna som fanns var att allt skulle publiceras och att ingen immaterialrätt fick användas. Det tog runt ett halvår innan avdelningen blev ekonomiskt lönsam, tack vare samarbeten med företag som drog nytta av tekniken och donationer från människorna som hade blivit hjälpta. De största donationerna kom in på grund av ett projekt avdelningen haft med ett liknande hackerspace i Tyskland där de verkligen struntat i alla patent som fanns på området och utvecklade ett sätt för blinda att få tillbaka synen genom att integrera elektroniska komponenter i syncentrat. Eftersom hela tekniken var gratis blev proceduren så billig att tekniken slog igenom även för helt friska människor som bara ville förbättra sin syn.
Gregg själv såg ingen skillnad mellan hackerspacen som struntat i patent och han själv som struntat helt i upphovsrätten när han gjorde sin musik. Båda fallen handlade om att han hade en vision för vilka gränser som kunde knäckas om man bara struntade i gårdagens totalitära lagar. För honom fanns det gränser, men bara gränser som människan själv byggde upp med lagar som begränsade vetenskapen och kulturen.
Innan jag gick och lade mig på kvällen lyssnade vi på en tiominutersremix som legat på topplistan ett tag. Det var en remix av de låtar som Girl Talk mixat ihop under sina första två år som artist. Låten hade gjorts till Greggs födelsedag. När jag frågade vem som hade gjort remixen svarade Gregg:
– Jag är stor både som artist och vetenskapsman, men ändå var det länge sedan jag hörde den frågan ställas. Och det var ännu längre sedan jag kunde svara på den.
Lyssna på Girl Talks olagliga musik
Läs om och delta i ett hackerspace, t.ex. Forskningsavdelningen i Malmö
Ursprungligen publicerad här.
